Prenumerera på feed Senaste inlägg

i den längsta sommardagen efter den kortaste natten

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 21 juni 2016
i Bloggen

Åker i den längsta sommardagen
efter den kortaste natten
Lyssnar på spellistan Buss
Musik att sova till
läsa till
tänka till
skriva till
Sommarsolståndet
Johannesnatten
Sedan vänder det
I fickan att-göra-lista
En A4 lång
Fyra män
frias för misstänkt gruppvåldtäkt
på studentkryssning
Flickan inte
särskilt utsatt
Sveriges riksdag röstar fram
hårdare asyllag
Fast människor dör
på väg över Medelhavet
vid gränserna
i kriget
Men vi oroar oss
för att i morgon
kan det
kanske
vara Zlatans sista landslagsmatch
och kanske
blir det dessutom regn
på midsommarafton

Taggar: Otaggad
Träffar: 288 0 Kommentarer

fotboll, förening, förbrödning

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 16 juni 2016
i Bloggen

Såg Sveriges första match i EM 2016 med Linköpings syriske fristadsförfattare. Det var andra gången vi träffades överhuvudtaget, första gången vi verkligen umgicks. Men fotboll förbrödrar. Gör det lätt att prata, lika lätt att stå tysta bredvid varandra och fokusera på spelet. Vi såg Sverige - Irland, sedan Belgien - Italien. Fem timmar. Visserligen var Housam den enda på hela Stora Torget som höjde ölglaset och skrek "yeah!" när Irland gjorde mål, men hans förklaring "it was such a beautiful goal" kändes ändå godtagbar. Han var också den enda i full Italien-outfit, men i måndags var det ännu inte ett problem.

Det har skrivits mycket om slagsmål och kravaller. Från Marseille och Lille visas bilder på rusande supportrar, sparkar, slag, blod, tårgas och vattenkanoner. Ändå tänker jag att fotboll förenar och förbrödrar mer än separerar och skapar konflikter när jag står där i hettan under markisen på Storan och kisar mot en tv-skärm tillsammans med en person som jag egentligen inte känner, som har en helt annan bakgrund, andra erfarenheter och drömmar, som lever i en helt annan situation än jag. När det gäller fotboll är våra referensramar ändå i stort sett de samma.

Nu ser jag fram emot morgondagens match, Italien - Sverige, med eller utan sällskap av en syrisk journalist och poet i officiell motståndartröja.

Taggar: Otaggad
Träffar: 282 0 Kommentarer

float like a butterfly sting like a bee

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 04 juni 2016
i Bloggen

Vaknar till nyheten att Muhammad Ali är död.

Det är många stora och välkända personligheter som har gått bort under våren 2016. Framför allt starka kulturprofiler som jag vuxit upp med och som varit naturliga delar av tillvaron även om de kanske inte varit så viktiga just för mig personligen. David Bowie, Prince, Umberto Eco, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Freddie Wadling ... och precis innan årsskiftet Lemmy Kilmister.

Idag är det Muhammad Ali, och någonstans berör det extra mycket. Alla som har känt mig länge vet att jag inte alltid har varit en sportnörd, även om jag redan tidigt satt med pappa och tittade på Premier League-matcher på lördagseftermiddagarna och framför allt gillade allt det där runt omkring. Läktarsången, arga tränare, engagerade supportrar.

Citatet med fjärilen och biet hörde jag första gången när jag som fjorton-femtonåring lyssnade på Siouxsie and the Banshees' The Lord's Prayer:

He floats like a butterfly,
stings like a bee
Floats like a butterfly but he
stings like a bee

Raderna fastnade för att de skilde sig från resten som mest lekte med kristna och populärkulturella referenser, bitar av myter och sagor. Och sedan tittade jag på gamla klipp från träning och matcher, och då förstod jag precis. Float like a butterfly, sting like a bee. Den som har sett och förstår vet exakt vad jag menar, den som vill förstå men kanske inte har sett tillräckligt kan titta igen. Den som inte vill tänker jag just idag inte ens försöka förklara för.

Muhammad Ali är så väldokumenterad. Rumble in the Jungle, Thrilla in Manilla, intervjuer, matcher, träningssekvenser. Full av energi, av citat. Döden och förgängligheten nafsar oss alltid i hälarna, men kontrasten mellan den unga kaxiga Muhammad Ali, killen som lät motståndarna slå sig trötta på honom, som vägrade tjänstgöra i amerikanska armén under Vietnam-kriget, som hade så snabba lätta fötter och tunga blixtsnabba slag, som hade mycket attityd och stolthet, som avslutade sin karriär med ett matchfacit på 56-5, och den parkinsonsjuka åldrade Ali är så hjärtskärande stor.

Muhammad Ali var en legend och ikon redan som 25-åring. Han har visat generation efter generation att boxning kan vara vackert, och många av hans oneliners om mental och fysisk styrka har gått till historien:

If my mind can conceive it, and my heart can believe it — then I can achieve it.

Taggar: Otaggad
Träffar: 287 0 Kommentarer

Längtar bort

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 14 maj 2016
i Bloggen

Sverige i mitten av maj. Det vackraste jag vet. Häggen som blommar samtidigt som syrenen knoppas, kastanjeträden med sina stora vita ljusliknande blommor, fruktträden, rapsfälten ... Allt det gröna, vita, rosa, gula mot en klarblå himmel. De vemodsljusa skymningstimmarna.

Ändå längtar jag bort. Längtar till Italien. Till Spanien. Till medelhavsljus, till höga röster som ekar mellan husen tidiga morgnar, till ljudet av motorer och lukten av avgaser när varor lastas ut till affärerna, till smala gränder, till palmblad och kaktusar, till lukten av pinjeträd, lite rosmarin, hav och sötma. Till den dallrande hettan och de lena svarta kvällarna.

