Prenumerera på feed Senaste inlägg

OS, Pride och mindre manifestationer

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 31 juli 2012
i Bloggen

OS har hållit på i ett par dagar nu, och i kölvattnet en allmän brittisk våg med allt från kända sevärdheter till kultur och mat.

"I'm forever blowing bubbles," sjöngs på invigningen av spelen, precis som på Upton Park inte så långt därifrån. Visserligen bara en kort snutt - som en snabb blinkning till östra London, men ändå. En lite mer rejäl snutt Sex Pistols fanns också med, trettiofem år efter God Save the Queen och Elizabeth II's silverjubileum.

1977 väckte textrader som "fascist regime" och "there is no future" starka känslor, och även om det inte var God Save the Queen som spelades på invigningen är det tydligt hur tiden har slipat av det provocerande och kvar fanns en vackert ljussatt och noggrant koreograferad halvminut av Pretty Vacant.

Har annars haft svårt att engagera mig i OS. Tyvärr. Kanske för att de svenska medaljhoppen har funnits i grenar som inte riktigt kan fånga min uppmärksamhet. Kanske för att de svenska prestationerna har varit sisådär. Däremot har resonemanget börjat inför hockeysäsongen och elitserieklubbarnas värvningar och strategier, och när nu lagen officiellt går på is så börjar det intresset väckas igen.

Igår började rättegången mot Pussy Riot i Moskva, alltihop direktsändes på domstolens hemsida, men utan att förstå ryska var det omöjligt att få ut något av den. Fullt var det i alla fall i den lilla salen, de tre åtalade hölls i en glasbur, mediaintresset med framför allt en ström av fotografer var stort.

Förutom övergripande regimkritik har gruppen även kämpat för jämställdhet och hbtq-personers rättigheter, och med det perspektivet känns det särskilt bra att Stockholm Pride börjar just idag med musik, teater, författarscen, film, dans, föreläsningar, paraden och mycket mer. För en knapp månad sedan organiserade OS-staden London också WorldPride, där bland annat 25.000 personer gick med i paraden och det var en stor samling på Trafalgar Square.

På cykelvägen längs min dagliga löprunda nöjer någon sig med en betydligt mindre manifestation som lyste upp den grådisiga morgonen.

Taggar: Otaggad
Träffar: 693 0 Kommentarer

South Central, Ådalen, Derry

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 29 juli 2012
i Bloggen

South Central, Ådalen, Derry på två dagar ...

1992, 1931, 1972. Fattigdom, känslan av orättvisa och hopplöshet, förhoppningar som går i kras, våld, kaos. Mönstren är snarlika även om omständigheterna, platserna och tidpunkterna är olika. Samma faktorer fanns med när kravaller utbröt i Tottenham, London, förra året. Sociala klyftor, arbetslöshet och nedskärningar nämndes som utlösande faktorer.

Idag har vi rekordhög arbetslöshet i Spanien och Grekland samtidigt som den ekonomiska krisen djupnar, det har hållits massprotester och demonstrationer, och det känns viktigare än någonsin att undvika utlösande faktorer till att människor totalt tappar hoppet och framtidstron.

SR's dokumentärarkiv är, som jag redan har skrivit, otroligt innehållsrikt, och spänner över tid och rum på ett sätt som inte bara ger mönster och strukturer för enskilda händelser utan även ger lyssnaren möjlighet att se större samband. Förutom uppdaterade kunskaper och påminnelser om hur händelseförlopp kan utvecklas ger rösterna som hörs i programmen också inspiration och idéer.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 699 0 Kommentarer

Blandade notiser

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 24 juli 2012
i Bloggen

Idag är det hett och kvavt ute, så det är nog därför jag har samlat på mig några olika och lite spretiga ämnen istället för ett sammanhängande resonemang.

Häktningstiden för de tre medlemmarna i ryska punkgruppen och konstnärskollektivet Pussy Riot har förlängts till 13 januari 2013. Uppmärksamheten är fortfarande stor och känslorna många och delade, både i Ryssland och internationellt. Enligt Reuters kommer rättegången mot kvinnorna att börja måndagen 30 juni och sändas direkt på domstolens hemsida. Brottsrubriceringen är huliganism, ett brott som har en mer utvidgad betydelse i rysk lag än i till exempel svensk. För kvinnorna i Pussy Riot kan brottsmisstanken som sagt innebära en tio månader lång häktning och risken att dömas till sju års fängelse.

I det pågående bokslukande har jag läst drygt hälften av James Frey's The Final Testament där utgångspunkten formuleras så bra i baksidestexten att jag citerar den rakt av: "They say the Messiah is alive. He's living in New York. Sleeping with men. Impregnating women. Euthanasing the dying, healing the sick. Defying the government and condemning the holy. If you met him. And he changed your life. Would you believe?" Intressant och tankeväckande, fungerar på tåget, till morgonkaffet, på cementtrappan efter att ha simmat längder, innan man ska sova, i badkaret ...

Lyssnar en hel del på poddradio och gräver i Sveriges radios dokumentärarkiv som är en guldgruva där man påminns om olika platser, människor och händelser. När det gäller sådant som ligger kanske tio-femton år bakåt i tiden är kanske det mest fascinerande att höra hur tydliga förloppen och deras mönster blir så här i efterhand.

Oavsett vad man tycker om idrott i allmänhet, fotboll i synnerhet och kollektiva känslor så är det rätt mäktigt att tillsammans med flera tusen andra få sjunga "just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida". Särskilt en ljus och ljummen sommarkväll, när det luktar svagt av nyklippt gräs, en mås flyger högt över planen och det är några minuter kvar till avspark.

