Prenumerera på feed Senaste inlägg

gäst på LiU's alumniblogg

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 19 oktober 2014
i Bloggen
Taggar: Otaggad
Träffar: 721 0 Kommentarer

Västfronten, minneskonst och dissidentbloggen

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 12 oktober 2014
i Bloggen

Sedan vi kommit hit har vårt föregående liv skurits bort utan att vi gjort något direkt för det. Vi försöker ibland få en överblick och finna en förklaring på detta, men det lyckas inte riktigt. Just för oss tjugoåringar är allt särskilt oklart (---). Äldre människor är nästan allesammans fast knutna till sitt förflutna, de har mark att stå på, de har band till sina hustrur, barn, yrken och intressen som redan har hunnit bli så starka att kriget inte kan slita bort dem. Men vi tjugoåringar har endast våra föräldrar och några av oss en flicka. Det är inte mycket - för i vår ålder är föräldrarnas makt minst, och flickorna har ännu inte börjat behärska en. Därutöver fanns det hos oss inte mycket mer; en smula svärmeri, en och annan fritidssyssla samt skolan. Längre bort räckte inte våra liv ännu. Och av alltsammans blev ingenting.

Så beskriver den tjugoårige tyske soldaten Paul Bäumer i Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929 insikten om att befinna sig i en situation där han varken har ett förflutet eller någon framtid. När läsaren möter Bäumer i hans vardag vid fronten under första världskriget är han trots sin ålder redan en krigsveteran som har sett flera av sina gamla vänner dö, som har upplevt det mesta av skyttegravskrigets grymhet.

Ingen av oss är mer än tjugo år. Men unga? Ungdom? Det var längesedan. Vi är gamla människor.

I somras kom Remarques klassiker i pocketnytryck. När jag läste den första gången var jag själv i äldre tonåren, när jag nu läser om den är mina söner i samma ålder som Bäumer och hans vänner. Som artonårig litteraturstudent var jag ganska distanserad till krigstemat, särskilt som vi under en månad skulle läsa och diskutera en stor del av mellankrigstidens klassiker. Berlin Alexanderplatz. A Farewell to Arms. And the Sun Also Rises. Den tappre soldaten Svejk. Johnny Got His Gun. The Great Gatsby. Grapes of Wrath. Och så vidare. Som mamma till två nittonåringar läser jag den med helt andra ögon, och mycket mer med hjärtat. Scenen när Bäumer besöker jämnårige Franz Kemmerich som ligger döende i en sjuksäng träffar hårt:

Han talar inte om sin mor och sina syskon, han säger ingenting, allt detta ligger bakom honom - nu är han ensam med sitt nittonåriga liv och gråter därför att det lämnar honom.

Styrkan med På västfronten intet nytt är just hur Remarque fångar sin egen generation, "den förlorade generationen", så naket och osentimentalt att boken både blir ett tidsdokument och samtidigt helt aktuell.

I veckan tillkännagavs att den franske författaren Patrick Modiano hade fått nobelpriset i litteratur med motiveringen för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld. Andra världskriget denna gång, men ändå inte så långt ifrån skyttegravarna drygt tjugo år tidigare.

När jag springer genom min hemstad i höstdimman funderar jag återigen på konflikten mellan att fastna i det som har hänt, att fortsätta fokusera på och bearbeta krig som nu har blivit historiska, och att ha mod, öppenhet och styrka att våga se det som händer just nu. Modianos minneskonst hyllas på kultursidorna, Bäumers insikt är tidlös, men faktum är att det pågår grovt räknat ett trettiotal större konflikter i världen just nu, där människor upplever krig, ockupation och väpnat våld precis i skrivande stund, och i många fall väljer vi att titta bort, hålla för öronen, avvakta.

På Dissigentbloggen (www.dissidentblog.org/sv) finns ändå en del av de röster som ger uttryck för pågående konflikter publicerade, ett exempel är den syrianska poeten Amira Abul Husn, vars dikt "Medan vi väntar" beskriver en känsla som ligger nära de tankar som ständigt återkommer hos Remarques karaktärer:

När jag hör kanonerna dundra
tänker jag på böcker som jag ännu inte hunnit läsa
på ord som stockar sig instängda i mitt huvud
och på en käraste som har övergett mig
eller som jag kanske övergett
Jag minns inte längre

Taggar: Otaggad
Träffar: 707 0 Kommentarer

nära skymmer långt borta

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 13 september 2014
i Bloggen