Längtar till Brighton. Till måsarnas rop över piren, rasslet av stenar när vågorna slår in och drar sig ut igen, det skimrande grå ljuset, den vita seafrontsilhuetten. Det lite trötta bedagade slitna.

Kanske är det mer ett tillstånd jag längtar efter. Till mig-själv-i-Italien-Spanien-på-brittiska-sydkusten. Till att gå ner i tempo, leva, andas, finnas utan brådska. Titta, lyssna, känna, lukta utan att tänka på att skynda vidare. Till barfotapromenader, långsamma lunchtimmar, sitta på stranden, leta fina stenar.

Så länge jag kan minnas har maj alltid varit min mest stressiga tid. Eller åtminstone så länge som jag har jobbat och pluggat. Månaden som jag vet att jag ska njuta av, som jag varje dag påminner mig själv om hur vacker och speciell den är - ändå rusar jag igenom den med en stor klump av brådska i magen.

Återläser klassiker på morgonbussen. Brideshead Revisited. The Bell Jar. Alberte-serien. Hjälper till att ta ner pulsen, trettio minuter i ena riktningen, trettio i andra.

Taggar: Otaggad
Träffar: 313 0 Kommentarer

Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 05 maj 2016
i Bloggen

3 maj. Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol. Med ljummen vind och duniga andungar. Med blommande pingstliljor och japanska körsbärsträd.

Kontrasten mot Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta är stor. Bara en handfull "vita" länder, desto fler orangea och röda, ett antal svarta. Vitt betyder att situationen är god, svart att den är mycket svår. Där emellan är skalan gul, orange och röd. Som helhet anger organisationen att attackerna mot pressfriheten intensifierats under året som gått.

Jag har skrivit om det många gånger, återkommer till samma tanke igen. Ur ett globalt perspektiv är det ett privilegium att leva i ett samhälle där vi har yttrande- och tryckfrihet, där media kan granska makten, kritisera och ifrågasätta. I ett samhälle med offentlighetsprincip och ständig tillgång till många olika röster och mediekanaler.

Samtidigt kan man ibland fundera över hur vi förvaltar den friheten och de möjligheter den faktiskt ger. Om det är rimligt att tv, tidningar och radio ger så mycket plats till okritisk bevakning av kungens födelsedag med fokus på klänningar, söta småprinsessor, mat och discodans, till Melodifestivalen och talang/kändistävlingar som Idol, Let's Dance, Så mycket bättre och allt vad de heter samtidigt som det finns så mycket viktigt att lägga tid, arbete och medieutrymme på.

Klickokrati gynnar inte ett samhälle, bara olika ekonomiska intressenter. Den granskande journalistiken däremot är en av demokratins hörnstenar.

Taggar: Otaggad
Träffar: 290 0 Kommentarer

Valborg och vemod

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 01 maj 2016
i Bloggen

Valborg är vemod, har alltid varit för mig. Egentligen tycker jag att de flesta svenska högtider är mer eller mindre vemodiga, att det ingår en sorgsenhet, en känsla av att något snart är över och inte kommer tillbaka, ett stråk av längtan i dem.

Inte julen kanske. Den är för röd och för högljudd. Eller påsken. Men nyår, valborg, midsommar ...De där högtiderna när man går från ett skede till ett annat, ska lämna något gammalt, göra sig redo för något nytt.

I 25 år har jag firat valborg på samma plats, möjligen med några enstaka undantag som jag knappt längre minns. Nässelsoppa vid svärmors stora matsalsbord, motorcykelkortege genom Skänninge, eld på Väderkvarnsbacken. Som mest var vi runt sexton personer. Ibland fler när det tillkom någon extra kompis, flick- eller pojkvän. Hälften vuxna, hälften barn.

I år var sista valborg på det sättet. Svärmor gick bort i höstas, huset håller på att tömmas. Kusinerna är utspridda på olika håll. De äldsta barnen är över trettio och betydligt äldre än jag själv var när jag följde med på valborgsfirande där för första gången, mina egna grabbar, som alltid varit yngst, är 21. Elva personer blev vi den här gången, fick precis plats runt köksbordet om vi trängde ihop oss ordentligt.

Vitsippor i trädgården, en himmel som långsamt mörknar i en sådan där vårblå färg som känns extra mycket i bröstet, eldslågorna som speglar sig i Månsjöns vatten. Lukten av popcorn och spunnet socker, flaggorna som vajar, en manskör som sjunger högt och stramt om att vintern rasat ut bland våra fjällar.

På ett sätt precis som det alltid har varit, även om det är nya familjer med barnvagnar, nya sju-åttaåringar som leker på gräsmattan och bryggorna, nya tonåringar som går omkring med alkoholblanka ögon och vårjackor. Men mest helt annorlunda.

Att veta att något är för sista gången präglar självklart hela upplevelsen. För det mesta vet man ju inte. Man upprepar sina små och stora ritualer, tänker att de kommer att vara för evigt. Insikten om deras ändlighet föder vemodet, och till skillnad från de starka vilda känslorna ger vemodet möjlighet att mer stillsamt minnas, reflektera och bearbeta.

Jag tycker för det mesta om det karga, blåtonade svenska vemodet, men ibland gör det rejält ont.

Taggar: Otaggad
Träffar: 292 0 Kommentarer

Med smärtstillande ...

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 24 april 2016
i Bloggen

Med smärtstillande, superdämpade skor, ankelstöd och specialinlägg går det fortfarande att springa trots att det gör ont. Trots att jag känner mig som Quasimodo den första kilometern, trots att jag så klart inte borde.