Rättssäkerhet, brottsrubriceringar och straffsatser, trons innersta väsen, påminnelser om hur enskilda händelser blir till strukturerade förlopp och en enkel, fin känsla som avrundning. Lite spretigt, men kanske inte helt utan sammanhang.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 756 0 Kommentarer

Breaking news

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 21 juli 2012
i Bloggen

Igår förmiddag när jag var ute och sprang valde jag ur SR's programarkiv att lyssna på Skolskjutningen på Colombine High School, en dokumentär om skolmassakern i Littleton, Denver, 1999.

Anledningen till att jag valde just den var att jag nyligen läste Lionel Shriver's We Need to Talk About Kevin, där berättarjaget, mamma till tonårige Kevin som dödar sin far, syster och ett antal skolkamrater, återkommer både i sina tankar och i samtal med Kevin till det stora antalet våldsdåd med skjutvapen som ägde rum på skolor i USA på 90-talet.

Dokumentären var intressant och lärorik, jag påmindes om många spekulationer och tankar som jag hade glömt under de år som gått.

Efter löpturen satte jag på min dator och möttes av breaking news om en skottlossning med flera döda och skadade på Batman-premiären i Aurora utanför Denver.

And they blame it on Marilyn ... and on the heroin / Where were the parents at? And look where's it at / ( -- ) Then attack Eminem 'cause I rap this way, sjöng Eminem i The Way I Am ( 2000 ). Michael Moore undersökte vapenlagstiftningen, attityderna omkring vapen och det våldsamma i amerikanska kulturen i Bowling for Colombine ( 2002 ).

Biografskjutningen i Aurora genomfördes, enligt uppgifter i media, av en 24-årig student. Det sägs till och med att han var utklädd till Batmans fiende The Joker, att han inspirerats av en scen i filmen. Händelsen är fortfarande så färsk att den sortens information inte är tillförlitlig, men faktum är att minst 12 personer dödades och minst 59 skadades i biografen.

I morgon, 22 juli, är det årsdagen av attentaten i centrala Oslo och massakern på Utöya. En ensam man med ett manifest och en exakt plan. En plan som var så grym att man först inte kunde tro att rapporterna från Utöya var riktiga. En bomb vid regeringsbyggnaden i ett litet fredligt land är svårt nog att förstå, att någon kallblodigt jagar och skjuter unga människor på ett ungdomsförbundsläger direkt efter bombdådet är nästan omöjligt att ta in.

Om ett par dagar invigs Olympiska spelen i London, ett OS som kommer att genomföras under ett massivt säkerhetspådrag, framför allt för att förhindra terrorangrepp. Omkring 3500 soldater har kallats in extra för att stärka bevakningen, luftvärn byggs upp på tak till bostadshus, människor som misstänks för att planera terrordåd arresteras, restriktioner kommer att införas i luftrummet. Terrorrisken och säkerheten har periodvis fått mycket mer uppmärksamhet än själva idrotten.

Att en eller flera personer i fredstid och i ett vanligt socialt sammanhang använder vapen mot okända människor har blivit en alltmer konkret risk. Vad var och en av dessa personer har för anledningar till att skada och döda andra, i de allra flesta fall människor som de aldrig tidigare har träffat, kan man bara spekulera omkring. I En liten bok om ondska resonerar Ann Heberlein om fenomenet ondska och de olika sammanhang där ondska förekommer. Hon kommer fram till att avhumanisering är en förutsättning för onda handlingar, och att det också underlättar om man ser den eller de som man utsätter för våld som fiender.

Det finns en fara både i att demonisera gärningsmännen och att normalisera händelser av det här slaget, därför är Heberleins slutsats dubbelt viktig. Avhumanisering är något som vi kan motverka aktivt i vardagen. Vi kan sluta ha perspektivet vi-dom, undvika att se fiender istället för människor. Jens Stoltenberg uttryckte samma sak i sitt tal efter terrordåden i Norge: Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet.

Om Denver-skytten sägs just nu: En ostraffad medicinstudent. Tystlåten. Höll sig för sig själv.

Inget monster, men en man som var så likgiltig inför de människor som satt i biosalongen och såg fram emot en efterlängtad premiär att han sköt urskillningslöst på ungdomar, vuxna och barn. De blev objekt för hans handling, berövades sitt mänskliga värde. Kanske kan vi lära oss något mer av hans historia, kanske inte. Det vi kan lära oss mest av är är ändå hur vi själva reagerar. Vågar vi fortfarande skicka våra barn till skolan? Vistas i ett köpcenter? Flyga? Vara med på ett politiskt ungdomsläger? Gå på bio eller konserter? Bo i en världsstad? Tävla för vårt land i OS?

Taggar: Otaggad
Träffar: 821 0 Kommentarer

Ifall det regnar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 19 juli 2012
i Bloggen

Det säger något om ett land när väderprognoser toppar nyhetsrapporteringen, inte för att vädret utgör någon större fara för allmänheten, utan för att det är semester och människor vill ha sol.

Dels säger det ju självklart att landet i fråga har varierat väder, men framför allt säger det mycket om vad som uppfattas som viktigt och relevant. De senaste veckorna har jag då och då funderat över om jag har en väldigt skev perception, eftersom många har klagat just på vädret och jag gång på gång har läst löpsedlar om regn och kalla temperaturer samtidigt som solen har strålat och det har varit precis lagom varmt för shorts och t-shirt.

Jag lever i ett land utan krig eller naturkatastrofer, där vi har tak över huvudena och kan äta oss mätta, där vi får tycka, tänka och uttrycka vad vi vill.

Ifall det regnar en dag kan jag krypa ihop i soffan med en stor skål jordnötter och se om Control och Gudfadern-trilogin, den första för att den är så vacker, trilogin för att jag längtar efter en klassisk episk filmhistoria.

Det finns mycket att engagera sig i, mycket som kan utvecklas, förbättras och förändras, globalt, nationellt och lokalt, men vädret ... Nej, jag vet inte, så länge det handlar om lätta sommarregn, något enstaka åskväder och 15-gradig värme, så känns det inte som något större problem.  Inte så länge vi har valet att vara inne eller ute, läsa, se, spela eller lyssna på i stort sett vad vi önskar, för att det roar oss, för att det har ett budskap som intresserar oss, för att vi det väcker känslor och insikter eller ger oss kunskaper och viktiga redskap.