Höstdimma längs
motorvägen
tidigt på morgnarna
läser Leif GW Persson
Den sanna historien
om Pinocchios
näsa
en ond saga
för vuxna barn
slutspurten
för valrörelsen
affischer
med politiker
som ler
med superlativer
och utropstecken
makt
förstår inte den blinda
längtan
som hos Macbeth
när föreställningen om makten
drömmen om makten
smaken av makten
priset för makten
tog över hela livet
förgiftade
och förstörde det
på lördagens kultursida
recenseras Joyce
Carol Oates senaste
Karthago
om Irak-kriget
jag beundrar verkligen
hennes glöd
hennes energi
hennes vilja
och förmåga
säkert över femtio romaner
tjocka
händelserika
välskrivna
köper ekologiska tomater
mörkgröna
citrongula
orangea
röda
ekologisk gurka
svenskodlade små knöliga
paprikor
solrosor
intill stånden
sitter tiggare
framför står lokala politiker
och delar ut lappar
om personval
hockeypremiär på
bortaplan om ett par timmar
fotboll
med strid om poäng
för direktavancemang
på mörknande plan
igår
till slut jubel
i nittiofjärde minuten
horisonten krymper
nära
skymmer långt borta
ofrivilligt


Taggar: Otaggad
Träffar: 752 0 Kommentarer

lördag 30 augusti och om två veckor är det val

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 30 augusti 2014
i Bloggen

Lördag 30 augusti, en ljummen, lätt gråmulen dag. Jag läser Chimamanda Ngozi Adichie's Americanah i badkaret efter en lång löptur. I eftermiddag spelar West Ham mot Southampton hemma på Upton Park, I morgon spelar Bajen mot Värnamo, borta, och efter många debatter och turer fram och tillbaka kan man se Kartellen i Trädgårdsföreningen. En ledig helg med sånt som jag gillar. Och om två veckor är det val.

Det finns mycket att skriva om valet. Om det samhälle som har vuxit fram de senaste åren, om politiska ideologier och partier, om valfrågor och personfokus, om yttrandefrihet och vad som inskränker den. Ändå väljer jag att inte göra det, eftersom det i så fall mest skulle handla om mina personliga åsikter och reaktioner, och det skulle i så fall gå tvärt emot det jag egentligen tycker är viktigt under de veckor som är kvar till 14 september.

I hela mitt vuxna liv har jag jobbat med förstagångsväljare. I år är också mina söner gamla nog att få välja för första gången. Om jag fick önska något för de här två veckorna skulle det vara saklighet och tydlighet i debatten och mediebevakningen. Den generation som är första- och till och med andragångsväljare i år är uppvuxna med lösryckta utspel, subjektiva åsikter och personligheten i centrum, oavsett om det handlar om Paradise Hotel-intriger eller viktiga politiska frågor, med fokus på dramatik och konflikter istället lågmälda, konstruktiva lösningar, med synen att individens upplevelser och känslor alltid går före kollektivet. För den generationens skull önskar jag alltså debatter som lyfter fram helheten för det samhälle de respektive partierna och samverkansalternativen vill bygga, konkreta genomförbara vallöften och tydliga strukturer för hur detta skulle genomföras. Lösryckta frågor, konflikter mellan enskilda partiledare, betygsättning på partiledarnas kläder och dramatiska rubriker kommer att leda till ogenomtänkta beslut i sista stund, grundade mer på känslor än logiska resonemang. För det här är också en generation som har vant sig vid att det det mesta går att fixa och lösa. Den är uppvuxen med dataspel där man har flera liv och om liven tar slut börjar man helt enkelt om från början, med curlande föräldrar och med social media som är med deras liv tjugofyra timmar om dygnet och där en åsikt för det mesta försvinner ner i flödet innan de flesta ens har hunnit ta del av den.

Dessutom önskar jag mig också fler konstruktiva samtal omkring kulturpolitik och minskade samhällsklyftor. Oavsett partifärg.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 661 0 Kommentarer

Höst

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 17 augusti 2014
i Bloggen

Hösten kom fort. Det är fortfarande ljummet i luften, bara mitten av augusti, men ändå höst. Vanliga jobbet är igång igen efter semestern. Tar bussen tidigt dit och sent hem. Har bytt ut flipflop mot strumpor och skor, fixar matlåda varje kväll, fyller kalendern. Egentligen är hösten min favoritårstid. Den klara luften, löven som byter färg, såna där goda syrliga svenska äpplen i affärerna, hockeysäsongen som startar. Ändå saknar jag sommarens frihet mer och mer för varje år. Det är en märklig dragkamp mellan förnuft, struktur och tydliga mål på ena sidan och subjektiva upplevelser, känsla och ta-allt-som-det-kommer på andra.

Hur som helst innehåller nästa vecka jurymöte för Unga berättare och vernissage för utställningen Bryta mönster. En fysisk utställning är en ovanlig form för att presentera skönlitterära texter, så det blir spännande. Innan dess skrev jag respons på förslag till komplettering av rådande kulturplan i Östsam. Lite längre fram väntar Östergötlands bokmässa och skrivarläger för unga. Men framför allt disciplinerar jag mitt skrivande, som på något konstigt sätt alltid är lättare ju mer jag har att göra.