Vet att det är dumt, måste ändå springa. Måste för att jag vill så gärna. För att min kropp behöver få träna sig trött och svettig, för att jag älskar endorfinet efteråt. För att det är skira rosa och vita blommor på träden, för att löven börjar komma, för att kastanjerna har stora klibbiga knoppar. För att solen skiner och himlen är blå. För att luften börjar bli ljummen och fåglarna kvittrar. För att det är så mycket tråkigare att sitta på en cykel på ett gym och titta in i en tv-skärm. För att det är en ny dag och för att jag har starka snabba ben, bra hjärta och lungor, motivation och möjlighet.

Sedan läser jag Brideshead Revisited, tillåter mig att för ett ögonblick bli nostalgisk över en värld som jag egentligen har mycket lite gemensamt med. En privilegierad förtrollad värld där tonårskillarna har lunchbjudningar, läser TS Eliot till maten, åker på bilturer genom sommarlandsbygden utan att knappt kunna köra, dricker champagne och vintoddy efter föreläsningarna. En värld där historia är ett gott val som huvudämne, där man studerar för sin bildning mer än för att bli något i framtiden. Där den karismatiska Sebastian, känd för sin skönhet, excentricitet och charm, bär omkring på en teddybjörn som heter Aloysius.

På gott och ont en värld mycket långt ifrån vår egen.

Det är trångt i huvudet just nu. Mycket som måste få plats, mycket som inte alls ska få något utrymme. Försöker mota bort det onödiga, trångsynta och ovidkommande, fokusera på det kloka, roliga och nyfikna. Ska fortsätta söndagen med att träffa människor, jobba igenom förstaversion av manus och lägga schema. Precis i den ordningen.

Taggar: Otaggad
Träffar: 278 0 Kommentarer

Ladydi, Stoner och vårtecken

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 18 mars 2016
i Bloggen

Har just läst ut två helt olika, men samtidigt ändå lika, böcker. Jennifer Clements En bön för de stulna. John Williams Stoner. En närsynt intensiv studie av en farlig oförutsägbar värld. En stillsam betraktelse av ett helt liv. Båda korta och täta, båda med samma känsla av predestination. Och båda fina läsupplevelser. Saknar redan Ladydi och William Stoner, fast på mycket olika sätt.

Har också planerat en presentation om yttrandefrihet, fristadssystemet, priset som orden ibland kan ha. Sökt statistik, tittat på rankinglistor, läst om fall efter fall efter fall. Närmat mig det fria ordet och dess pris från olika håll - utifrån det mänskliga behovet att uttrycka sig, att kommunicera det som är viktigt och nära, utifrån stater som censurerar, arresterar, trakasserar och straffar, utifrån vårt ansvar att hjälpa. Linköpings nya fristadsförfattare säger i en intervju att han inte kan unna sig att skriva om vad som helst som situationen ser ut, att han måste skriva om det som skett och det som fortsätter att ske i hans hemland Syrien.

Har slutligen fått jubla ordentligt efter både kvartsfinal i svenska cupen i fotboll och första kvartsfinalmatchen i SHL. Vårtecken båda två, precis som snödroppar och krokusknoppar.

För egen del önskar jag just nu att jag kunde använda min möjlighet att uttrycka mig fritt så som jag borde. Att jag hade tid och ro att sitta ner och koncentrera mig helt på att skriva. Åtminstone under en vecka. Eller i ett par dagar. Att jag kunde skriva oavbrutet utan att tänka på det vanliga lönearbetet och alla hushållssysslor. Utan rastlöshet som river i kroppen. Utan samtal som ska ringas, mejl som ska besvaras, inköp som ska göras.

Tre-fyra dagar. Kanske femtio sidor.

Lyssnar på den långa versionen av No Fun från Winterland. Blir lite vemodig, arg och peppad.

Ever get the feeling that you've been cheated? Good night!

Taggar: Otaggad
Träffar: 318 0 Kommentarer

Beyonce

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 08 mars 2016
i Bloggen

Beyonce illustrerar en ledartext på temat jämställdhet idag. Texten handlar om kvinnors rätt att "omfamna sin femininitet". Att ha korta kjolar, djupa urringningar, smink, smycken och fixade frisyrer. Som Beyonce.

Jo, kvinnor har absolut rätt att klä sig hur de vill, att vara hur snygga som helst. Känner man sig tveksam om det kan man läsa Jennifer Clemens En bön för de stulna för att få ett extra perspektiv.

Kvinnor har också rätt till lika lön för lika arbete, till sina egna kroppar, till att vara ute - ensamma eller tillsammans med andra - när de själva vill, till sin egen ekonomi, till utbildning och till att deras kroppar inte ses som vapen i krig och konflikter.

Jag ser ett problem i att symbolen för "lyckad" kvinna även ur ett jämställdhetsperspektiv är extremt framgångsrik, ung och vacker artist.

Kvinnor har all rätt till att vara unga, snygga, framgångsrika och feminina. De har all rätt till karriärer och pengar. De har också rätt att vara lite äldre, alldagliga, ointresserade av kläder och frisyrer och utan speciella talanger. Att vara som Beyonce. Eller inte alls.

Taggar: Otaggad
Träffar: 360 0 Kommentarer

I onsdags var det 27 januari

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 30 januari 2016
i Bloggen

I onsdags var det 27 januari, Förintelsens minnesdag. Förintelsen som blev en industri. Som skulle tillintetgöra ett folkslag, en "ras", men också människor med vissa åsikter, funktionshinder, "avvikande" sexuell läggning och könsidentitet.