Ostadigt väder på väg läste jag nyss. Okej, är det inget värre så är det bara att plocka fram jordnötterna och filmerna och krypa upp i soffhörnet.

Taggar: Otaggad
Träffar: 712 0 Kommentarer

Datorfri zon

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 15 juli 2012
i Bloggen

En vecka i en datorfri zon.

Rent praktiskt innebar det fortfarande nödtorftig surfning på mobilen för att snabbkolla nyheter, busstider och annat praktiskt, åtminstone tills telefonen och dess nätanslutning havererade. Tid som annars skulle ha flutit iväg framför datorn ägnades istället åt glupsk läsning: Marguerite Duras - Älskaren, Patti Smith - Just Kids, Leif GW Persson - Gustavs grabb, Christian Strömholm - On Verra Bien. Den sista är förstås ingen bok att läsa rent bokstavligt utan en samling av hans fotografier och även en del skisser och grafik.

Hade tid att njuta av den sinnliga skönheten och enkelheten i Duras språk, den livshungriga matter-of-fact-tonen i Just Kids, Leif GW Perssons sätt att balansera subjektiva minnen och analytisk betraktelse, fotografens närvaro i Strömholms bilder. Gemensamt för dem alla är att i centrum finns starka kreativa personligheter med stor nyfikenhet på livet och behov av att uttrycka sig på olika sätt, vilket också gjorde det inspirerande att läsa.

Den stora skillnaden mot vardagen är ändå att allt måste skrivas för hand. Brev, utkast till arbeten och manus. Ofta bygger jag upp alla mina texter som lapptäcken av datorskrivna sidor, korrigeringar och tillägg på utskrifter, handskrivna utkast i block och på lappar. Så fort man för in det i ett dokument blir strukturen och omfånget ändå uppenbara. Med enbart penna och papper blir det mycket strykningar, pilar, asterisker, extra små stycken i kanten, alternativa ord och uttryck mellan raderna. Svåröverskådligt, helt enkelt.

I början av sommaren gav jag mig själv ett slags beting för en manusidé på 10 sidor om dagen. Det var helt omöjligt, och efter en vecka låg jag 28 sidor efter.

Handskrivet material går inte att kvantifiera på samma sätt, alltså upphörde betinget att spela någon roll. Pennans rörelser mot pappret ger en helt annan rytm än fingertopparnas marsch över tangentbordet. Handskrift öppnar även för nya arbetsmiljöer - man kan skriva på en klippa, på mage i sanden, uppkrupen i en trädgårdsstol. Inget behov av el eller batterier, ingen skärm som blir omöjlig att se i solen, ingen elektronik som inte tål sandkorn eller vatten.

Frizoner är viktiga, gör att man får byta tempo, prioritera om. Att man inte kan läsa sin mejl, hitta viktig information, köpa biljetter, göra bankärenden och sånt smått och gott får man helt enkelt ta på köpet. Åtminstone lite då och då.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 823 0 Kommentarer

Tekniklängtan

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 06 juli 2012
i Bloggen

Om det är ett hantverk som jag verkligen önskar att jag hade haft tålamod att lära mig ordentligt så är det fototeknik. Både när det gäller inställningar vid själva fotograferandet och arbetet i mörkrummet. Trots att jag har fotat mycket och entusiastiskt under många år så har jag aldrig riktigt kommit över trial-and-error-fasen, där slumpen till slut blir den avgörande faktorn för om en bild blir bra eller inte.

På en långsam vandring genom Fotografiska museet påmindes jag ännu en gång om den där tekniklängtan.

Första utställningen var ePic Moments med bilder från hundra år av olympiska spel. Där finns alla de idrottshistoriska OS-ögonblicken, foton med temat idrott och politik, foton som ifrågasätter könsroller och könstillhörighet, bilder av svenska idrottsstjärnor i OS-sammanhang osv. Sportbilder måste fånga händelser, rörelser, omständigheter och personligheter för att överhuvudtaget bli intressanta. Det gäller att fotografen prioriterar rätt, är fokuserad, lyckas hitta intressanta vinklar och överbryggar det fysiska avstånd som ofta finns mellan tävlande och media.  Starkast blir så klart de foton där människan bakom idrottaren lyser igenom. Tommie Smith och John Carlos 1968 med sina höjda knytnävar och böjda huvuden. 17-åriga Greta Johansson som 1912 vann guld i simhopp och blev den första svenska kvinnliga olympiska mästaren - en allvarlig flicka med håret uppsatt i tidsenlig frisyr, klädd i en baddräkt med nästan knälånga ben och holkärmar. Ara Abrahamians upprörda ansikte när han i vredesmod lämnade prisutdelningen och sin egen bronsmedalj i Peking 2008.

Den andra utställningen är Sally Mann's A Matter of Time, som har ett helt annat anslag. Där finns bilder som är glasklara och skarpa, men också de som är otydliga och abstrakta. Förgänglighet och transformation är två tydliga teman, även om bilderna är tagna vid olika tider och med olika motiv som utgångspunkt. Mann har bland annat fångat sin muskelsjuke mans förtvinande kropp, tolvåringar i gränslandet mellan barndom och tonår, intima bilder av sina barn, kroppar i nedbrytning och förruttnelse. Kombinationen mellan obehag, skönhet och traditionellt tekniskt hantverk får bilderna att bita sig fast i minnet långt efter att man har lämnat utställningshallen.

Tålamod är något som de båda utställningarna har gemensamt, och kanske är det i den änden man ska börja tänka. Förmodligen kommer jag aldrig att lära mig riktigt gammaldags fototeknik så att jag behärskar den riktigt väl. Däremot kan jag stärka mitt tålamod, tålamodet att vänta in motiv och tillfälle, inte hetsa och slösa energi innan ögonblicket är där, slarva med den naturliga kompositionen, missa skuggor eller konstiga detaljer som förstör bilden.

