Prenumerera på feed Senaste inlägg

Om källkritik

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 12 februari 2017
i Bloggen

I veckan skrev några av landets lokaltidningspublicister en gemensam debattartikel om vikten av att källkritik undervisas i skolorna. Förslaget var att källkritik ska bli ett eget ämne, helst redan från lågstadiet.

Själv har jag i stort sett ingen erfarenhet av grundskolan, men däremot många många års erfarenhet av gymnasieskolan och gymnasieelever.

På gymnasiet ingår källkritik och källkritiskt tänkande i flera gymnasiegemensamma kurser. Svenska, historia, samhällskunskap och naturkunskap är exempel på ämnen med delkurser där hantering av källor och källkritik återkommer som en röd tråd. Vi lär elever att söka, samla, sovra och sammanställa information. Att referera och citera. Att källhänvisa korrekt. Att granska och värdera källor. Att använda olika referenssystem. Problemet är inte att eleverna får för lite källkritik i skolan. Problemet är istället att källkritik blir något som bara finns i skolan. Att begreppet "källkritiskt tänkande" är ett nödvändigt ont för att nå målen och få godkända betyg i ett antal kurser, men inte alls något som eleverna upplever att de har glädje och nytta av utanför skolans väggar.

För dagens unga lever i ett samhälle där människors känslor och åsikter värderas lika högt som rena fakta. De lever i ett samhälle där man kan optimera sökträffar, där de som har högsta makten i världens största demokrati talar om "alternativa fakta", där nyheter har twitterformat och saknar djup och analys, där hastighet går före konsekvenstänk, där klickmonster skapas och korta klipp, tagna ur sina sammanhang blir virala.

Unga människor behöver vuxna omkring sig som ifrågasätter information, åsikter och nyheter, som reflekterar och analyserar. Vuxna som inte hetsar och hatar, som inte är likes-ängsliga och inte delar dumheter på sociala medier. De behöver ett samhälle som inte bygger på irrationella känslor och upplevelser, utan premierar det gedigna, kloka och genomtänkta.

Källkritik är inte i första hand en teknik. Det är ett förhållningssätt till sig själv, till sina medmänniskor och till resten av världen. Ett sådant förhållningssätt skapas inte enbart i skolan, det skapas av de vuxna som står närmast sina barn och ungdomar. Av mammor och pappor, far- och morföräldrar, syskon, vänner, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, äldre kusiner, grannar, idrottsledare, politiker, idoler, personal på förskolan och fritids, bloggare, youtubers och alla andra som är viktiga i den enskilda växande människans tillvaro.

Taggar: Otaggad
Träffar: 407 0 Kommentarer

Idag installeras en president

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 20 januari 2017
i Bloggen

Idag installeras en president som hytter med pekfingret åt journalister på presskonferens. Som vägrar att svara på just deras frågor. Som leker maktlekar, använder härskartekniker. Som uttalar sig öppet kulturfientligt, som har sagt sig vilja begränsa yttrande- och tryckfriheten. Som helst argumenterar med värdeord, med guilt-by-association, genom att förlöjliga och förminska. Som hellre kommunicerar med sitt eget Twitterkonto än i granskande intervjuer av oberoende media.

En president med direkt makt över drygt 320 miljoner människor, med indirekt makt över en hel värld.

Tänker på hur svårt det är att få igenom positiva konstruktiva förändringar, att verkligen satsa på de svaga, medellösa, marginaliserade. Men mest på hur snabbt det går att inskränka, krympa, strama åt.

Första känslan är:

No Fun

Andra:

Won't do what you tell me ...

Och avgrunden stirrar tomt tillbaka.

Taggar: Otaggad
Träffar: 354 0 Kommentarer

SMARTA mål

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 03 januari 2017
i Bloggen

I skolans värld jobbar man alltid mot olika mål - mål för verksamheten, mål för undervisningen, mål för eleverna. En period pratades det mycket om SMARTA mål, alltså mål som är specifika, mätbara, accepterade, realistiska, tidsbegränsade och attraktiva. Arbetsskadad som jag är tänkte jag därför sätta upp ett antal nyårsmål för mig själv istället för att ge nyårslöften. Egentligen vet jag ju att nyårslöften bara är att jinxa sina ambitioner och drömmar, men grejen med SMARTA mål är just att de verkligen ska vara tydliga och nästan omöjliga att inte uppnå om man formulerar dem väl och väljer rätt metoder för att nå dem.

Så - mina SMARTA mål för 2017 är:

- Konsumera betydligt mindre. Inte surfa på klädsajter, inte klicka hem sånt-som-jag-tror-att-jag-kanske-behöver-nån-gång-i-en-eventuell-framtid, inte plocka åt mig roliga saker i vanliga klädaffärer. Undantaget är böcker och ett par riktigt bra löpskor en gång i halvåret.

- Lägga en timme varje dag på mitt eget skrivande.

- Lyssna bättre på mitt eget hjärta och min egen hjärna istället för att försöka koda av vad andra kanske tycker, tänker, känner och vill. Säger hjärtat att något är bra och hjärnan att det är klokt räcker det så.

Kanske inte helt specifika, mätbara och tidsbegränsade, men absolut accepterade, realistiska och attraktiva. Återkommer helt enkelt med utvärdering och uppföljning!

Taggar: Otaggad
Träffar: 385 0 Kommentarer

there's room for everyone on the nice list

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 23 december 2016
i Bloggen

Jag vet att jag inte borde, för allt det kommersiella och matsvinnet och stressen, men jag tycker ändå väldigt mycket om julen. Tycker om röda kravlösa dagar. Tycker om levande ljus och mörker utanför fönstren. Tycker om att ligga under en filt och läsa i flera timmar. Tycker om lukten av glögg och kanel. Tycker om gammalt småfult pynt. Tycker om att sitta i en nästan folktom pub dagen innan julafton och höra Fairytale of New York på låg volym medan bartendern fördriver tiden med att långsamt torka glas. Tycker om att ha alla hemma och omkring mig. Tycker om att ge saker.