Minst en timme om dagen. Punkt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 651 0 Kommentarer

Vernissage 23 augusti

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 17 augusti 2014
i Bloggen

Välkommen till vernissage
lördagen den 23 augusti kl. 12
BRYTA MÖNSTER
SKÖNHET FÖR ALLA
23 augusti - 20 september

33 utställare, - slöjdare, konsthantverkare, konstnärer, arkitekter, poeter, fotografer, författare tolkar Ellen Key´s skönhetsbegrepp

Karin Almlöf, Sverker Arnberg, Susanne Arnberg, Helen Bengtsson, Jeanette Bennich, Caroline Blixt, Kerstin Danielsson, Jonas Edström, Mats Fredrikson, Maria Fagerberg, Karin Frendberg, Lasse Frisk, Sie von Gegerfelt Kronberg, Helena Hasselberg, Per Helldorff, Hedda Jansson, Anna Lindell, Mikael Löfström, Lars Malm, Karin McKeogh, Anna Nygren, Joanna Pierre Foucard, Magdalena Perers, Lefi O Persson, Carin Peterson, Hillevi Pärn, Anna-Lena Rydberg, Kerstin Sapire, Ingrid Skagerström, Stefan Teleman, Gustav Udd, Paola Wickström-Fredrikson, Ludwig Zackrisson

Utsällningen öppnas av
Catti Brandelius "Miss Universum" artist/konstär



Datum: 23 augusti - 20 september
Tider: Vardagar 12-18, Lördagar 10.30-15, Söndagar stängt
Entré: 20 kr/person
Plats: Hemslöjdens magasin, Storgatan 41 Linköping
Arrangör: Hemslöjden i Östergötland med stöd av Linköpings kommun och Regionförbundet Östsam
Foto Gustav Udd

Taggar: Otaggad
Träffar: 775 0 Kommentarer

fasar tillbaka in i flödet igen

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 13 juli 2014
i Bloggen

Har haft begränsad internettillgång de senaste veckorna, både frivilligt och ofrivilligt. Snabbsurf på telefonen lite då och då, men annars har jag varit utanför nyhets- och åsiktsflödet, och datorn har fått vara skrivmaskin och bildredigeringsverktyg.

Förra året var jag själv i Almedalen under politikerveckan, satt i panelsamtal om samverkansmodellen och fria kulturutövares villkor, blev intervjuad av kulturnyheterna i P1 och gick på flera spännande seminarier och debatter. I år var jag i Italien hela Almedalsveckan, tog inte del av någonting mer än ett par spridda rubriker som mest handlade om opinionssiffror och betygsättning av partiledare. Det som var så intensivt och påtagligt på plats, mitt bland alla politiker, journalister, organisationer, myndighetsrepresentanter, gratisfrukostar, kaffemuggar och happenings, passerade helt obemärkt. Det enda jag fick med mig var femenaktivisternas "bröstkupp".

Fotbolls-vm har rullat på, även om jag har missat diskussioner och spelanalyser. Hoppas på vm-guld för Tyskland ikväll, även om jag egentligen brukar hålla på underdogen och tycker att favoritskapet är lite tråkigt. Gillar det schackmässiga i det tyska spelet, det coola, kontrollerade. Saknar själv tyvärr helt både boll- och spelsinne, tittar mer på spelarnas minspel och rörelsemönster, hur de interagerar med varandra, publiken, tränarna och spelarna på bänken, men uppskattar verkligen skådespelet när varje passning sitter, varje skott är genomtänkt.

Har alltså missat de flesta snackisarna och händelsenyheterna i slutet av juni - början av juli. Hamnade mitt i händelserna i Gaza när jag surfade in på nyhetssidorna i morse, och mot bakgrund av det känns finalen i fotbolls-vm verkligen helt oviktig. Försöker fasa tillbaka mig själv i flödet igen, sovra bland alla åsikter, tankar och känslor, fokusera på viktiga händelser, inte lägga energi på kändisnyheter, kalorifällor, gamla kriminalfall, grilltips och kvällstidningslistor. En hel del bra böcker har det blivit under de här veckorna - bland annat Donna Tartt's The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Joyce Carol Oates Little Bird of Heaven. Olika historier, men ändå lika. Uppväxtberättelser, långsamt och noggrant berättande, miljömässigt välförankrade, där ett brott är förutsättningen för händelsernas och karaktärernas utveckling.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 684 0 Kommentarer

D-dagen, då och nu, fotbolls-VM

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den torsdag, 12 juni 2014
i Bloggen

Förra veckan var det sjuttio år sedan D-dagen. På svartvita bilder kan man se killar i mina söners ålder, arton-nitton, som landstiger i Normandie, vadar i havet med uppsträckta vapen, ålar över sanden. Unga beslutsamma ansikten, de allra flesta väldigt långt hemifrån. Killar som riskerade och offrade sina liv i kampen mot nazismen och fascismen. Omkring 10 000 allierade soldater, och mellan 4 000 och 8 000 tyska, dödades eller sårades under första dagen av landstigningen. Det är en grym tanke, särskilt när man just den här tiden på året ser unga killar i samma ålder med lysande vita studentmössor på huvudena, övertygade om att framtiden och hela det riktiga livet börjar här och nu.

I helgen läste jag också ut Maj-Gull Axelssons Jag heter inte Miriam. Det var mycket som fastnade efteråt, men allra mest det blinda, slumpmässiga våldet i koncentrationslägrens vardag och hur en femtonåring tvingas hitta strategier för att överleva först Auschwitz och sedan Ravensbrück. Vad skräck, förnedring och hunger gör med människor. Och hur fort det kan gå.