Sally Mann's eget tips i en intervju för Fotosidan inför utställningen på Kulturhuset 2007 var att man ska ta många bilder och ha flera projekt igång. Det vet jag åtminstone att jag klarar av.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 688 0 Kommentarer

Du vet att du är ifrån ...

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 03 juli 2012
i Bloggen

Jag har addats till gruppen Du vet att du är ifrån ... ( och så följer namnet på uppväxtorten ). Runt 4500 medlemmar, massor med bilder på gator, hus och människor, minnen av stort och smått.

I en grupp som Du vet att du är ifrån ... är nostalgi och bekräftelsen av det egna minnet själva bränslet. Det ena påminner om det andra, någon har en bild, en annan en historia och plötsligt skapas en ny sanning. Det är gamla affärer, hus och parkeringsplatser, skolor, lärare, telefonkiosker, parker, utomhusbad, simhallen, kaféer och restauranger, minnen från konserter och friluftsdagar, nattklubbar, idrottslag, kompisgäng, olika profiler och original från stan. Listan kan göras hur lång som helst.

En del saker, framför allt obetydliga detaljer, väcker hela minnesblock - lukter, smaker, stämningar och känslor. Annat får mig att undra om jag överhuvudtaget växte upp i samma stad som alla andra eller om jag har hamnat i fel grupp. En del gör mig bara arg.

Nostalgi handlar ju om en längtan till ett idealiserat förflutet, och när människor på fri hand börjar skapa sin egen subjektiva historia blir resultatet rätt intressant. För det första är en världsuppfattning som bygger på ett slags degenerationstänk knepig, eftersom den bygger på att det var bättre förr. För det andra hamnar det kollektiva minnet i händerna på några få, som dels ingår i gruppen och dels är aktiva med att dela sina tankar, och utifrån det samspelet omformuleras nya sanningar om hur det egentligen var.

Människans minne är intressant, både det rent subjektiva och det kollektiva, överenskomna.

Lukten från en speciell affär, adventsmarknaden nere i ett stort underjordiskt garage, smaken av mjukglass precis när man gick ut genom luftslussen till Domus är intryck som jag bara trodde att jag själv hade bevarat, men som fångas upp av fler, för mig helt okända personer.

Namnen på gatorna minns jag knappt överhuvudtaget, så alla referenser till gatukorsningar och gamla byggnader och bensinmackar och sånt går mig totalt förbi. Ska jag vara ärlig tror jag inte ens att jag kunde dem när jag bodde där. Samma sak gäller många människor - jag skulle till exempel för mitt liv inte kunna identifiera en hel rad med gamla lärare från min gymnasieskola.

Förutom faran i att nya sanningar bara växer fram utifrån människors ganska begränsade minnesbilder är det ändå idealiseringen som jag reagerar starkast på. Nej - jag tycker fortfarande inte att det var charmigt att en man tvingade till sig långa kramar av alla unga tjejer han mötte. Alltid. Oavsett om man sa ifrån eller inte. Och nej - jag tycker fortfarande inte att det är roligt att jag som sju-åtta-åring var så livrädd för ett gäng, som jag på fullt allvar trodde sprättade upp armarna på barn från andra stadsdelar, att jag inte vågade cykla genvägen hem genom skogen.

Många av de myter om människor och platser som fanns för trettio år sedan väcks till liv igen och får ett lätt rosa det-var-tider-det-skimmer. Det som inte kan rosafärgas lämnas därhän.

Oavsett vad andra människors minnen väcker hos en själv, så fascinerar de. Jag har suttit en lång stund och tittat igenom bilder, läst kommenterar, påståenden och frågor. En del skapar som sagt oanade associationer och känslor, andra ingenting. Och efter en stund är det väldigt skönt att höja blicken och luta sig tillbaka i nuet.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 1110 0 Kommentarer

Cappuccinoskum på kulturkafé

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 27 juni 2012
i Bloggen

Äter cappuccinoskum med sked på kulturkafé.

Det finns ofta något genuint trevligt över personliga kaféer med kulturambitioner. Muggarna är omaka eller vackert handdrejade, kakorna och smörgåsarna är nyttiga och kreativa, trädgården ser ut som hos en gammal släkting på landet med halvlångt gräs, gamla och nya utemöbler i olika material, udda blommor och kryddväxter i loppiskrukor, färgglada ljusgirlanger. Kaffet är noggrant utvalt och direct trade, inne i kafét hänger en konstutställning.

Jag läser lite, klottrar i mitt block, fortsätter att skeda i mig kaffet.

Ikväll blir det förmodligen fotbolls-em, Spanien-Portugal, på en sportbar. Öl, nötter, storbildsskärmar och en helt annan sorts kultur. Kanske vill man inte ens kalla sport för kultur, det är ju en smakfråga, men allting runt omkring är absolut kultur. Tv-produktionen, mediabevakningen, stjärnorna, designen på lagtröjorna, publiken ... Och om man vill gå lite djupare: Hur känns det egentligen för Barca-spelare eller spelare med baskisk bakgrund att representera Spanien i landslaget? Hur klarar en spelare som Ronaldo att bära en hel nations förhoppningar? Och hur stor roll spelar klubblagstillhörigheten när spelarna möts i olika landslag? Till exempel när det gäller Ronaldo och Casillas?

Om exakt en månad är det OS i London, och just nu är jag så där intresserad. Jag gillar rent spontant små doser av friidrottsattityden, framför allt alla glammiga kortdistanslöpare och all den där nerviga energin som uppstår omkring dem, boxning, kortdistanssimning, de allra bästa gymnastikprogrammen och ett eller annat simhopp från hög höjd. Men även OS handlar ju om så mycket mer än själva idrottsprestationerna, och det finns så många händelser kopplade till de olympiska spelen. De höjda nävarna med svarta handskar vid prisutdelningen 1968, gisslandramat i München 1972, nazisternas maktmanifestation i Berlin-OS 1936 ... Inför London-OS står arbetet för att undvika terroristangrepp i centrum, på radio konstaterade en av de ansvariga idag att Wimbledon blir en slags generalrepetition.