27 januari är en dag för påminnelse om vad avhumanisering och vi-och-dom-tänkande kan leda till. En dag mot främlingsfientlighet och intolerans.

Det har varit riktigt kallt ett tag nu. Både fysiskt och mentalt.

Utomhus töar det igen, inombords fryser jag värre än vanligt. Samhället hårdnar från flera olika håll, på alla plan. Människor flyr. Gränser stängs. Grupper av människor spelas ut mot varandra. Ogrundade kulturella slutsatser blir sanningar. Medborgargarden bildas. Dagen innan en 20-årig grabb ska vittna i en rättegång om ett mordförsök som han själv har utsatts för skjuts han till döds på öppen gata, bara några kilometer från min arbetsplats.

Det är en märklig paradox. Vi lever i ett högteknologiskt samhälle med en lång tradition av yttrande- och åsiktsfrihet, med gratis utbildning och subventionerad vård och omsorg, borde ha alla förutsättningar för att leva väl och vara solidariska mot andra. Ändå växer barn upp i miljöer där kriminella gäng är förebilder, vuxna människor ägnar sig åt systematiskt näthat, andra bildar medborgargarden på gatorna.

Just idag känns det som att värmen är långt borta.

Taggar: Otaggad
Träffar: 390 0 Kommentarer

Om ett par dagar fyller pappa 80

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 22 december 2015
i Bloggen

Här om dagen firade vi min mammas födelsedag, och om ett par dagar fyller pappa åttio.

Åttio som är en rätt hög ålder, men som jag glömmer bort är det, eftersom pappa är som han alltid har varit. Lite försiktigare bara när han ska röra sig snabbt, lyfta tungt eller ta sig fram på ojämna underlag.

Pappa som började jobba på bussarna i Östersund när han fortfarande var ett barn, som blev yrkesmilitär efter lumpen. Som utan att själv vara medveten om det gav mig en bild av att yrkeslivet är något lite smågrabbigt med bilar, flygplan, båtar och helikoptrar, ironiskt skojgnabbande, fältliv, orientering, skidåkning och löpning, kollegor som spelar korpfotboll tillsammans.

Pappa som tog med mig till biblioteket varje lördag och som, förmodligen också omedvetet, fick mig att läsa de flesta av Ed McBains polisromaner om 87:e distriktet redan på mellanstadiet. Som lärde mig att åka slalom och snorkla, men som tyvärr aldrig lyckades få mig att dyka eller crawla ordentligt trots att han verkligen försökte.

Pappa som tillhör en generation där det är naturligt att vara artig, uppmärksam och hjälpsam. Som alltid håller upp dörren för den som kommer efter, som hjälper en på med ytterkläderna när man har varit på besök, som alltid erbjuder sig att bära väskor och kassar, som erbjuder skjuts och sällskap och hjälp med allt möjligt praktiskt även när han inte alls behöver.

Rent historiskt har det hänt mycket på de här åttio åren. Ett världskrig. Ett långt kallt krig, diktaturer som har uppkommit och fallit, länder som har tillkommit och försvunnit, politiska ideologier och block som har vuxit sig starka och sedan luckrats upp. En välfärd som byggts upp och monterats ner. Resvägar som har förkortats, åtminstone tidsmässigt. En enorm teknik- och kommunikationsrevolution.

Första gången pappa åkte på solsemester fick han till exempel först åka bil hela natten från Östersund till Degerfors där han hämtade upp mamma och åt frukost, sedan fortsatte de med bilen från Degerfors till Malmö och avslutade med propellerplan från Malmö till Spanien.

Vid mammas födelsedagsmiddag pratade pappa en hel del om slumpen - om att han en sommar blev förlagd just till Villingsberg utanför Karlskoga, att de en av dessa sommarkvällar åkte ett gäng grabbar till Folkets park i Degerfors, att han hittade tillbaka till huset där mamma bodde. Egentligen var det inte ens givet att han skulle födas och växa upp i Sverige. Farmor och farfar emigrerade till Kanada, men valde sedan efter en tid att flytta tillbaka till Jämtland igen. Det var kanske inte en slump, men inte heller ett helt självklart beslut.

Som sagt, ur ett perspektiv känns åttio år som en ganska lång tid, mitten av trettiotalet som länge sedan, ur ett annat som en snabb blinkning. Pappa som övningskörde med mina grabbar så sent som förra året och inte slutade förrän båda hade tagit sina körkort, som önskar sig en Ipad eller en ny laptop i födelsedagspresent, som envisas med att lära sig alla funktioner på sin smartphone. Som fortfarande går hand i hand på stan med tjejen som han träffade lite av en slump för en bra bit över femtio år sedan.

Taggar: Otaggad
Träffar: 538 0 Kommentarer

Sista-minuten-beställer

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 15 december 2015
i Bloggen

Sista-minuten-beställer julklappar på nätet med soundtracket till Gomorra i hörlurarna. Nuje vulimme 'na speranza /pe campa riman' ... Kan ju inte napolitanska, men speranza borde väl åtminstone betyda hopp.

YB Södermalm har twittrat: Signalementet "moppemusche" efter fickstöld kan te sig skojigt. Mindre skojigt när det visar sig tillhöra en påtänd ensamkommande 14-åring. De flesta förstår tragiken, några börjar direkt tjafsa i kommentarsfältet. Hur vet ni att han är precis 14? Exakt under straffmyndighetsålder? Vilken metod har ni för att fastställa det? Va? Va?