Märkligt nog är det lättare att titta bakåt och tycka att man kan lära sig något, än att titta runt omkring sig och vara lika insiktsfull när det gäller de väpnade konflikter som pågår i världen just nu. FN uppskattar till exempel att det idag finns omkring 250 000 barnsoldater under 15 år, något som sällan rapporteras om i nyhetsflödet eller kommenteras på ledarsidorna. Att krig, våld och förtryck är något som pågår runt omkring oss och som vi på olika sätt behöver förhålla oss till är något som är lätt att glömma bort när vår egen vardag ändå är relativt trygg. Igår skrev Norrköpings kommun och ICORN under avtalet som officiellt gör Norrköping till fristad, och det är ett stort och viktigt steg för att förändra tillvaron för en individ som får möjlighet att leva och verka där under ett år, men också en viktig markering mot de regimer som inte tillåter sina medborgare att uttrycka sig fritt.

Idag börjar dessutom fotbolls-VM, en månad med hårt arbete, mycket svett, glädje och besvikelse för de unga killar som har blivit uttagna att bära sina länders förhoppningar, stolthet och drömmar. Ett VM som kan förbrödra eller splittra, men som alltid skapar minnen både för de som deltar och för oss som bara får betrakta.

Taggar: Otaggad
Träffar: 692 0 Kommentarer

fotboll

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 25 maj 2014
i Bloggen

För snart ett år sedan, i juni 2013, stod vi på östra stå och såg Hammarbys sista match på Söderstadion. Solen brände, hela stadion vajade grön och vit, det sjöngs utan uppehåll från alla läktare. Det var en fin och lite vemodig kväll.

Igår var jag för första gången på Nya Söderstadion, Tele2 Arena. Solen brände,de grönvita flaggorna vajade, klacken sjöng utan uppehåll. 21 000 i publiken, runt 8 000 fler än den där legendariska sista Söderstadion-kvällen för ett år sedan.

I min värld är fotboll en helhetsupplevelse, så mycket mer än själva matchen mellan två lag i superettan. Fotboll är utomhus med lukt av gräs, med ljud av skornas träffar på bollen i skottögonblicken och spelarnas röster när de ropar till varandra, med blaskigt kaffe, med solen i ögonen. Fotboll är den gemensamma rörelsen när det egna laget gör mål, och den är var och en av de som har kommit dit. De olika supportergrupperna, barnfamiljerna, förortstonåringarna, hipsterparen. De gamla och unga, fattiga och rika, tjejer och killar.

Den moderna fotbollen har fått mycket kritik, både från yngre supportrar och äldre supportrar, och det jag kände att jag själv saknade i den fina, bekväma, nya arenan var främst två saker - närheten och oinställsamheten. Jag sitter på långsidan och har perfekt sikt, ungefär som framför en storbildsskärm. Det finns rena toaletter som räcker åt alla, möjlighet att köpa öl, popcornmenyer, korv och pommes, läsk och kaffe i varje sektion, ingen behöver oroa sig för att komma i vägen för någon supporterrusning, man har tak över huvudet och sitter skönt, allt är tydligt och välorganiserat. Det är trevligt, helt enkelt, precis som den moderna fotbollen ska vara. Trevlig, underhållande och ofarlig.

Ändå saknar jag så mycket. Jag saknar närheten till spelet och till övriga publiken. När mina söner började stå i klacken var de i 12-årsåldern, det var inget problem att stöta på dem i paus och kolla om allt var okej, eller att möta dem efteråt. Nu är till exempel klacksektionen helt separerad från långsidans sittplatser. Jag saknar utomhuskänslan, gräslukten, måsarna som ibland flög in lågt över planen, bilmullret från Nynäsvägen, himlen och husen ovanför läktarna. Nu när bengaler bränns av i samband med matchstart måste avsparken skjutas upp så att röken kan vädras ut genom taköppningen. Jag saknar de udda existenserna i publiken, de luggslitna männen i gamla Bajentröjor från sjuttiotalet, kvinnor med höga hesa skratt, tonårskillar med bakåtstruket hår och blanka jackor med fotbollsointresserade flickvänner. Jag saknar att kunna sjunga med klacken på riktigt, utan att ljudet studsar mellan väggarna.

Jag kan absolut tänka mig att gå på en stor nybyggd arena och se ett riktigt bra fotbollslag just för att det är trevlig underhållning, men när jag går och ser mitt eget lag spela i superettan ska det inte vara trevligt och inställsamt, utan det får gärna kännas att det är på riktigt. Att det är riktiga spelare, att vi i publiken är där tillsammans, att vi är utomhus en fin kväll och upplever riktiga äkta känslor.