Sport är alltså både kultur och politik, som nästan allt annat i världen. I kväll ska jag njuta av fotboll från iberiska halvön, sedan blir det Tyskland-Italien. Därefter final.

 

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 741 0 Kommentarer

Det var bara en punklåt

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 25 juni 2012
i Bloggen

Fem tjejer i färgglada korta klänningar, med rosa, gröna och gula strumpbyxor, hemgjorda balaclavas i samma färger. De pogohoppar, skriksjunger, studsar omkring. Musiken är snabb och slamrig, texten handlar om presidenten och jungfru Maria, feminism och homosexuella som skickas till Sibirien.

Det skulle ha varit en punklåt, sa jag om Sofia Rapp Johanssons Silverfisken i ett försök att värja mig lite grann.

Nu skulle jag hellre vilja säga: Det var bara en punklåt.

Men de flesta vet att det var mer än en punklåt, mer än ett alternativt feministiskt performance. Det var politik, på riktigt.

De färgglada maskerade flickorna spelar i bandet Pussy Riot. 21 februari i år framförde de låten Punk Prayer i Frälsarkatedralen, Moskva. Framförandet lades också upp på youtube.

På grund av detta har tre av medlemmarna i bandet suttit häktade sedan början av mars, anklagade för huliganism. I dagarna beslutade domstolen att häktningstiden skulle förlängas, och dom förväntas enligt tjejernas advokat falla någon gång i september-oktober. De riskerar då upp till sju års fängelse.

Så, nej, det var inte bara en punklåt. Inte bara färgglad lekfullhet, ungdomlig revolt, höjda knytnävar och brandsläckarsprut, som i andra av bandets youtubefilmer.

Är man uppvuxen i ett samhälle där band fritt får sjunga att de hatar kungahuset, att politiker är perversa, att regeringen är fascister så är det svårt att förstå reaktionen som det minutkorta framträdandet har väckt. Har man hoppat sig svettig till svensk, brittisk, amerikansk, tysk, fransk, finsk samhällskritik, så vet man också att förutom den personliga katharsiseffekten så är resultatet i stort sett obefintligt. Dead Kennedys störtade inte Reagan, Sex Pistols avsatte inte drottningen, Ebba Grön startade inte någon revolution, Rage Against the Machine förändrade inte makten.

Fyra månader har gått, och i Moscow Times kan man se en bild från rätten på en av medlemmarna, Nadezhda Tolokonnikova. Fotot visar en ung flicka med blankkammad page och en prydlig puffärmad blå-och-vitrutig klänning. Hon är avväpnad och oskadliggjord, men hennes blick är fortfarande egensinnig, läpparna lätt krökta.

I nuläget kan man bara hoppas på att hon kommer att kunna behålla den där egensinniga blicken, tron på sig själv och de åsikter som hon riskerade sju år av sin framtid för att framföra. För egentligen var det ju bara en punklåt. Och pogodans, skrålsång och knutna nävar borde verkligen vara en mänsklig rättighet.

 

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 810 0 Kommentarer

Att ge upp ( eller Det skulle ha varit en punklåt istället )

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 24 juni 2012
i Bloggen

Någonstans mellan färskpotatisen och jordgubbarna i fredags fastnade jag och min svåger framför mina överfulla bokhyllor. Vi började prata om hur olika man läser.

Om man läser en bok i taget, eller flera på samma gång. Nytt eller gammalt. Samma bok flera gånger. Pocket eller inbundet, originalspråk eller översättning. Om man avbryter en påbörjad bok eller inte.

Den sista frågan brukar jag alltid besvara med att självklart ger man inte upp, utan man jobbar sig igenom det man har börjat med. Ibland får man kanske ta en paus och börja om från början igen ( som jag gjorde med To Kill a Mockingbird och My Sister My Love ). Ibland kanske man låter en bok ligga lite extra länge innan man ens börjar med den ( Herta Müller - Hjärtdjur ). Ibland läser man snabbt och slarvigt för att bli klar ( många många gånger när jag har slitit åt mig en topplistebok på Ica för att jag är läsdesperat och måste få något att läsa fort ). Men man ger inte upp. Inte när det är tungt och krävande, inte när man inte förstår någonting, inte när man har räknat ut hela intrigen och slutet efter första fjärdedelen.

Vad jag minns har jag bara gett upp en bok en enda gång. Inte för att den inte var läsvärd. Absolut inte. Att jag ställde tillbaka den i bokhyllan efter ett femtiotal lästa sidor är egentligen en ren komplimang.

Jag är inte särskilt känslig eller kinkig när jag läser. Skräck, våld, utsatthet, obegripliga metaforer och symboler, formexperiment, könsord ... det mesta går ner utan större problem.

Så öppnade jag Sofia Rapp Johanssons Silverfisken och den träffade rakt i solarplexus, så hårt att luften trycktes ut ur lungorna och aldrig kom tillbaka igen. Kväljningarna fick strupen att dra ihop sig, retade svalget, skickade upp sur smak i munnen.

Det fanns ingen möjlighet att värja sig, inga tvetydigheter eller tolkningsalternativ. Bara avskalade rader med raka, hårda, exakta ord.

Jag önskar att jag hade reagerat annorlunda, uthärdat texten. För det är ju ändå bara ord. Bokstäver på papper. Riktiga levande barn lever sådana liv som beskrivs i Silverfisken, och det är det som är det outhärdliga, det som man aldrig får välja att blunda för, inte orden i sig.