Tycker också om det engelska ordet Christmas Spirit som inte bara står för julstämning på ytan utan för godhet, generositet och medkänsla. Har, trots debatt i både vanlig och social media, svårt att se problemet med människors godhet. Särskilt i den tid vi lever i just nu. Det är coolt och starkt och bra att göra gott, oavsett om motivet är att känna sig lite bättre själv eller om det är helt osjälviskt.

I en tid full av våld, terror och oro behövs mycket gott. Eller som nissen Buddy säger i filmen Elf: "There's room for everyone on the Nice List!"

Taggar: Otaggad
Träffar: 358 0 Kommentarer

I morgon är det mammas 80-årsdag

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 19 december 2016
i Bloggen

I morgon är det 20 december, midvintersolstånd, mörkaste dygnet på året och min mammas födelsedag. Eller, för att vara helt exakt, hennes 80-årsdag.

Jag tror att jag börjar den här texten där jag avrundade inlägget om pappas födelsedag förra året. Med att mamma fortfarande går hand i hand på stan med killen som hon träffade lite av en slump för en bra bit över femtio år sedan. Att hon är nybliven ägare till sin första iPhone som hon sms:ar och skickar bilder (och animerade ballonger) med som om hon aldrig hade gjort något annat. Ibland är hon visserligen lite hårdhänt mot den, lyckas få fram funktioner som ingen hade en aning om ens existerade eller skickar iväg iväg en bokstav istället för ett helt meddelande, men träning ger ju färdighet och det händer allt mer sällan. Att hon knappt har ett grått hårstrå än. Att hon har full koll på alla nya utställningar och teaterföreställningar, böcker och Superettan-tabellen i fotboll.

Mamma är en person som alltid har stått fast och tryggt förankrad i sina rötter. I platser, människor och minnen. Det är ett rotsystem som blir större för varje år som går. Degerfors, Röfors, Kumla. Barndomen och tonåren, familjen, alla släktingar och vänner. Tidiga arbetskamrater. London. Familjen i Hampstead. Östersund. Pappa, hans syskon och familj, nya vänner och arbetskamrater. Nyköping. Barn, grannar, grannars barn, egna kollegor och pappas kollegor. Linköping. Nya arbetskamrater igen, nya grannar och vänner, svärson och barnbarn.

Till skillnad mot många andra släpper hon inte taget med åren, utan håller kvar. Vårdar minnena, kommer ihåg. Fotograferar, sätter in i album, gör anteckningar. Kommer ihåg detaljer. Återberättar.

Om pappa lärde mig att läsa deckare, åka slalom, snorkla och se arbetslivet som något rätt smågrabbigt så lärde mamma mig att laga mat och baka på fri hand, utan recept och provsmakande. Hon lärde mig också tidigt att uppskatta Ingmar Bergman, franska och italienska 50- och 60-talsfilmer, Borta med vinden och Francoise Sagan. Utlandsresor, storstäder, konst, foto och teater.

Hon försökte också lära mig att sy, sticka, stryka mina kläder, se prydlig ut och ha ordentligt kammat hår, men tror nog att vi är rätt överens om att just det gick så där ... Hel och ren, och naturligt är snyggast, var aldrig riktigt min melodi.

Från 1936 till 2016 har det så klart hänt otroligt mycket. Mamma har sett transittåg med tyska soldater under andra världskriget, skakat hand med Olof Palme i Almedalen innan den veckan blev en politisk jättecirkus, partajat i Notting Hill på den tiden det var ett var de värsta områdena i London, sett industrisamhället bli ett servicesamhälle för att sedan övergå till it-samhälle. Länder, unioner, allianser och ideologier som har uppstått, förändrats, försvunnit och återbildats. Mode och trender som kommit och gått. Som grönpepparsås, lergryta, räkcocktail, gratinerad kassler, utsvängda jeans, träskor, knytblus och Dallas på tv.

I morgon firar vi henne med god mat och här-och-nu-presenter. Sånt som hon kan njuta av, känna sig fin i, ha roligt med. Precis som hon önskar sig.

Taggar: Otaggad
Träffar: 408 0 Kommentarer

knutar

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 27 november 2016
i Bloggen

Idag tänker jag på knutar.

Börjar med att jag ska snabbdammsuga och dammsugarsladden plötsligt har blivit ett trassel av knutar. Egentligen är det omöjligt att det ens ska hända. Sladden dras successivt ut ur dammsugarens inre, jag har i princip bara gått rakt fram med den. Inte skyndat runt, vänt hit och dit, gått fram och tillbaka. Men ändå. Får dra ut kontakten, trassla tillbaka.

Här om dagen fick jag inte av mig kängorna för att jag plötsligt hade en massa små hårda knutar på snörena, som tillsammans hade snott ihop sig till en omöjlig jätteknut. Satt trött och kissnödig på hallmattan och försökte pilla och lirka upp alltihop, en knut i taget. Det tog mig tjugo minuter. Jag är annars den enda vuxna människa jag vet som ofta inte klarar av att knyta mina skosnören alls, som skyndar fram med den daskande runt benen eftersom de löser upp sig efter ett par meter.

Har trasselknutar i håret för att jag aldrig hinner reda ut det ordentligt och en stor stressknut i magen som aldrig riktigt försvinner, men som är olika stor och skaver olika mycket olika dagar.