Nobelpris med tillhörande fest förra veckan. Tycker att det är rätt fånigt med alla strikta regler och hierarkier, exkluderings- och inkluderingsmekanismer. Är verkligen noll intresserad av vilken förfäder som har burit vilket diadem eller vilken sorts efterrätt som serveras eller att man helst ska hålla sig så att man inte behöver smyga iväg till toan under sittningen.

Glad ändå att Svetlana Aleksijevitj fick litteraturpriset, att alla tusentals röster som hon samlat kunde spridas så mycket längre än någon av dem nog kunde tro. Har haft "Kriget har inget kvinnligt ansikte" i min läshög sedan i somras. För en gångs skull. Brukar aldrig vara i fas med nobeljuryvalen. Gillar också att Aleksijevitj valde att gå till banketten i långbyxor, att hon förklarade att smycken och håruppsättningar inte passar till de historier hon berättar.

Ett femtiotal meter från mig sänds just nu årets Musikhjälpen. Ett jätteevenemang, upptäckte jag som tidigare gått på illusionen av en ensam liten glasstudio på ett helt vanligt torg.

Klickar ner ytterligare några klappar i varukorgarna, är inne på andra varvet av napolitansk hiphop. En vanlig tisdag i december. Med smått och stort, på gott och ont.

Taggar: Otaggad
Träffar: 533 0 Kommentarer

Estradsamtal Fristad Linköping 8/12

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 05 december 2015
i Bloggen


Taggar: Otaggad
Träffar: 382 0 Kommentarer

stryker sönernas skjortor

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 27 oktober 2015
i Bloggen

Jag stryker mina söners skjortor. Strykjärnet väser stilla, det luktar sköljmedel. Ren, vindtorkad, varm bomull.

Det är inte så ofta jag stryker. Särskilt inte mina söners vita finskjortor. Senast jag gjorde det riktigt noggrant var till deras studentexamen. Sedan lite snabbt någon nyårsafton. Strykning känns som en gammaldags syssla. Något man måste stå stilla och göra, ta sig tid till. Något ovant och ganska jobbigt.

Jag är inte riktigt en mamma som stryker. Saknar tålamod till det. När jag väl måste så drar jag bara snabbt med järnet över fram- och baksidan av plaggen. Lämnar fållar och ärmar småskrynkliga. Jag är inte heller en mamma som bakar bullar eller packar fina picknickkorgar. Inte en mamma som kommer prydlig och i god tid till viktiga möten.

Istället är jag en mamma som helst lagar starka vegetariska indiska grytor, ziti från Sopranos kokbok och tabbouleh, som köper sockerfria delicatobollar proppfulla med sötningsmedel och gör alldeles för starkt kaffe. En mamma som sitter och skriver och skriver och skriver, som går omkring i lägenheten med näsan i en bok, som kan göra hyfsade rundhussparkar och stå i plankan nästan hur länge som helst. Som har koll på ståplatsmode och kan spontanköpa tröjor, jeans, skor och jackor som alltid blir rätt, som lyssnar på politisk hiphop och följer varenda match med favoritlagen, både i fotboll och hockey.

Den här gången stryker jag till svärmors begravning. Killarnas farmor. Låter arbetet ta tid. Vilar i rörelserna. I att få kragarna rätt, snirkla mig förbi knapparna. Tänker på hur varje generation tänker och prioriterar olika, hur det finns en slags tröst i välstrukna rena skjortor, precis som i småkakor bakade på riktigt smör, mat som står och puttrar länge på spisen, stillheten i ett rum som saknar internet, tv och radio, där solen faller in genom gardinerna och de gula löven lyser på träden utanför. En tröst som inte finns i hårda magmuskler, milslånga löprundor, hockeyarenor, ständigt arbete och rastlösa fingrar på datorns tangentbord.

Hänger skjortorna på varsin galge, borstar av svarta kavajer och kostymbyxor, polerar svarta blanka skor. Allt på en rad. Befinner mig i det en stund. I det ordnade, stillsamma. Hinner tänka på saknad och vemod, på åren som har gått sedan de stora sönerna var små killar som sprang omkring på ostadiga ben i farmors trädgård, åt grönfärgade småkakor, åkte skrinda mellan stånden när det var marknad.

Det finns mycket som oroar, skaver och gör ont i samhället just nu. För att orka hålla blicken lyft, öronen öppna och sinnet skärpt behöver man lite stillhet då och då. Behöver tänka på vemod, prioriteringar och tröst. Reflektera över sig själv, vad man tycker, tänker, vill och gör.

Taggar: Otaggad
Träffar: 648 0 Kommentarer

Bara människor. Här och nu.

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 06 september 2015
i Bloggen

Läser och analyserar dramatik. Fem pjäser på en dryg vecka. Strukturer, karaktärer, katharsiseffekter, begreppet grymhetens teater.

Samtidigt flyter barnkroppar i land på stränder i Turkiet.

Fantiserar ihop karaktärer, hittar på relationer och situationer, sitter med gammalhiphop i öronen för att hitta rätt rytm till texten.

Samtidigt kryper människor under taggtrådshinder, försöker ta sig förbi beväpnade gränsvakter, för att komma in i Europa.

Läser en underbar roman, Hanya Yanagihara's A Little Life, dricker starkt kaffe, tänker bara-en-sida-till, bara-en-sida-till.

Samtidigt sätter sig nya människor i sjöodugliga båtar, för att färden över Medelhavet ändå känns mindre farlig än att stanna kvar där man är.

Springer mig trött av fri vilja, för att det är skönt och får mig att må bra.

Samtidigt går desperata människor till fots mot Tyskland.

Skyndar till bussen och åker till jobbet, klagar på att jag är trött, fast jag har det så bra som någon kan önska.