Taggar: Otaggad
Träffar: 756 0 Kommentarer

Pendla, skriva, läsa

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 19 maj 2014
i Bloggen

Den här våren har jag lärt mig att skriva medan jag åker buss. Drygt fyra mil på motorvägen och ungefär en halvtimmes skrivtid i vardera riktning. Romanbitar, dikter, ett par debattinlägg, några presentationer, en opposition har det blivit hittills. Har en sån där klassisk svart vaxduksbok som jag fyller med skisser, utkast och halvfärdiga texter. Bäst går det när det är sådant väder som i morse med grå himmel och dimma som gör det lätt att fokusera på bokstäverna framför sig. Molnen var så låga att man knappt ens såg strålkastarna på Nya Parken.

I många år har jag bara haft en femminuterspromenad till och från jobbet och helt glömt bort hur det är att behöva lägga tid på transportsträckor till vardags. Senast jag pendlade var 1992 till -94 när jag åkte mellan Vasastan i Linköping och Ekön i Motala. På den tiden sov jag mig igenom resorna med huvudet dunkande mot bussrutan och Alice in Chains, Nirvana, Rage Against the Machine och Hole i freestylelurarna. Det var antingen den relativt raka vägen genom Borensberg och infart längs Östermalmsgatan eller den krokiga vägen förbi Klockrike, Älvan och Fornåsa.

Har hur som helst börjat se fram emot de där skrivstunderna före och efter arbetsdagen. Ser också fram emot att fortsätta med min hög med att-läsa-böcker. Håller på att avsluta Donna Tartt's The Little Friend (minns att jag tappade läsenergin när Harriet och Hely jagade ormar första gången jag läste den för väldigt många år sedan, och har fortfarande lite svårt att förstå varför de just måste ha tag i en kobra), sedan väntar i tur och ordning The Goldfinch, Richard Ford's Canada, Monika Fagerholms Lola uppochner och The Damned United av David Peace som jag läser om lite parallellt med de andra eftersom jag började prata om den här om dagen och blev så sugen på att uppleva språket i den igen:

Under skies. Under bloated skies. Under bloated grey Yorkshire skies, I walk from the taxi straight up to the banking and onto the training ground. Six days into the new season and the team already look like they need a week off. But there are no weeks off, no days off, not now; Birmingham at home on Saturday, the day after tomorrow. Queen's Park Rangers again, three days after that. No days off -

Älskar rytmen i det, energin.

I övrigt förbereder jag en presentation för K2-politiker från regionen om förutsättningar och utmaningar för fria professionella kulturutövare och ska försöka landa i tre förslag på åtgärder som kan förbättra situationen ur ett regionalt perspektiv. Just nu handlar mina tankar mer om kunskaper och attityder än konkreta insatser, förutom det gamla vanliga arvodering enligt avtal. Blir en uppgift för mina trettio pendlingsminuter i morgon bitti att sortera fakta och tankar och verbalisera dem på ett tydligt sätt i den svarta vaxduksboken.

Taggar: Otaggad
Träffar: 769 0 Kommentarer

Den långa resan

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 28 april 2014
i Bloggen

Den långa resan är en utställning som handlar om tre ensamkommande flyktingkillar. Men egentligen handlar den om världen och hur den ser ut.

Med hjälp av svartvita foton, korta intervjutexter, illustrationer och digitala kartor tydliggörs hur vägarna hit kan se ut för de barn som inte har några andra alternativ än att lämna familj, släktingar, vänner och allt som de har vuxit upp med. Långa, grymma och farliga vägar.

Ute är det högsommarvärme trots att det bara är april. Dogge från Latin Kings inviger, säger något i stil med att om man vet lite mer så kan man också komma lite närmare. Och det är väl det som är det viktiga, hur man kommer längre än att bara betrakta.

Tre killar synliggörs. En av dessa tre är utan tvekan en av de mest helgjutna personer jag har träffat. Klok, ödmjuk, stolt och stark. Och samtidigt skör.

Varje dag tvingas nya barn fly, göra livsfarliga resor, utnyttjas, utlämnas. Göra långa resor som aldrig tar slut. Att våga se är viktigt, att våga komma lite närmare ännu viktigare. Men det är ändå fortfarande mycket kvar att göra.

Taggar: Otaggad
Träffar: 862 0 Kommentarer

Människan är skör

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 31 mars 2014
i Bloggen

Trauma: Life in the ER från King's College Hospital i London på SVT Play. En svår skallskada. En stroke. En 22-årig kille med kraftig alkoholabstinens håller hårt i ambulanssjukvårdarens hand, skakar, raglar, sluddrar. Dricker nio liter cider om dagen. Vill inte leva mer.

I Helsingborg misshandlades en fotbollssupporter till döds i samband med oroligheter inför den allsvenska premiären.

Människan är skör. Ibland mer skör än vi förstår.  En kvinna ska gå till jobbet och blir påkörd av en motorcykel. En man får en blodpropp i hjärnan, vaknar upp utan att veta vad som har hänt, var han befinner sig eller ens vilket år det är. En annan man ska se sitt lag spela säsongens första match en solig söndag, men kommer aldrig fram till arenan.