Så jag funderar på knuten som symbol. Den gordiska knuten. Tetragrammet. Triquetran. Keltiska knuten. Knutar som står för balans, beskydd, kärlek, kontinuitet, evighet och ett liv utan slut.

Tänker att knutar säkert är bra. Åtminstone för det mesta. De får en att stanna upp, tänka till, försöka hitta lösningar. Magstressknuten däremot vet jag inte riktigt. Den är ordentligt invecklad, växer ständigt av alla tankar och känslor, av allt jag borde-och-skulle-och-vill-och-måste, och jag vet ärligt talat inte om det är svärd eller nyckel eller magiska formler som ska lösa upp den. Men kanske mjukar man helt enkelt upp den med mycket snällhet och mildhet. Fokuserar på att få den att verkligen bara binda det goda och stänga ute det onda.

Taggar: Otaggad
Träffar: 386 0 Kommentarer

mammaögon läser rubriker

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 05 november 2016
i Bloggen

17-årig man
knivskuren
skjuten

För inte så länge sedan
ett nyfött mirakel
med fem fingrar på varje hand
fem tår på varje fot
pyttesmå naglar
stora ögon med forskande blick

Nyss en liten grabb
med skrubbade knän
luggen över ögonen
som dribblar fotbollen från fot
till fot
springer med andan
och skrattet
i halsen

Tonåring
mager först
sedan med muskler
som en man
med skuggan av skäggväxt
på överläppen
längs käken

Som tar sig upp ur sängen
på morgnarna
går till skolan
borstar tänderna
äter upp sina grönsaker
börjar röka
hinner sluta
sommarjobbar
köper dyra sneakers
och kepsar

Mammaögon läser rubriker
med mammabilder på näthinnan
och mammakunskaper
i händerna
hjärtat
och hjärnan

20-årig man skjuten
med stort antal skott
förd till sjukhus i ambulans
men hans liv
står inte att rädda

Två bröder, 16 och 20 år gamla
skjuts under måndagskvällen
till döds

Tre personer beskjuts
i sällskap med den man
som senare avlider
samtliga är i 20-årsåldern

En skottskadad man
i 20-årsåldern
hittas blödande utomhus
tillståndet är allvarligt
men stabilt

Skottskadad 17-åring påträffas
vid en trappuppgång
hans skador
uppges inte
vara livshotande

Patrullerna kör runt i industriområde
för att hitta rätt
väl på plats konstaterar polisen
att en 18-årig man
blivit skjuten

Kväll efter kväll
natt efter natt
i Malmö
Göteborg
Stockholm
och i andra städer
på andra platser

16-åriga
17-åriga
18-åriga
20-åriga
män
pojkar
barn

Mammarösten svär tyst
för sig själv
Mammahjärtat vet
att en 16-, 17-, 18-, 20-åring
inte är så gammal
oavsett vad
att impulskontroll
strategier
konsekvenstänk
fortfarande utvecklas

Vet att bakom varje
rubrik
finns en son
en bror
en vän
och skräms
när orden
ung man
skjuten
skottskada
till döds
knappt ens längre
får någon att reagera

Taggar: Otaggad
Träffar: 395 0 Kommentarer

lunch med H

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 30 oktober 2016
i Bloggen

Åt lunch med en god vän igår. Det är fint att göra det ibland. Extra fint just igår.

Pratade om vad vi vill med våra liv, om den tid som gått och den som förhoppningsvis finns framför oss. Om vad som är viktigt. Om vad som inte är värt att lägga tid och energi på. Om varför man gör det ändå, fast man vet att man inte ska. Om stresspåslag, ältande och ångestknutor i magen. Om vad det gör med hälsan. Här och nu, och på lite sikt. Om att släppa, låta vara, acceptera. Om att välja det som ger energi och glädje. Om att göra det vi säger att vi ska. Som vi säger om och om igen, som vi har sagt i flera år. Om att veta vad man vill men ändå inte ta sig dit.

Vi har känt varandra i över tjugo år. Gått igenom småbarnsår, arbetsdagar, tjugoårsnåntingålder-trettioårsnåntingålder-fyrtioårsnåntingålder. Vi har rest tillsammans, hanterat kriser, hittat lösningar, planerat stort och smått, festat, varit på bröllop, dop, födelsedagsfester och begravningar.

Är bra med människor som påminner en om ens inre kärna. Det som man alltid kommer tillbaka till, som alltid betyder något, som är viktigt för den man är och vill vara.

Idag är det min födelsedag. Ingen speciell, bara en av alla de där udda-års-födelsedagarna som man firar på ungefär samma sätt. Som förmodligen är orsaken till att jag älskar hösten. Gula och röda löv, vind och regn, levande ljus, mörka kvällar, rött vin och stark mat, halloweenfirande. Ser ut att bli en fin oktobersöndag. Blå himmel, gula, röda och orangea trädkronor, blanka kastanjer på marken, löv som fladdrar åt olika håll, fortfarande både lite ljummet men ändå friskt i luften.

Sådana dagar känner jag mig själv som liten, som skolbarn, som tonåring, som tjugoåring, som småbarnsmamma, som vuxen samtidigt. Det är bra dagar för beslut som ska utgå från ens inre kärna, vad man verkligen är, vad man verkligen vill och varför.

Taggar: Otaggad
Träffar: 358 0 Kommentarer

Bob, clown scares, tvåminutersrelationskonflikter

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 14 oktober 2016
i Bloggen

Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur och väldigt många människor tycker, tänker och känner väldigt mycket om det. Jag vet inte. Tänker att det väl ändå borde finnas mer intressanta författarskap att uppmärksamma och belöna, även om det så klart är bra att Svenska Akademien tänker utanför de förväntade ramarna. Har aldrig lyssnat på Dylan själv, tycker att han är rätt tråkig, men minns att vi fick allsjunga Blowin' in the Wind varje musiklektion hela mellanstadiet så någon slags relation har vi ändå.