Senare på fredagskvällen såg jag att jag hade fått medlemsutskick från Ecpat, följde länken till deras hemsida där det fanns korta reportage från Peru, Indien, Kambodja och Filippinerna. Miljöbilder, bilder på offer och förövare, informativa texter, så objektiva som de nu kan vara i ett sådant här sammanhang. Tre av reportagetexterna är skrivna av Martin Schibbye.

Efteråt gick jag tillbaka till bokhyllan, letade fram Silverfisken igen, la den i min hög av påbörjade böcker. Jag valde den verkligen medvetet och med förväntan när jag köpte den, hade läst fler böcker än jag kan minnas på samma tema. Lovade mig själv att spänna magmusklerna, krumma till ryggen, förbereda mig själv för det första slaget och sedan ta mig igenom den som boken förtjänar, med öppna ögon och utan att slarva.

Det skulle ha varit en punklåt istället, sa jag till min svåger när jag visade honom de första sidorna. Det hade varit lättare.

Han höll med. En hög arg röst, snabb hård musik, hat. Det hade varit lättare att hantera.

Samtidigt insåg vi nog båda när vi sa det att det ju inte ska vara lätt. Det ska kännas. Måste få kännas så mycket att det nästan blir outhärdligt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 739 0 Kommentarer

Överdosera skönhet

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 23 juni 2012
i Bloggen

Midsommardagens morgon med lätt regn och ljusgrå himmel.

Är tillbaka igen med utsikt över asfalt, huskroppar och parkträd efter att ha överdoserat skönhet i en vecka på Gotland.

Sol på en ändlös klarblå himmel. Havet i grönt, turkost och koboltblått. Den vita kalkstenen. Röda vallmo och de där lila blommorna som jag inte vet vad de heter, men som växer sida vid sida med vallmon, överallt längs vägarna och i den vita sanden. Ljuset. Runda små stenar, flata stenar, hjärtformade och avlånga stenar. Solnedgångar i rosa, guld och oxblod.

Ögonen vidöppna, man vänder sig åt alla håll för att inte missa något, försöker stanna upp och ta in, sitta ner, känna det vackra i hela kroppen, fotograferar när och på avstånd, i olika vinklar, med olika fokus.

Ringmuren som slingrar sig runt stadskärnan, utsikten från bilfönstret med solglitter i en vik, tunna strandremsor, vajande gräs, blommor och svarta får som går och betar i förgrunden. Som ett vykort.

Egentligen föredrar jag skönhet som inte är så uppenbar, sådan som man måste anstränga sig för att se. Den trasiga, skeva, gråa skönheten. De nästan osynliga detaljerna, det undflyende, oinställsamma.

Ändå fanns det något kärvt och ursprungligt även i all den här överdådiga skönheten. En enkelhet med klara rena färger, med vatten, sten och ljus som grundbeståndsdelar.

Fortfarande kunde man välja att inte ta in det andra, det som om ett par veckor förmodligen kommer att prägla hela ön. Svettiga rödbrända turister, parkeringsträngsel, prisinflation, butiker med t-shirtar där det står saker som "Dyngrauk" och "Hard Rauk Café".

Att överdosera skönhet är trots allt ett behagligt sätt att rensa huvudet från vardag och tristess, fylla sig själv med energi. Det oinställsamma är ju heller aldrig långt borta, finns i den regnfuktiga asfalten på gatan utanför mitt fönster, i de låga grå molnen, i duvorna på balkongräcket.

Taggar: Otaggad
Träffar: 702 0 Kommentarer

Eating Animals

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 15 juni 2012
i Bloggen

Har legat på magen i gräset idag på eftermiddagen och läst Jonathan Safran Foer's Eating Animals.

Det var första timmarna på semestern, en tät matta av klöver precis under näsan, boken mellan armbågarna.

Att referera boken känns egentligen rätt meningslöst, den ska väl i så fall läsas i sin helhet. Själv vet jag ju redan varför jag inte äter kött eller fisk eller skaldjur ( och helst inte något med animaliskt ursprung överhuvudtaget ), inte köper läderprodukter eller tvål, smink och schampo som är testade på djur, inte ens slår ihjäl en mygga. Jag vill inte döda eller bidra till dödande. Inte äta kroppsdelar. Inte på något sätt stödja att djur plågas och utnyttjas.

Ju mer jag läste, ju mer illa mådde jag. Ju mer främmande kände jag mig i en värld där antropocentrism är en självklarhet och där levande varelsers lidande är en definitionsfråga.

Efter några kapitel tog jag en paus, följde en myra med blicken, såg hur den klättrade över klöverbladen, försvann ner i gräset, kom upp igen. Upptäckte ännu en, och ett par till, insåg att jag hade lagt mig precis intill en myrstig med en ständig ström av små kroppar med tunna snabba ben och ivriga antenner.

Ibland behöver man betrakta sina val ur ett större perspektiv, påminnas om de frågeställningar man en gång har valt att förhålla sig på ett visst sätt till.

Jonathan Safran Foer belyser ämnet kunnigt och intelligent, väcker tankar som ligger kvar i huvudet långt efter att boken har lagts undan, får mig att glömma fotbollsspänningen och efter-jobbet-tröttheten.

Nu ska jag ta en paus, gå ut i den fina sommarkvällen och titta på Sverige - England. Redo för målfest och Seven Nation Army-refrängen efter ett - noll och två - noll till Sverige!

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 716 0 Kommentarer

Till yttermera visso

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 10 juni 2012
i Bloggen

Att inte ha en oläst bok, eller åtminstone en ny morgontidning, till frukost är ungefär lika illa som att inte ha ett par muggar riktigt starkt kaffe. Alltså plundrar jag min bokhylla på något som åtminstone känns något så när oläst ( och som passar när man har firat studenter två dagar i rad, suttit uppe och tittat på fotboll, ätit buffé och druckit vin, blivit skyfallsblöt och solstekt, balanserat omkring i obekväma kläder och skor - det vill säga något väldigt lättläst ) och hittar en av mina gamla Maria Lang-deckare.