Dödsmisshandeln i Helsingborg väcker direkt krav på hårdare tag, och att klubbarna, politiker, polisen, supportrarna själva och samhället i stort måste ta sitt ansvar. Samtidigt är kanske den viktigaste frågan varför så många unga killar och vuxna män har det behovet av tillhörighet och rivalitet som supporterkulturen erbjuder. Varför det har vuxit fram en estetik med bengalrök, uppdragna halsdukar och luvtröjor, grabbgäng som avtecknar sig som Clock Work Orange-silhuetter på läktarna. Varför supportergrupper använder krigsrelaterade termer som marsch och invasion, varför en seger utanför planen är lika viktig som segern på planen. Varför hatet till andra lag är lika starkt som kärleken till det egna. Någonting beror det på, och svaret på den frågan är i grunden viktigare än vems fel det är. Inte i det enskilda fallet, men i utvecklingen som helhet.

Bilderna från Helsingborg visar hela skalan - krigsskådeplatsen och den sköra människan. Och där fanns inga vinnare, bara ännu en sorglig påminnelse om den mänskliga kroppens ömtålighet.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 749 0 Kommentarer

Kulturpengar, ett inlägg

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den måndag, 31 mars 2014
i Bloggen

http://www.corren.se/kultur/kulturen-ska-ocksa-vaxa-6827895-artikel.aspx

Taggar: Otaggad
Träffar: 681 0 Kommentarer

Moa Martinson-land

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 29 mars 2014
i Bloggen

Jobbar sedan två veckor tillbaka i Moa Martinson-land, mitt i Norrköpings industrilandskap. En miljö som inspirerar och väcker tankar. De stora gamla fabriksbyggnaderna, Strömmens brusande vatten, det gula fängelset bakom höga murar. Moa själv som staty, en realistisk avbildning av en kvinna i kjol och dräktjacka, mitt i ett steg och full av energi. Just nu halvt dold av byggställningar och plast, ser ganska liten ut från Dragsområdet på andra sidan vattnet.

Moa Martinsons sätt att beskriva kvinnors och barns vardag i det tidiga 1900-talets fattiga Sverige är unikt på många sätt. Hon var en skarp iakttagare, orädd för att fånga upp och förmedla det hon såg och upplevde. Det finns inget inställsamt hos hennes karaktärer, de är fysiskt starkt närvarande och blir trots sina svårigheter aldrig några hjälplösa offer. Hennes kombinerade klass- och kvinnoperspektiv var ovanligt på trettiotalet, och är fortfarande ovanligt idag. Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland är ändå tre undantag som direkt får mig att associera till Martinson och hennes självbiografiska trilogi om Mia.

Dagens klassamhälle ser inte ut som gårdagens, och de tidiga statar- och arbetarförfattarna tillhör nu det litteraturhistoriska etablissemanget. Tiderna förändras, men påminnelsen om vad Moa Martinson gav ord och liv åt, och på så sätt fick en större allmänhet att ta del av, är fortfarande lika viktig. En kritiker skrev om Mor gifter sig: "Så mycket sammanträngd gråhet, elände, ynkedom och trasor kan knappast ens livet Självt prestera, och om så vore så skall vi be att få slippa att höra om det."

Moa Martinson-land inspirerar till att skildra det gråa, eländiga och trasiga, men också till energi, dynamik, livsvilja och ömhet.

Taggar: Otaggad
Träffar: 788 0 Kommentarer

Byter kön

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den söndag, 09 mars 2014
i Bloggen

Lyssnade på Tendens idag, och insåg plötsligt vad min senaste manusidé behöver. Har nu bytt kön på  huvudkaraktären och fått en helt annan dynamik i texten. Det som är mest slående är att det faktiskt räcker med att byta namn och pronomen, allt annat fungerar oavsett om handlingen byggs upp runt en man eller kvinna.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/324801?programid=3381

Taggar: Otaggad
Träffar: 817 0 Kommentarer

8 mars

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den onsdag, 05 mars 2014
i Bloggen

Idag är det onsdag 5 mars, på lördag 8 mars, internationella kvinnodagen.

Om jag fick välja skulle det inte behövas särskilda kvinnodagar, utan alla dagar skulle vara för alla människor, oavsett kön, ålder, bakgrund, religion, sociala förhållanden eller sexuell läggning. Samtidigt vet jag ju mycket väl att det inte är så. Alla dagar är inte för alla människor. Flickor och pojkar, kvinnor och män, har inte samma förutsättningar, särskilt inte i ett globalt perspektiv. Och särskilt inte i kombination med andra diskrimineringsfaktorer. Fattiga kvinnor, kvinnor från etniska och religiösa minoriteter och kvinnliga migranter blir till exempel ofta dubbelt utsatta.

I Sverige gäller debatten andra infallsvinklar på temat jämställdhet. 17 februari i år skrev 157 kvinnliga artister under uppropet "Glöm inte bort oss när historien skrivs" som bland annat handlar om exkludering av kvinnliga artister varje gång det skapas en kanon. Detta gäller inte bara musik, utan lika mycket konst, litteratur, film och historieskrivning för att bara ta några exempel.