Är å andra sidan inte så engagerad i nobelpriset överhuvudtaget. Tycker inte riktigt att litteraturen ska gillas av akademier eller galafesta med kungahus. Litteraturen ska vara självständig, obekväm, oförutsägbar och utmanande. Oavsett om det handlar om örats eller ögats poesi. Eller inte poesi alls.

Förutom att det just nu pågår ett amerikanskt presidentval som allmänt liknas vid en politisk cirkus har fenomenet clownattacker fått oanad spridning de senaste veckorna. Längs min vanliga löprunda har flera killer clowns visat sig, vilket känns så där roligt när man springer ensam i mörkret. Kommer ihåg mina mardrömmar efter att ha läst Stephen Kings It i tonåren och skulle verkligen inte alls gilla att möta en lokal Pennywise, även om trenden i sig är lite intressant, triggar författaren i mig och väcker en massa nyfikna frågor. Vilka är det egentligen som klär ut sig? Klär de ut sig hemma och går ut, förbi grannar eller familjemedlemmar? Eller klär de ut sig utomhus, bakom en buske eller så? Och hur transporterar de sig mellan attackerna? Och hur tänkte den clownutklädda personen som polisanmälde en tjej som tagit en bild på honom och lagt upp på Facebook? Och hur blir det om en killer clown möter en annan?

Förra veckan hade vi deadline på nästa filmmanusuppgift - två minuter, relationskonflikt, två karaktärer (baserade på verkliga personer) med olika hållning till livet, en hemlighet, klassisk dramaturgi med olika viljor, olika mål, vändpunkter, konflikt, konfliktupptrappning, klimax och avtoning. Blev en supertajt mamma-son-konflikt, svår och frustrerande att göra eftersom allt "onödigt" fick hyvlas bort, men säkert nyttig. Kände mig dock rätt defensiv när jag fick feedback om att fördjupa karaktärerna och lägga till en hel utvecklingsprocess extra. Finns gränser för vad man kan göra på två minuter.

Nu ska jag ta en paus från Dylan-rätt-eller-fel-diskussioner i sociala medier, presidentvalsdebatter, otäcka clowner och manusbearbetning, lägga mig under en filt och fortsätta läsa om Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Första gången läste jag glupskt för att få veta vad som hände, nu tar jag mig tid och bara njuter.

I morgon blir en tidig dag igen, prisutdelning till Unga berättare-finalister, skrivarworkshop och hockey.

Taggar: Otaggad
Träffar: 430 0 Kommentarer

Skräckfilm och SHL-premiär

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 11 september 2016
i Bloggen

Förra läsåret distansläste jag kursen Att skriva dramatik. Mest för att lära mig tekniken när det gäller att skriva för scen, men framför allt för att det var roligt. Insåg också snabbt att om jag var öppen och ödmjuk kunde jag samtidigt lära mig mycket om mitt vanliga skrivande. Till exempel vad jag väljer att skriva om, hur jag skapar rytm och struktur i texter, vilken funktion karaktärer och händelser har i förhållande till helheten, hur jag kan effektivisera och begränsa mig ...

Nu är det dags för nästa kurs. Att skriva filmmanus, också den på distans och halvfart. Första skrivuppgiften är manus till en tvåminutersfilm med klassisk dramaturgi. Enbart visualisering, ingen text. Skräck eller komedi.

Komedi valde jag bort direkt, började istället tänka på olika sätt att jobba med skräck.

Gillar själv egentligen bara gammal skräck. Rosemary's Baby. Omen. The Shining. Hajen. Filmer som skildrar en vanlig vardag som långsamt skruvas till och blir alltmer skrämmande.Stämningar mer än psykopater och blodsplatt.

Valde alltså enklast möjliga idé, la skräcktemat på ett rent psykologiskt/mentalt plan, skruvade till med snabba bilder. Hade oväntat roligt. I vanliga fall skriver jag ofta lite för kort - nu fick jag istället för att fylla ut ta bort allt onödigt och strama upp, en riktigt bra utmaning.

Med tvåsidorsmanuset till Nattskräck färdigt och inskickat en vecka innan deadline hann jag också fundera lite på kommande SHL-premiären. Överlag tycker jag att mitt lag ser bra ut. Starkt offensivt, piggt, målhungrigt. Kanske lite mer tveksamt i backlinjen och på målvaktssidan, men hoppas att det rättar till sig när serien sätter igång och vardagsspelet faller på plats.

Jag gillar att gå på hockey. Vardagskvällar efter jobbet, helgeftermiddagar. För att koppla av, för att få adrenalinkickar, för att stötta, för att bara njuta av bra spel. Att se en match på plats slår alltid att se den på tv. Ändå har jag en väldigt konkret önskelista inför årets SHL-säsong:

- Att min klubb vågar lita på att publiken är där för att stötta sitt lag och inte behöver uppmanas att klappa eller jubla.

- Att fokus ligger på hockey och inte på 50-50-lotter, kisscams, kommande evenemang i arenan, vinstgivande parkeringsbiljetter och jumbotronreklam.

- Att slippa handklappor och "levande" maskotar.

- Att en aktiv läktarkultur med tifon och sång ses som något positivt och värdefullt, något som bidrar till helhetsupplevelsen och är viktig för laget och arenan.

Ja, det var nog allt för ikväll! Liten kort skräckfilm - check! Önskelista inför hockeysäsongen - check!