Miljön är lätt att identifiera sig med: svensk försommar och midsommar på landet. Intrigen enkel: sex personer ska bo tillsammans i ett par ödestugor mitt ute i ingenstans, plötsligt får den ena efter den andra besked om att de måste lämna stället, kvar blir den ensamma kvinnan och hennes barn ... På närmaste avstånd finns bara hemlighetsfulla grannar. Och en främmande man.

Men sedan är det ju resten. Karaktärerna och språket. Det som gör hela boken och som gör mig vemodig, för den sortens personer och det tonfall som finns här skulle aldrig kunna bära en deckare idag. Där finns inga sadistmördare, inga kriminella gäng, inga vapen, inga droger. Inga trötta poliser, inga trasiga tonåringar, inga misshandelsscener, inget attitydsnack. Det finns en historieprofessor, en universitetslektor, en nydisputerad litteraturvetare, en operasångerska, ett barn och en chef för riksmordkommissionen som röker pipa. Det finns ett mord som var ett misstag, som skedde i stridens hetta mellan två kärleksrivaler. Språket är då och då kryddad med litterära citat och referenser, till exempel till En midsommarnattsdröm och Macbeth. Personerna packar ner yllebyxor, köttkonserver och myggolja, de säger på ett naturligt sätt saker till varandra som "det tycker jag är ett makabert ord", "oförutsedda kalamiteter", "Björn-Erik kör opp på velocipeden vareviga dag", "Jestanes, är ni redan här ..." och "till yttermera visso".

Man ska inte säga att det var bättre förr, för det var det ju inte, men det var åtminstone var lite stillsammare på många sätt. Boken är från tidigt sextiotal, och när jag läser den tänker jag på ett minne från samma tid som min mamma brukar berätta. Hon åkte tåg med Hammarbys A-lag till deras bortamatch mot Degerfors, och med i vagnen var Nacka Skoglund, förmodligen nyss hemkommen från Italien. När tåget stannade vid stationen i Degerfors tog spelarna sina väskor, klev av på perrongen och begav sig till Stora Valla. Några nyfikna mötte väl upp för att ta sig en titt på landslagsstjärnan men mer än så var det inte.

Igår genomfördes en grönvit invasion av Degerfors, 1000 bajensupportrar i ett chartrat tåg. Hammarby vann matchen efter att fd Degerforsspelaren Lallet satte 1-3 åt Bajen i övertid. "Idrottssagakänslor," skriver SR Värmlands-reportern.

Så till yttermera visso kan man väl konstatera att samhället har förändrats på flera punkter sedan början av sextiotalet, när det gäller deckarupplägg, språkliga finesser, anslutningen till bortaresor och idrottssagor. Jag tycker nog att en deckare ska byggas upp omkring en verklig medvetenhet om de brott som har begåtts och respekt för de inblandade människorna, och att en riktig idrottssaga behöver åtminstone ett uns av svärta för att beröra.

Knappt tio år senare gavs Maj Sjöwalls och Per Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle ut. Bortskalat var det-stängda-rummet, de privilegierade akademikerna och det romantiska anslaget från 50- och 60-talens Maria Lang-deckare, kvar fanns en polisroman med trovärdig intrig, samhällsinsikt och vaken blick för den enskilda människan.

Då hade Nacka redan spelat sin sista match, enligt rykten i länkarnas korplag, och skrivit en idrottssaga med mycket magi och svärta.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 958 0 Kommentarer

Närsynt detaljseende

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 06 juni 2012
i Bloggen

Sitter och går igenom en engelsk manusöversättning, sista korrekturet till en historisk text. Är inte mitt manus, inte min översättning, jag bara granskar och finslipar i dialog med författaren.

Fastnar efter ett tag i ett närsynt detaljseende med verbformer och prepositioner, medeltida beteckningar och släktskapsbeskrivningar. Är egentligen inte så intresserad av språket på det sättet utan mer av de helheter man kan skapa med det. Uttryck. Tolkningsmöjligheter. Stämningar. Associationsöppningar. Rytm. Tonfall.

Är van vid att ha kontroll på språket, behärska mina uttryck, kunna leka med nyanser, både på svenska och engelska. Att tolka någon annans röst genom ett filter av en första översättning är något helt annat. Kräver mer av objektiv precision, samtidigt en öppenhet för den andra personens tonfall.

Sista korrekturet innan tryckning är alltid något speciellt. Slutgiltigt. Adrenalinpåslaget kommer smygande, skärper sinnena, trots att det egentligen bara handlar om att hitta de sista korrekta uttrycken, konsekvenskolla.

Några timmar till, sedan endorfinlugnet efter att de sista korrigeringarna har gått iväg.

Taggar: Otaggad
Träffar: 765 0 Kommentarer

Man låter pendeln slå över

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 29 maj 2012
i Bloggen

Vissa dagar ligger livets poler extra långt ifrån varandra, och själv svingas man emellan i alltför högt tempo. Höga glada spontanskratt, sving, kallsvett och darrande fingrar. Behov som aldrig blir sedda, sving, krav som är omöjliga att uppfylla. Vrede som okontrollerat flyter in och ut i sommarblå ögon. Kontakt, sving, tystnad. Rapport om sexualiserat våld mot kvinnor i krig, sving, samhällsvetenskapliga metoder och teorier.

Nej, svingar inte tillbaka dit, inte än. Stannar kvar. Statistik över kvinnor och barn som utsatts för våldtäkter och sexuella övergrepp som ett terrormedel mot civilbefolkningen i Darfur. Långt borta, ändå närvarande.

Vrede. Kallsvett. Tystnad. Orimliga krav och osedda behov. Pendeln stannar i fel läge. Påminner mig om när jag jobbade med Till Hemlandet. Och alla frågor jag har fått om just det. Hur kommer du på såna saker? Kan man fantisera ihop sånt?