Samtidigt sitter förtvivlade människor fast på stationer och gator, utan att komma vidare. Utnyttjas av flyktingsmugglare. Dör instängda i lastbilar.

Mycket är redan skrivet om den här situationen. Fakta, tankar, känslor och åsikter. Vi vet allt det vi behöver veta för att uppskatta vår egen trygghet, men också för att kunna engagera oss och försöka bidra efter bästa förmåga. Jag hoppas och vill att det engagemang som bilden på treåriga Alan väckte den här veckan inte bara stannar vid hjälp-sms och delningar på sociala medier, utan kan bli en del av våra vanliga liv.

Att vi någonstans kan sluta tänka vi och dom, här och där. Bara människor. Här och nu.

Taggar: Otaggad
Träffar: 450 0 Kommentarer

ett vädjande från Amnesty

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 29 augusti 2015
i Bloggen

Läser ett vädjande från Amnesty som handlar om två unga kastlösa kvinnor från delstaten Uttar Pradesh i Indien. Ett byråd, helt bestående av män, har "dömt" de två kvinnorna - 15 och 23 år gamla - till att först våldtas och sedan tvingas gå nakna genom byn. Kvinnornas "brott" är att deras bror sägs ha rymt med en gift kvinna från en högre kast.

Man går sönder lite inombords varje gång man ser och hör om hur sexualiserat våld används för att straffa, skada och skrämma kvinnor, men också män som står dem nära. Det finns en utstuderad grymhet, en orimlig orättvisa, ett grundläggande förakt för det kvinnliga könet och en märklig syn på både manlig och kvinnlig sexualitet i den situation som beskrivs.

Man får akta sig för att distansera sig, intellektualisera, fokusera på symbolvärden, för varje gång en situation som den i byn i Uttar Pradesh inträffar är den ett resultat av många enskilda människors syn på vad som är rätt och fel, värdefullt och värdelöst, rimligt och orimligt, möjligt eller omöjligt att vara en del av. Och som fenomen förekommer den nu. Och nu. Och nu. I hem, i bostadsområden, i små och stora samhällen, i konflikter mellan regioner, folkgrupper och stater. Igår. Idag. I morgon.

Taggar: Otaggad
Träffar: 669 0 Kommentarer

Remissvar kulturplan 2016-19, region Östergötland

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 22 augusti 2015
i Bloggen

Igår, fredag 21 augusti, var sista dagen för att lämna yttranden på remissversionen av kommande kulturplan i region Östergötland (https://wssext.regionostergotland.se/regsam/Kultur%20och%20kreativitet/Verksamhet/remissversion_kulturplan_ostergotland_2016-2019.pdf). Som regionombud för Sveriges Författarförbund lämnade jag ett åttasidigt yttrande där de viktigaste synpunkterna var följande:

Det finns ett ambitiöst anslag i den del av kulturplanen som behandlar området Litteratur, men min uppfattning är att visionen och innehållet inte är helt genomarbetat. Kort- och långsiktiga mål blandas, och även om litteraturen har ett eget kapitel i planen ligger allt utvecklingsarbete på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att fria kulturutövare inom ordområdet knyts hårt till institutionen. Detta betyder att det blir en obalans mellan institutionen och de fria utövarna. Om litteraturen verkligen ska vara ett självständigt område är det viktigt att detta är tydligt även i ansvars- och genomförandebeskrivningen.

Positivt är att regionförbundet har tagit hänsyn till SFF’s prioriterade mål och skrivit in dem i kulturplanen. Litteraturen har fått en tydligare roll i denna kulturplan, arvoderings-/ersättningsfrågan finns med liksom fristadsfrågan. Litteraturens egenvärde som konstform tas upp som en utvecklingspunkt, även om den inte behandlas särskilt ingående eller konkret.

Som regionombud för SFF har jag följande synpunkter på skrivningen om litteraturområdet:

- Aktörerna beskrivs på ett sätt där institutioner, professionella utövare och rena privatpersoner (t ex ”föräldrar”) blandas på ett sätt som gör rollerna otydliga. Ett förslag är att se hur aktörerna inom andra kulturområden beskrivs och följa samma modell.

- Sätter att beskriva olika former som litteratur förekommer i idag är också otydligt: ”Idag finns en uppsjö av olika typer av medier på olika sätt.” Fortsättningsvis beskrivs dessa olika medieformer, men även här känns avsnittet inte helt genomarbetat, eftersom man inte får en uppfattning om vilka former som används i regionen och vilka former som är intressanta att utveckla.

- Den vision som presenteras, där att ”ha det bra” som författare i regionen är ett mål att sträva efter, är alldeles för otydlig. Eftersom kartläggningen ”Litteraturens villkor i Östergötland” nämns som en viktig utgångspunkt för det fortsatta arbetet kunde resultatet av den användas för att definiera vad ”ha det bra” skulle innebära mer konkret.

- ”Att lyfta litteraturen som konstområde” och ”Utforma strategier för litteratur, skrivande och läsning i Östergötland” är stora mål som blir otydliga både vad gäller hur de ska genomföras och hur tidsaspekten på genomförandet kan se ut. Det skulle vara en fördel om de kunde brytas ner i delmål. Litteraturen ses dessutom redan som ett etablerat konstområde, men skrivandet som konstform är däremot i behov av att lyftas.

- ”Bidra med stödjande insatser för hur professionella författare och översättare kan medverka med sin yrkeskunskap i olika sammanhang, såsom skola, utbildning, kultur och samhällsdebatt och att de får avtalsenlig ersättning” är också ett omfattande mål som det är svårt att se hur regionbiblioteket ska kunna arbeta med på ett övergripande plan. Sådana mål är inte mätbara om de inte är kopplade till aktiviteter eller ansvar.