Taggar: Otaggad
Träffar: 424 0 Kommentarer

Brittiska badorter och marknader

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 06 augusti 2016
i Bloggen

Muskulösa måsar mot blå himmel. Ballonger, arkadspel, neonskyltar. En tom pir i höststorm. Spunnet socker, fish'n'chips, kanderade äpplen, munkar. Skrik och skratt, musik, karusellernas väsande mekanik.

Det är något med brittiska badorter och svenska marknader. Med Parades och Piers, med marknadsgator och tivoliängar. De både fascinerar och väcker en stark känsla av vemod. Förkroppsligar förgänglighet. Det desperata, ytliga, bullriga och angelägna. Men också det tysta, tomma, öde. Off season. Dagen efter, när sopmaskinerna rensar gatorna.

Som att bläddra i gamla fotoalbum. Eller sitta på en pub som precis har öppnat, när tidigt eftermiddagsljus lyser in genom fönstren och får dammpartiklarna att dansa, den där stunden när bartendern går och torkar av borden och bardisken med en fuktig Wettextrasa medan en stamkund läser tidningen i ett hörn.

Står inte riktigt ut med tanken på den riktiga förgängligheten, det är nog därför jag dras till den symboliska. Därför jag till och med har googlat på seedy seaside resorts inför semestern (just det året blev det en vecka i Folkestone), därför jag måste se stånden ställas upp, fyllas med varor och till slut packas ihop på Skänninge Marken.

Samtidigt finns det gränser för min förgänglighetsmasochism. Vill till exempel inte gärna se gamla band där medlemmarna numera är 65 och spelar samma låtar, iklädda samma kläder, som när de var 20. Det känns helt enkelt för sorgligt. Har också svårt för loppmarknader och auktionskammare, att se människors soffor, serviser, böcker, dukar och allt vad det nu kan vara uppställda till försäljning. Saker som har varit delar av hem, noggrant utvalda och väl omhändertagna, men som inte längre har sin plats hos någon.

Annat kan man inte undvika, som till exempel när juli blir augusti och dagarna blir kortare, nätterna svartare. När bladen börjar gulna och det plötsligt finns ett råkallt stråk i luften.

I år blev det inte någon brittisk badort. För första gången på 25 år blev det inte heller en hel marknad med övernattning, eftersom svärmor inte längre finns kvar i livet och samlingspunkten är borta. Det blev inte heller Rebellion Festivals i Blackpool, fast vi var sugna.

Har istället försökt välja sådant som ger mig en liten känsla av evighet. Hav, stränder och klippor. Långa löpturer. Vinden i ansiktet, solen mot huden. Så mycket tid som möjligt med människor som är viktiga för mig.

Vilat i det.

Taggar: Otaggad
Träffar: 472 0 Kommentarer

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 27 juli 2016
i Bloggen

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop. Eller kanske ett Pokémon gym. Har ärligt talat ingen koll alls på vad som är vad eller om det ens är någon skillnad, men hur som helst samlar platsen stora mängder människor. Barn, tonåringar, vuxna. Alla står med sina telefoner, liksom fastfrusna i ögonblicket, ingen kommunicerar med någon annan, åtminstone inte IRL.

Jag har egentligen ingen åsikt om Pokémon Go. Spelar inte själv, men kan så klart uppskatta att framför allt ungdomar är ute och rör på sig och upptäcker platser i sin stad som de säkert aldrig skulle komma till annars, även om jag tycker att det finns något obehagligt med att en massa människor upplever animerade figurer i ett spel som viktigare och mer intressanta än andra, riktiga människor.

Hur som helst. Ska egentligen inte alls skriva om Pokémon Go, men det är svårt att blunda för fenomenet, eftersom det har spridit sig och förändrat människors rörelsemönster och beteenden i offentliga miljöer så pass mycket och snabbt. På ett sätt kan man se det som en motvikt till den oro som finns i världen just nu, på ett annat som en förstärkning av just den oron. Karl Marx kallade redan 1844 religion för ”das Opium des Volks”, och man behöver inte mycket fantasi för att se på ett spel som Pokémon Go på samma sätt. Som en tröst i en ganska mörk och obegriplig värld. Och det är klart att vi behöver tröst. Men samtidigt behöver vi också reflektera över hur vi använder vår tid och energi.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag läste Elena Ferrantes Neapelserie. Då hade jag hunnit ungefär halvvägs, i helgen blev jag färdig med sista delen. Böckerna om Elena och Lina har gjort mig sällskap hela sommaren. Jag läste första delen under försommaren, andra i Spanien, tredje på västkusten och fjärde i Visby. Avslutade de sista sidorna i 35-gradig värme på Tinnis, hemma i Linkan.

Neapelserien är en historia om vänskap och kärlek, om ambitioner, drivkrafter och hat. Om medvetna och omedvetna val, hårt arbete, sociala orättvisor, fattigdom och våld. Ferrante tar upp så många olika teman - uppväxt, självkänsla, självbild, åldrande, relationer, sociala problem, ekonomiska villkor, kvinnors olika roller som döttrar, väninnor, fruar, älskarinnor, mammor, yrkesverksamma, intellektuella och delar av ett patriarkalt samhälle.

Två saker tycker jag är mer spännande än andra när jag tänker tillbaka på de fyra böckerna, särskilt med tanke på den tid vi lever i just nu.