Man låter pendeln slå över ett ögonblick. Öppnar ögonen. Öronen.

Taggar: Otaggad
Träffar: 740 0 Kommentarer

Prioriteringsstatistik

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 24 maj 2012
i Bloggen

Prioriteringsordning denna vecka:

1-19 lönearbete och uppgifter / åtaganden utifrån andras förväntningar

20-29 övriga yttre deadlines

30-37 träning

38-48 matlagning och praktiskt lägenhetsunderhåll

49 värmeböljan / försommaren

50 kreativitet i valfri form

Slutsats: Wow - dags att omstrukturera och balansera den där listan!

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 685 0 Kommentarer

Pump up songs

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 20 maj 2012
i Bloggen

Idag är det en fin sommarsöndag med nästan överdrivet frodig natur. Både hägg och syren, blommande fruktträd, långt gräs fullt med lysande maskrosor, vita svanar, ett kanadagåspar med sju ungar omkring sig. Marscherade fram genom allt detta vackra med mobilen en decimeter från näsan och hörlurar hårt intryckta i öronen.

Har nämligen kapitulerat för teknikens möjligheter och äntligen skaffat eget spotifykonto istället för att genera barnen genom att lägga in mina spellistor på deras. Tänkte: nu ska jag göra det lätt för mig själv, jag vill ha skrivmusik med energi, beslutsamhet, självförtroende, helst utan alltför många personliga minnen. Okomplicerat.

Googlade på hockey anthems, dressing room pump up songs och började helt enkelt samla gammal techno plus lite annat smått och gott som passar tempo- och tidsmässigt: Are you gonna go my way - Elektro Remix, Scooter, Chemical Brothers, Kernkraft 400, 2 Unimited, Public Enemy, Prodigy ...

Så hej då blandbandsnostalgi, välkommen en lista som jag garanterat inte har lyssnat på förr.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 675 0 Kommentarer

Soundtrack

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 17 maj 2012
i Bloggen

När jag var tonåring älskade jag blandband. Kanske är skillnaden mellan blandband och spotifylistor egentligen inte så stor. Man väljer helt enkelt ut musik som passar olika tillfällen, olika människor eller olika perioder i ens liv. Men blandbanden var så fysiska. Någon hade suttit med sin skivspelare, letat fram lp-skivor och singlar, valt ut låtar, satt ihop dem till en helhet. De tog tid och engagemang att göra, bekräftade och stärkte relationer, gjorde att man kunde sprida musik som bara fanns i begränsade upplagor, som man inte kunde hitta hemma i Nyköping. Många blandband älskade jag sönder, fick till slut dra ut ett trasigt trassel ur stereons kassettlucka.

För att kunna skriva behöver jag också musik. Varje bok har sitt soundtrack som har följt med den genom hela manusstadiet, ett soundtrack som anger stämningen, tempot och rytmen i innehåll och språk. Det behöver absolut inte vara musik som jag tycker  om eller som jag lyssnar på i vanliga fall, den ska egentligen bara hjälpa till att ställa om hjärnan, byta värld.

Svart dam föddes till Eminem's The Marshal Mather's LP och Marilyn Manson's Holy Wood. Ungefär halvvägs igenom bytte jag till Lou Reed's Perfect day, föreställde mig scenen i Trainspotting när Renton tar en överdos hos Mother Superior och faller baklänges, genom mattan, genom golvet, och Nick Cave's Murder Ballads.

Till Hemlandet skrevs med Rammstein i bakgrunden, hela Sehnsucht och hela Mutter, varannan gång, timme ut och timme in.

Skärvor av himlen hade inte samma markerade rytm som de andra, ackompanjerades av White Stripes' Elephant och Queens of the Stone Age's Songs for the Deaf, enkelt och lättlyssnat, rak prosa. Då och då t.A.T.u. Bara för att.

För Lingonstigen 114 behövde jag bara två låtar - vare gång jag skulle sätta mig ner och skriva satte jag på Korn's version av Creep och därefter Nine Inch Nails' tolkning av Hurt. Sedan inget mer, bara tystnad.

Just nu saknar jag soundtrack. Den miljö jag använder som utgångspunkt har ingen given musik ( och den musik som skulle kunna vara given lockar inte ). Lite längre fram tror jag att The End med The Doors kommer att fungera för den känsla jag vill ha, det dyker upp gång på gång i huvudet när jag skissar på andra delen av historian, men innan dess ... Ishallsmusik? I Cloetta Center spelas Enter Sandman, Heaven's on Fire och We're Not Gonna Take It. Metallica, Kiss, Twisted Sister. Och för all del Here Goes My Hero med Foo Fighters. Men ... nej ... än så länge lyser soundtracket med sin frånvaro. Tips mottages gärna!

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 664 0 Kommentarer

Just idag

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 16 maj 2012
i Bloggen

Just idag är jag kanske inte så stark som jag skulle vilja vara, men kanske ändå på ett sätt starkare än jag trodde i morse. Ibland tvingas man att tänka om, omvärdera det man har tagit för givet, se saker annorlunda än man brukar.

Igår betraktade jag en sluttande överläpp, rastlösa ögonkast, uttråkat kroppsspråk och tolkade dem som fientlighet. Fientlighet berör på ett märkligt sätt. Försvagar, skaver, provocerar. Gör ont.

Idag har jag sett värme i ögon som lyser upp av gemensamma minnen, rosiga kinder och ett leende som tar över hela ansiktet när en person har nått sitt mål med en marginal som ingen vågat drömma om. Jag har fått oväntade kramar, känt stillheten lägga sig i ett oroligt rum.

Värme, glädje och stillhet behöver inte ens tolkas. De ger kraft direkt, utan omvägar. Adrenalinpåslaget avtar långsamt, försvinner till slut helt. Just idag är jag så stark som jag faktiskt kan vara och det känns rätt bra.

 

 

 

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 758 0 Kommentarer