En kanon handlar per definition om en auktoritets urval inom ett visst område, men viktigast i vardagen borde ändå vara vad vi tar till oss och låter oss påverkas av naturligt. Utan att ens tänka efter, utan att googla eller leta i böcker, kan jag på rak arm ge tjugo namn på kvinnliga musiker, författare och fotografer/konstnärer som hade stor betydelse för mig som individ, min smak och mina egna uttryck under tonåren och i tidiga tjugoårsåldern:

Sylvia Plath

Siouxsie Sioux

Frida Kahlo

Poly Styrene

Janette Beckman

Cora Sandel

Annie Liebovitz

Hole

Marguerite Duras

PJ Harvey

Herbjörg Wassmo

L7

Breeders

Kerstin Thorvall

Cindy Sherman

Donna Tartt

Bikini Kill

Le Tigre

Joyce Carol Oates

Hade jag ansträngt mig och letat aktivt, tittat igenom skivbackar och bokryggar, sökt på nätet, sållat bort och lagt till, så hade de säkert blivit fem gånger fler ...

Oavsett om det gäller rättigheter och möjligheter eller förebilder och listor över verk av avgörande betydelse är det allra viktigaste vad vi verkligen gör, vad som faller sig naturligt för oss. En kanon är alltid ett urval, som görs av en auktoritet, som i sin tur får sin betydelse bekräftad av en rådande samhällsstruktur.

Om jag fick välja skulle vi inte behöva några särskilda kvinnodagar och inte heller några listor med urval av extra betydelsefulla verk - alla dagar skulle vara för alla människor och varje människa skulle själv få avgöra vilka verk som är av särskild betydelse eller inte.

 

 

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 768 0 Kommentarer

Play

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den fredag, 28 februari 2014
i Bloggen

Fredag kväll, väntar på Ruben Östlunds Play.

Play som handlar om barn som rånar barn. Barn som trakasserar och manipulerar. Vuxna människor som hukar sig och ser bort. Brorsantricket.

Läser samtidigt en självbiografisk roman om ångest, kreativitet och självdestruktivitet. Surfar runt bland nyheter om situationen i Ukraina, försöker få en bild av vad som händer, hur allvarligt det verkligen är.

Funderar över maktspel och rädsla, styrka och svaghet. Över hur gärna vi människor vill behålla hoppet, men också hur långt vi kan gå när vi ställs inför någon svagare.

Blundar en stund med torra ögon, orkar knappt öppna dem igen.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 762 0 Kommentarer

Majdan, urbanvetenskap, bokrea och kort paus i os-bojkotten

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 22 februari 2014
i Bloggen

Majdantorget, Kiev. Demonstranter och krypskyttar. Bilder på tältläger, gatustrider, eld och tung mörk rök, specialstyrkor med kikarsikten på vapnen, blodiga kroppar. Minst ett sextiotal döda. Samtidigt hävdar IOK att pågående OS är en arena för glädje och inte för att uttrycka sorg eller politisk protest.

Har gjort nedslag i olika stadsmiljöer under veckan och funderat över urbanvetenskap. Om det bedrivs någon seriös forskning omkring hur planer och visioner möter människor, förutsättningar och historia och på något sätt skapar städernas och stadsdelarnas själ. Tanken började på Danmarksgatan i Kista, under tunnelbaneviadukten, nedanför Science Tower, vid gallerians fötter med varuintag och infarter. Fortsatte till Tegelbacken och Hötorget i Stockholm, till Kungsgatan i Norrköping, genom nordostliga infarten till Linköping med nya fotbollsarenan och ingenmanslandet mellan järnvägsspåret och Gamla Tanneforsvägen  och hem till mina egna kvarter som jag inte ens ser längre utan bara finns i.

Bokrea i veckan. Har beställt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande på nätet. Sedan får jag se vad jag kan snubbla på irl i själva bokhandeln. Hoppas alltid på fina fotoböcker, kanske Stig Larssons När det känns att det håller på att ta slut.

I morgon får jag nog häva min egen OS-bojkott i ett par timmar och titta på hockeyfinalen. I övrigt har jag varit avhållsam, aktivt valt bort skidguld och OS-studiosammanfattningar.

Fin lördag med sol och lång att-göra-lista med trevliga punkter som leta-efter-roliga-små-krukor-på-Myrorna och baka chokladkaka. Och för att återkoppla till OS som arena för det ena eller det andra kan man minnas prispallen efter 200-metersloppet i Mexico City 1968 och en av världens mest kända bilder, tänka att vi borde ha lärt oss något sedan dess.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 653 0 Kommentarer

t.A.T.u. och The Killing

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 08 februari 2014
i Bloggen

Eftersom jag inte vill ta del av en tillställning där människor som begär lön för sitt arbete utsätts för tortyr och där mänskliga rättigheter inte respekteras väljer jag helt enkelt bort vinter-OS 2014. Jag lyckades dock uppfatta att ryska truppen gick in till en remix av t.A.T.u:s Not gonna get us från tidigt 2000-tal, ett val som inte var helt väntat om man minns rubrikerna från våren 2003 då de "lesbiska tonåringarna" deltog i finalen av Eurovision Song Contest. Oväntat och ganska sorgligt, kändes det som, när jag hörde de ljusa rösterna och den eurodance-inspirerade produktionen fylla arenan.