Det ena är de återkommande resonemangen omkring utbildning, bildning och intelligens. Elena blir utbildad och bildad genom böckerna, hon får respekt för att hon studerar på universitet och för att hon skriver böcker, för att hon gifter sig med en professor. Varje utbildningssteg är en kamp, och redan som ung tvingas hon att arbeta hårt och offra annat i livet för att få sina betyg, få pengar till böcker, kunna fortsätta vidare till nästa klass och nästa nivå. Lila däremot är intelligent. Hon är en kameleont, hon har lätt för att lära sig och lätt för att förstå, hon kan manipulera människor, hon är hänsynslös och orädd. I samtliga delar av serien finns spänningen mellan den polerade bildningen och den råa intelligensen, och framför allt är utbildning, bildning och intelligens något som är viktig, som ger respekt och som är värt att arbeta hårt och göra uppoffringar för.

Det andra handlar om betraktandet och berättandet. Hur vi väljer att se saker och hur vi sedan berättar dem. Och hur det blir när vi berättar om andra som vi ser dem. Särskilt de som inte vill bli sedda. Elena och Lila ser världen på helt olika sätt, och Lila förbjuder uttryckligen Elena att skriva om henne och människorna i kvarteren där de har vuxit upp. Elena bryter mot Lilas önskan och har sedan mycket svårt att förstå vad hon har gjort för fel när hennes roman förändrar hela deras relation.

I dagens Sverige tar vi utbildning för given. Bildning och intelligens pratar vi i stort sett aldrig om. Istället fokuserar vi på yta och ägodelar. Genom sociala medier tar vi oss rätten att betrakta varandra och berätta varandras historier utan att ens tänka på vad det är vi ser, varför vi ser det vi gör och hur historierna utformas.

Vi lever som sagt i en orolig tid med krig, flyktingvågor och terrordåd. I Turkiet, bara en charterresa bort, arresteras rektorer, lärare och journalister. Det är lätt att känna sig sårbar. Paris, Nice, München, Bryssel, Ankara, Istanbul. Städer som man har egna relationer till, där man känner människor som är eller har varit. Rektor, lärare och författare - mina egna yrken. Journalister, som min man.

Egentligen är det inte så konstigt att människor fyller sina liv med Pokémonjakt, precis som jag själv då och då fyller det med att titta på män som jagar en boll eller en puck. Och väldigt ofta med påhittade karaktärer och historier i roman efter roman efter roman.

Taggar: Otaggad
Träffar: 511 0 Kommentarer

Ferrante

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 02 juli 2016
i Bloggen

Den här sommaren läser jag, precis som nästan alla andra verkar det som, Elena Ferrante. My Brilliant Friend, The Story of a New Name, Those Who Leave and Those Who Stay, The Story of the Lost Child. Tycker om den engelska översättningen, även om jag önskar att jag kunde läsa på originalspråk. Inbillar mig alltid att jag går miste om nyanser, tonfall och rytm när språket filtreras.

Jag läser alltid mycket, men på sommaren blir det ändå lite annorlunda. Mer sammanhängande, med tid att reflektera. Älskar att ha stora högar med ännu olästa böcker, långa dagar att ägna åt dem. Älskar också att låta dem prägla en tid av mitt liv. Som Donna Tartt's The Goldfinch präglade ett par heta dagar i Italien för några år sedan, som Marguerite Duras' Älskaren och Mario Puzo's The Godfather färgade en vecka på västkusten innan dess.

Började sluka Ferrante i Spanien - på stranden, över starkt kaffe, till dricksglas med iskallt rött vin, i skymningen på balkongen. Till och med på flyget dit och hem kändes det som att tiden gick fort i sällskap med Elena, Lila och alla de andra napolitanska ungdomarna och deras familjer. Har ingen lust att ens påbörja en analys av varken handling eller budskap, nöjer mig med att dras in i miljöerna och relationerna, lyssna på karaktärernas tankar och känslor, följa deras val och de konsekvenser dessa får. Njuta av en historia som är vacker och sorglig, bitvis ganska solkig och hela tiden mycket mänsklig.

Känner mig rik för att jag fortfarande har tre fjärdedelar av bok tre och hela bok fyra kvar. Och en lång ledig vecka framför mig.

Taggar: Otaggad
Träffar: 483 0 Kommentarer

i den längsta sommardagen efter den kortaste natten

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 21 juni 2016
i Bloggen

Åker i den längsta sommardagen
efter den kortaste natten
Lyssnar på spellistan Buss
Musik att sova till
läsa till
tänka till
skriva till
Sommarsolståndet
Johannesnatten
Sedan vänder det
I fickan att-göra-lista
En A4 lång
Fyra män
frias för misstänkt gruppvåldtäkt
på studentkryssning
Flickan inte
särskilt utsatt
Sveriges riksdag röstar fram
hårdare asyllag
Fast människor dör
på väg över Medelhavet
vid gränserna
i kriget
Men vi oroar oss
för att i morgon
kan det
kanske
vara Zlatans sista landslagsmatch
och kanske
blir det dessutom regn
på midsommarafton

Taggar: Otaggad
Träffar: 444 0 Kommentarer

fotboll, förening, förbrödning

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 16 juni 2016
i Bloggen

Såg Sveriges första match i EM 2016 med Linköpings syriske fristadsförfattare. Det var andra gången vi träffades överhuvudtaget, första gången vi verkligen umgicks. Men fotboll förbrödrar. Gör det lätt att prata, lika lätt att stå tysta bredvid varandra och fokusera på spelet. Vi såg Sverige - Irland, sedan Belgien - Italien. Fem timmar. Visserligen var Housam den enda på hela Stora Torget som höjde ölglaset och skrek "yeah!" när Irland gjorde mål, men hans förklaring "it was such a beautiful goal" kändes ändå godtagbar. Han var också den enda i full Italien-outfit, men i måndags var det ännu inte ett problem.