- Överlag är målen/utvecklingsområdena mycket olika när det gäller omfattning och innehåll, vilket gör dem svåra att värdera. Det skulle vara en hjälp om man separerade lång- och kortsiktiga mål, eller t ex visioner och mätbara mål som man kommer att arbeta konkret för att uppnå.

- Förutsättningarna för litterärt skrivande i regionen berörs inte, vilket är en brist. En nulägesbeskrivning av hur det är att vara verksam som författare i regionen skulle vara en bra utgångspunkt för övrigt resonemang samt analys av utvecklings- och förbättringsområden. En nulägesbeskrivning av hur det är att vara verksam professionell författare skulle markera en medvetenhet om de ekonomiska och konstnärliga förutsättningar som råder, istället för att fokus ligger på ”extraaktiviteter” som uppdrag och deltaganden i olika sammanhang.

- ”Litteraturens ställning i Östergötland” betonas, när det snarare handlar om det ”litterära skrivandets ställning”, eftersom litteraturen i sig redan har en stark ställning som bland annat bevakas av biblioteksverksamheten.

- Litteratur som kulturområde saknar en samordnare/konsulent som övriga kulturområden har, istället läggs hela ansvaret för bevakning och genomförande av åtgärder på regionbiblioteket, vilket i sin tur innebär att områdena bibliotek och litteratur bara separeras rent textmässigt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 785 0 Kommentarer

Life's but a walking shadow

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den tisdag, 21 juli 2015
i Bloggen

Life's but a walking shadow, a poor player
That struts and frets his hour upon the stage
And then is heard no more. It is a tale
Told by an idiot, full of sound and fury,
Signifying nothing

Kommer tillbaka till Macbeth. Gång på gång. Kommer också alltid tillbaka till mina problem med proportioner och perspektiv. Irritationen över att allt ska minimeras och koncentreras, att viktiga saker förvandlas till en slags åsiktstennis, att hastighet går före djup, bredd och kunskap. Före inlevelse, analys och insikt.

Jag vet att det stora hotet mot min egen kreativitet och disciplin är sociala media och ständiga nyhets- och åsiktsflöden. Känslan av att missa något om jag inte har koll, fokus på roliga ögonblick att fånga och dela med sig av, det sociala spelet med vänner och följare. Den här sommaren har jag faktiskt varit kreativ och rätt produktiv, men det har krävt en ständig Pippi Långstrump-dialog med mig själv, där jag har tjatat och skällt. Sagt åt mig att jag inte får surfa runt och låta timmarna rinna iväg, att jag inte behöver wifi när jag är på semester, att en gillning mer eller mindre inte är särskilt viktig, varken åt ena eller andra hållet, att det inte på något sätt är konstruktivt med arenor där viljan att kritisera och missförstå är större än viljan att vidga sina tankebanor och lära sig något nytt av en annan människa.

Jag ser inte Macbeth's tal som allmännihilistiskt utan som en reflektion över ett liv som blivit tomt och meningslöst. Han har offrat sin heder, sin moral, alla sina viktiga relationer och i utbyte fått en tom titel, en krona som är för stor för hans huvud och som har kostat honom alldeles för mycket. Känslan av att livet är ett skuggspel, en tom berättelse, hör ihop med en bristande känsla av meningsfullhet, som i sin tur hör ihop med bristande känsla av begriplighet och hanterbarhet. Klassisk KASAM.

Härom dagen sa en vän som är konstnär att hon har blivit bildtrött, och kanske är det så att jag själv har blivit lite ordtrött. Åtminstone när det gäller starka, hårda, snabba rätt-och-fel-ord om händelser och sammanhang, grupper av människor eller enskilda individer. Sådana ord tappar så snabbt sin betydelse och kraft, ibland kanske på gott, oftast på ont. Hur som helst gör det mig arg och ledsen, för jag vill inte vara ordtrött, vill inte tappa känslan för orden omkring mig.

Idag har jag läst ut Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar, tänkt mycket på hur viktig en sådan bok är på många olika sätt och vilken bra bot den är mot just ordtrötthet. Den påminner i varje mening om ordens grundläggande betydelse och värde. Den ger kunskaper och insikter, djupare förståelse och medvetenhet. Den är en total motsats till allt det ytliga och snabba, till det minimala och perspektivlösa.

Har också hjälpt ordlusten på traven genom att lyssna på musik, tittat på filmklipp och foton. Vet att så fort en känsla eller stämning börjar växa fram inombords så börjar jag automatiskt söka ord som jag kan sätta på den, men också att det ofta är lättare att ta avstamp i ett annat konstnärligt uttryck.

Avrundar kvällen med Nick Cave's Jubilee Street. Den officiella videon med Ray Winstone och klippet från slutet av 20 000 Days on Earth. Nynnar med i crescendot, ganska falskt, låter nya ord spira i huvudet:

I'm transforming
I'm vibrating
I'm glowing
I'm flying
Look at me now
I'm flying
Look at me now

Taggar: Otaggad
Träffar: 456 0 Kommentarer

puh

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 23 maj 2015
i Bloggen

Rätt ofta känner jag att jag inte har tid, ork eller möjlighet att följa snabbt uppblossande debatter. Istället får jag försöka rekonstruera dem när det blir en stund över, sätta mig in i argumenten, få en känsla för retoriken, bilda mig en uppfattning. Fördelen med det är kanske att man får en tydligare helhetsbild av problemet och att man själv slipper reagera och agera i affekt. Det mesta är redan sagt när jag något dygn i efterskott får koll på läget. Erfarna debattörer har vridit och vänt på alla fakta, åsikter och känslor, raljerat, kritiserat och briljerat.