Hur som helst tittade jag på första säsongen av The Killing på dvd istället. The Killing som utspelar sig i ett grått, regnigt Seattle, som liksom The Wire rör sig mellan det privata och det politiska, från samhällets topp till botten, spinner en väv över staden och mellan människor som står i olika relation till varandra och det som har hänt. Varje avsnitt utspelar sig under ungefär ett dygn och i centrum står utredningen av mordet på 17-åriga Rosie.

Känslan av hopplöshet och tung trasig sorg, av det ödesdigra i omogna oövertänkta beslut, av tomheten och avstånden mellan människor stärks av att staden hela tiden är tydligt närvarande, ibland på avstånd och som silhuett men ofta i närbild, av det ostadiga ombytliga vädret, av allt det vardagliga mitt i katastrofen, och det berättargreppet skapar en naturlig dramatik som gör det svårt att avbryta och lämna karaktärerna.

Dagens krönika i DN Kultur handlar om att svenska deckarförfattare borde använda skolan som miljö, och när jag ser The Killing håller jag med. För 17-åriga Rosie var skolan en stor del av tillvaron, även om den inte på något sätt står i berättelsens fokus, och där finns alla ingredienser som behövs för att skapa spänning. Många olika sorters människor, officiella och osynliga hierarkier, starka känslor, hård konkurrens, viktiga sociala arenor.

När man arbetar i skolan och har sin egen vardag i skolan är det svårt att riktigt se det skönlitterära värdet i miljön, men Lotta Olsson i DN har onekligen en poäng och hon serverade till och med en nästan färdig synopsis. Ska bli spännande att se om någon nappar.

Nu skiner förmiddagssolen, marken ser sådär våraktigt lerig ut att man bara måste ge sig ut med löpskor, och jag har ett par avsnitt av The Killing kvar plus SHL-hockey att se fram emot.

 

Taggar: Otaggad
Träffar: 752 0 Kommentarer

Järnspett och mellocirkus

Skrivet av Maria
Maria
Maria har inte lagt till bio
Användaren är offline
den lördag, 01 februari 2014
i Bloggen

Första februari. En knapp vecka kvar till OS i Sotji, premiär för årets version av svenska mellocirkusen. Två symbolevenemang med full mediabevakning.

I SVT:s Uppdrag granskning tidigare i veckan berättade en av arbetarna som bygger OS-anläggningen i Sotji om hur han misshandlats och torterats av rysk polis. Efter att mannen hade våldtagits med ett järnspett skrev han slutligen under flera papper, bland annat ett där han avstod från sin lön. Mannen skadades svårt, och kan inte längre försörja sin familj eller ens leva ett vanligt vardagsliv. Mardiros Demirtjan gav ett ansikte åt ett OS-bygge där tiotusentals löner saknas och där arbetarna utsätts för hot och våld, och han väcker en fråga som börjar kännas allt mer angelägen. Var går egentligen gränsen för vad ett evenemang som OS får kosta? För trots att Mardiros Demirtjans historia väcker många känslor och reaktioner så fortsätter OS-maskineriet att rulla. Fokus ligger fortfarande på programmet-dag-för-dag, medaljhoppen, invigningen, vilka som har kommit med i OS-truppen och inte, OS-dräkterna. Allt det där färgglada och roliga. Och någonstans borde det väl ändå finnas en point-of-no-return, en gräns när det inte blir lek och spel och idrott längre, utan något annat som man som människa och land helst inte vill vara en del av. För min personliga del känner jag att den gränsen har överskridits betydligt fler gånger än vad som känns acceptabelt på vägen mot detta OS, och inslaget i Uppdrag Granskning dödade absolut min sista lust att sitta framför tv:n och titta på en storslagen välregisserad invigning eller ens på Tre kronor i hockeyn.

När jag läser i morgontidningarna om svenska Melodifestivalen som startar ikväll, ett event som i sig är helt harmlöst med samma ramar och ungefär samma artister och låtskrivare år efter år, kan jag inte heller låta bli att leka med tanken på hur det skulle se ut om samma ekonomiska resurser och mediautrymme lades på en annan sorts kultur. Kultur med budskap, kultur som ger oss djupare insikter och kan lära oss något om oss själva som människor, som kan förändra hur vi ser på varandra och livet. Kultur som inte är bekväm, utan som tänjer på gränser, leker och experimenterar.

Hur många medaljer tar Sverige? Vilka betyg får kvällens låtar? Tiderna du inte vill missa och Så här följer du OS. Vilka går vidare direkt till finalen i Stockholm, och vilka går till andra chansen? Hur laddar OS-truppen? Och hur laddar melloartisterna?

Just nu måste jag erkänna att intresset är minimalt.

Taggar: Otaggad
Träffar: 769 0 Kommentarer