Det har skrivits mycket om slagsmål och kravaller. Från Marseille och Lille visas bilder på rusande supportrar, sparkar, slag, blod, tårgas och vattenkanoner. Ändå tänker jag att fotboll förenar och förbrödrar mer än separerar och skapar konflikter när jag står där i hettan under markisen på Storan och kisar mot en tv-skärm tillsammans med en person som jag egentligen inte känner, som har en helt annan bakgrund, andra erfarenheter och drömmar, som lever i en helt annan situation än jag. När det gäller fotboll är våra referensramar ändå i stort sett de samma.

Nu ser jag fram emot morgondagens match, Italien - Sverige, med eller utan sällskap av en syrisk journalist och poet i officiell motståndartröja.

Taggar: Otaggad
Träffar: 431 0 Kommentarer

float like a butterfly sting like a bee

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 04 juni 2016
i Bloggen

Vaknar till nyheten att Muhammad Ali är död.

Det är många stora och välkända personligheter som har gått bort under våren 2016. Framför allt starka kulturprofiler som jag vuxit upp med och som varit naturliga delar av tillvaron även om de kanske inte varit så viktiga just för mig personligen. David Bowie, Prince, Umberto Eco, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Freddie Wadling ... och precis innan årsskiftet Lemmy Kilmister.

Idag är det Muhammad Ali, och någonstans berör det extra mycket. Alla som har känt mig länge vet att jag inte alltid har varit en sportnörd, även om jag redan tidigt satt med pappa och tittade på Premier League-matcher på lördagseftermiddagarna och framför allt gillade allt det där runt omkring. Läktarsången, arga tränare, engagerade supportrar.

Citatet med fjärilen och biet hörde jag första gången när jag som fjorton-femtonåring lyssnade på Siouxsie and the Banshees' The Lord's Prayer:

He floats like a butterfly,
stings like a bee
Floats like a butterfly but he
stings like a bee

Raderna fastnade för att de skilde sig från resten som mest lekte med kristna och populärkulturella referenser, bitar av myter och sagor. Och sedan tittade jag på gamla klipp från träning och matcher, och då förstod jag precis. Float like a butterfly, sting like a bee. Den som har sett och förstår vet exakt vad jag menar, den som vill förstå men kanske inte har sett tillräckligt kan titta igen. Den som inte vill tänker jag just idag inte ens försöka förklara för.

Muhammad Ali är så väldokumenterad. Rumble in the Jungle, Thrilla in Manilla, intervjuer, matcher, träningssekvenser. Full av energi, av citat. Döden och förgängligheten nafsar oss alltid i hälarna, men kontrasten mellan den unga kaxiga Muhammad Ali, killen som lät motståndarna slå sig trötta på honom, som vägrade tjänstgöra i amerikanska armén under Vietnam-kriget, som hade så snabba lätta fötter och tunga blixtsnabba slag, som hade mycket attityd och stolthet, som avslutade sin karriär med ett matchfacit på 56-5, och den parkinsonsjuka åldrade Ali är så hjärtskärande stor.

Muhammad Ali var en legend och ikon redan som 25-åring. Han har visat generation efter generation att boxning kan vara vackert, och många av hans oneliners om mental och fysisk styrka har gått till historien:

If my mind can conceive it, and my heart can believe it — then I can achieve it.

Taggar: Otaggad
Träffar: 471 0 Kommentarer

Längtar bort

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 14 maj 2016
i Bloggen

Sverige i mitten av maj. Det vackraste jag vet. Häggen som blommar samtidigt som syrenen knoppas, kastanjeträden med sina stora vita ljusliknande blommor, fruktträden, rapsfälten ... Allt det gröna, vita, rosa, gula mot en klarblå himmel. De vemodsljusa skymningstimmarna.

Ändå längtar jag bort. Längtar till Italien. Till Spanien. Till medelhavsljus, till höga röster som ekar mellan husen tidiga morgnar, till ljudet av motorer och lukten av avgaser när varor lastas ut till affärerna, till smala gränder, till palmblad och kaktusar, till lukten av pinjeträd, lite rosmarin, hav och sötma. Till den dallrande hettan och de lena svarta kvällarna.

Längtar till Brighton. Till måsarnas rop över piren, rasslet av stenar när vågorna slår in och drar sig ut igen, det skimrande grå ljuset, den vita seafrontsilhuetten. Det lite trötta bedagade slitna.

Kanske är det mer ett tillstånd jag längtar efter. Till mig-själv-i-Italien-Spanien-på-brittiska-sydkusten. Till att gå ner i tempo, leva, andas, finnas utan brådska. Titta, lyssna, känna, lukta utan att tänka på att skynda vidare. Till barfotapromenader, långsamma lunchtimmar, sitta på stranden, leta fina stenar.

Så länge jag kan minnas har maj alltid varit min mest stressiga tid. Eller åtminstone så länge som jag har jobbat och pluggat. Månaden som jag vet att jag ska njuta av, som jag varje dag påminner mig själv om hur vacker och speciell den är - ändå rusar jag igenom den med en stor klump av brådska i magen.

Återläser klassiker på morgonbussen. Brideshead Revisited. The Bell Jar. Alberte-serien. Hjälper till att ta ner pulsen, trettio minuter i ena riktningen, trettio i andra.

Taggar: Otaggad
Träffar: 473 0 Kommentarer

Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 05 maj 2016
i Bloggen

3 maj. Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol. Med ljummen vind och duniga andungar. Med blommande pingstliljor och japanska körsbärsträd.

Kontrasten mot Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta är stor. Bara en handfull "vita" länder, desto fler orangea och röda, ett antal svarta. Vitt betyder att situationen är god, svart att den är mycket svår. Där emellan är skalan gul, orange och röd. Som helhet anger organisationen att attackerna mot pressfriheten intensifierats under året som gått.