Hur som helst har jag nu skummat igenom debatten om kulturmännen, och är återigen fascinerad över hur mycket tid och energi man kan lägga på något ganska självklart. Jo, kvinnor - särskilt unga, vackra och på något sätt utsatta kvinnor - objektifieras alldeles för ofta inom kulturen och även i samhället som helhet. Nej, det är absolut inte bra. Ja, alla människor - män och kvinnor, unga och vuxna, friska eller sjuka, fattiga eller rika - ska ha samma rättigheter att uttrycka tankar och åsikter, men också att i alla olika sammanhang behandlas med respekt och inte diskrimineras. Det är demokratiska grundförutsättningar. Jo, självklart måste man på något sätt förhålla sig till hur man behandlar även sina fiktiva karaktärer och medvetet avväga hur man gestaltar dem i förhållande till det man vill förmedla.

En debatt om kulturmännen engagerar många namnkunniga och i grunden relativt privilegierade människor. Får mycket medial uppmärksamhet. Samtidigt runt om i världen censureras och förföljs varje dag kulturskapare utan att många rader skrivs om det, varken på debatt- eller kultursidorna. Trakasserier, hot, tortyr, förnedrande straff, fängelse, husarrest, landsflykt, dödsstraff ... Listan kan göras hur lång som helst på såväl namn på utsatta personer som metoder att tysta författare, musiker, filmare, journalister, bloggare och konstnärer.

Med alla olika röster i kulturmännen-debatten samlade känns det lite som att puh! nu hamnar fokus omigen på några kulturpersonligheter, deras olika syn på världen och konsten, men också på deras relationer till varandra mer än på själva problemet. Och omigen önskar jag att blickarna kunde höjas och riktas ännu lite längre bort, att samma engagemang och samma mediala utrymme kunde ges till de som behöver det allra mest.

Taggar: Otaggad
Träffar: 508 0 Kommentarer

fristadsceremoni

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 01 maj 2015
i Bloggen

"Ordet är fritt men inte gratis."

Det är Sveriges Författarförbunds slogan till kampanjen om Ordets värde. Egentligen handlar den kampanjen om professionella skribenters rätt att få avtalsenlig ersättning för sina ord, men för mig är citatet också en påminnelse även om det helt motsatta - att för många människor är ordet verkligen inte alls gratis. På många platser runt omkring i världen är priset för ordet trygghet, hälsa, hem, frihet och i värsta fall till och med livet.

Sveriges Författarförbund är en intresseorganisation för verksamma författare och litterära översättare, som regionombud är mitt uppdrag att bevaka förbundets frågor i Östergötland. En av grundpelarna är just "att ständigt försvara yttrandefriheten och därmed säkerställa rätten till fri debatt". Ett konkret exempel på det är fristadsfrågan.

Fyra år har gått sedan fristadsmotionen presenterades, i november 2013 röstade kommunfullmäktige ja till att Linköping skulle bli fristad. Det är alltså en lång process som har lett fram till den här dagen och det är fortfarande en del tid kvar innan Linköping står helt redo och praktiskt rustat för att välkomna sin första fristadsförfattare.

Att få se och höra Norrköpings och Jönköpings fristadsförfattare här idag känns som ett fint och viktigt bevis för att alla steg i den här processen verkligen till slut gör konkret skillnad för den individ som får möjligheten att leva och verka i trygghet, om än under en begränsad tid. Ett bevis för att artikel 19 om rätten till åsikts- och yttrandefrihet i FN's deklaration om mänskliga rättigheter betyder något på riktigt.

Det känner jag starkt som ombud för Författarförbundet, som medlem i Svenska PEN och framför allt som en helt vanlig medmänniska och Linköpingsbo.

Igår skrevs avtalet mellan Linköpings kommun och ICORN under. Linköping är alltså officiellt en fristad för en förföljd författare, eller för all del musiker, konstnär, journalist eller bloggare, och kan ta emot en person så snart det praktiska är klart.

Jag försökte formulera mitt tal på de små luckorna av tid som då och då dök upp bland allt det andra som skulle göras veckan innan ceremonin - städa, storhandla, gå igenom deklarationen och momsbilagan innan fjärde maj, tvätta, laga mat, jobba, gå igenom remissversionen av kommande kulturplan, njuta av våren.

Det är lätt att teoretisera över problem, hitta strukturer och förhållningssätt. Lätt att rada upp självklarheter. Jag fastnade till slut i två känslor som jag ville förmedla - dels tryggheten, som jag själv tar för given, i att stå upp inför en publik med politiker och höga tjänstemän och veta att jag faktiskt kan tycka, tänka och säga vad jag vill utan att straffas för det, dels hur mycket det betyder för varje enskild människa som fruktar för sin säkerhet och sitt liv att få en tids trygghet.

Förutom det värde som finns i själva ceremoni var dagens absolut största behållning att få träffa de fristadsförfattare som redan finns i Sverige och påminnas om hur lika vi ändå är och hur grymt fel och orättvist det är att de har fått offra så mycket för ord som jag själv tar för givna.

Den enkla insikten är ofta är den starkaste, och det var också det enkla och nära jag valde att fokusera på i talet. Jag önskar dock att jag hade lagt till en sak efter den sista meningen: Nu hoppas jag att den sista praktiska delen av förberedelserna kommer att gå riktigt fort, för för den som lever under hot, utsätts för våld, frihetsberövas eller systematiskt trakasseras är varje dag, varje vecka, varje månad en evighetslång tid.

Taggar: Otaggad
Träffar: 566 0 Kommentarer