Jag har skrivit om det många gånger, återkommer till samma tanke igen. Ur ett globalt perspektiv är det ett privilegium att leva i ett samhälle där vi har yttrande- och tryckfrihet, där media kan granska makten, kritisera och ifrågasätta. I ett samhälle med offentlighetsprincip och ständig tillgång till många olika röster och mediekanaler.

Samtidigt kan man ibland fundera över hur vi förvaltar den friheten och de möjligheter den faktiskt ger. Om det är rimligt att tv, tidningar och radio ger så mycket plats till okritisk bevakning av kungens födelsedag med fokus på klänningar, söta småprinsessor, mat och discodans, till Melodifestivalen och talang/kändistävlingar som Idol, Let's Dance, Så mycket bättre och allt vad de heter samtidigt som det finns så mycket viktigt att lägga tid, arbete och medieutrymme på.

Klickokrati gynnar inte ett samhälle, bara olika ekonomiska intressenter. Den granskande journalistiken däremot är en av demokratins hörnstenar.

Taggar: Otaggad
Träffar: 441 0 Kommentarer

Valborg och vemod

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 01 maj 2016
i Bloggen

Valborg är vemod, har alltid varit för mig. Egentligen tycker jag att de flesta svenska högtider är mer eller mindre vemodiga, att det ingår en sorgsenhet, en känsla av att något snart är över och inte kommer tillbaka, ett stråk av längtan i dem.

Inte julen kanske. Den är för röd och för högljudd. Eller påsken. Men nyår, valborg, midsommar ...De där högtiderna när man går från ett skede till ett annat, ska lämna något gammalt, göra sig redo för något nytt.

I 25 år har jag firat valborg på samma plats, möjligen med några enstaka undantag som jag knappt längre minns. Nässelsoppa vid svärmors stora matsalsbord, motorcykelkortege genom Skänninge, eld på Väderkvarnsbacken. Som mest var vi runt sexton personer. Ibland fler när det tillkom någon extra kompis, flick- eller pojkvän. Hälften vuxna, hälften barn.

I år var sista valborg på det sättet. Svärmor gick bort i höstas, huset håller på att tömmas. Kusinerna är utspridda på olika håll. De äldsta barnen är över trettio och betydligt äldre än jag själv var när jag följde med på valborgsfirande där för första gången, mina egna grabbar, som alltid varit yngst, är 21. Elva personer blev vi den här gången, fick precis plats runt köksbordet om vi trängde ihop oss ordentligt.

Vitsippor i trädgården, en himmel som långsamt mörknar i en sådan där vårblå färg som känns extra mycket i bröstet, eldslågorna som speglar sig i Månsjöns vatten. Lukten av popcorn och spunnet socker, flaggorna som vajar, en manskör som sjunger högt och stramt om att vintern rasat ut bland våra fjällar.

På ett sätt precis som det alltid har varit, även om det är nya familjer med barnvagnar, nya sju-åttaåringar som leker på gräsmattan och bryggorna, nya tonåringar som går omkring med alkoholblanka ögon och vårjackor. Men mest helt annorlunda.

Att veta att något är för sista gången präglar självklart hela upplevelsen. För det mesta vet man ju inte. Man upprepar sina små och stora ritualer, tänker att de kommer att vara för evigt. Insikten om deras ändlighet föder vemodet, och till skillnad från de starka vilda känslorna ger vemodet möjlighet att mer stillsamt minnas, reflektera och bearbeta.

Jag tycker för det mesta om det karga, blåtonade svenska vemodet, men ibland gör det rejält ont.

Taggar: Otaggad
Träffar: 441 0 Kommentarer

Med smärtstillande ...

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 24 april 2016
i Bloggen

Med smärtstillande, superdämpade skor, ankelstöd och specialinlägg går det fortfarande att springa trots att det gör ont. Trots att jag känner mig som Quasimodo den första kilometern, trots att jag så klart inte borde.

Vet att det är dumt, måste ändå springa. Måste för att jag vill så gärna. För att min kropp behöver få träna sig trött och svettig, för att jag älskar endorfinet efteråt. För att det är skira rosa och vita blommor på träden, för att löven börjar komma, för att kastanjerna har stora klibbiga knoppar. För att solen skiner och himlen är blå. För att luften börjar bli ljummen och fåglarna kvittrar. För att det är så mycket tråkigare att sitta på en cykel på ett gym och titta in i en tv-skärm. För att det är en ny dag och för att jag har starka snabba ben, bra hjärta och lungor, motivation och möjlighet.

Sedan läser jag Brideshead Revisited, tillåter mig att för ett ögonblick bli nostalgisk över en värld som jag egentligen har mycket lite gemensamt med. En privilegierad förtrollad värld där tonårskillarna har lunchbjudningar, läser TS Eliot till maten, åker på bilturer genom sommarlandsbygden utan att knappt kunna köra, dricker champagne och vintoddy efter föreläsningarna. En värld där historia är ett gott val som huvudämne, där man studerar för sin bildning mer än för att bli något i framtiden. Där den karismatiska Sebastian, känd för sin skönhet, excentricitet och charm, bär omkring på en teddybjörn som heter Aloysius.

På gott och ont en värld mycket långt ifrån vår egen.

Det är trångt i huvudet just nu. Mycket som måste få plats, mycket som inte alls ska få något utrymme. Försöker mota bort det onödiga, trångsynta och ovidkommande, fokusera på det kloka, roliga och nyfikna. Ska fortsätta söndagen med att träffa människor, jobba igenom förstaversion av manus och lägga schema. Precis i den ordningen.

Taggar: Otaggad
Träffar: 416 0 Kommentarer