mammaögon läser rubriker

17-årig man
knivskuren
skjuten

För inte så länge sedan
ett nyfött mirakel
med fem fingrar på varje hand
fem tår på varje fot
pyttesmå naglar
stora ögon med forskande blick

Nyss en liten grabb
med skrubbade knän
luggen över ögonen
som dribblar fotbollen från fot
till fot
springer med andan
och skrattet
i halsen

Tonåring
mager först
sedan med muskler
som en man
med skuggan av skäggväxt
på överläppen
längs käken

Som tar sig upp ur sängen
på morgnarna
går till skolan
borstar tänderna
äter upp sina grönsaker
börjar röka
hinner sluta
sommarjobbar
köper dyra sneakers
och kepsar

Fortsätt läs mer
  2315 Träffar

lunch med H

Åt lunch med en god vän igår. Det är fint att göra det ibland. Extra fint just igår.

Pratade om vad vi vill med våra liv, om den tid som gått och den som förhoppningsvis finns framför oss. Om vad som är viktigt. Om vad som inte är värt att lägga tid och energi på. Om varför man gör det ändå, fast man vet att man inte ska. Om stresspåslag, ältande och ångestknutor i magen. Om vad det gör med hälsan. Här och nu, och på lite sikt. Om att släppa, låta vara, acceptera. Om att välja det som ger energi och glädje. Om att göra det vi säger att vi ska. Som vi säger om och om igen, som vi har sagt i flera år. Om att veta vad man vill men ändå inte ta sig dit.

Vi har känt varandra i över tjugo år. Gått igenom småbarnsår, arbetsdagar, tjugoårsnåntingålder-trettioårsnåntingålder-fyrtioårsnåntingålder. Vi har rest tillsammans, hanterat kriser, hittat lösningar, planerat stort och smått, festat, varit på bröllop, dop, födelsedagsfester och begravningar.

Är bra med människor som påminner en om ens inre kärna. Det som man alltid kommer tillbaka till, som alltid betyder något, som är viktigt för den man är och vill vara.

Idag är det min födelsedag. Ingen speciell, bara en av alla de där udda-års-födelsedagarna som man firar på ungefär samma sätt. Som förmodligen är orsaken till att jag älskar hösten. Gula och röda löv, vind och regn, levande ljus, mörka kvällar, rött vin och stark mat, halloweenfirande. Ser ut att bli en fin oktobersöndag. Blå himmel, gula, röda och orangea trädkronor, blanka kastanjer på marken, löv som fladdrar åt olika håll, fortfarande både lite ljummet men ändå friskt i luften.

Fortsätt läs mer
  2150 Träffar

Bob, clown scares, tvåminutersrelationskonflikter

Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur och väldigt många människor tycker, tänker och känner väldigt mycket om det. Jag vet inte. Tänker att det väl ändå borde finnas mer intressanta författarskap att uppmärksamma och belöna, även om det så klart är bra att Svenska Akademien tänker utanför de förväntade ramarna. Har aldrig lyssnat på Dylan själv, tycker att han är rätt tråkig, men minns att vi fick allsjunga Blowin' in the Wind varje musiklektion hela mellanstadiet så någon slags relation har vi ändå.

Är å andra sidan inte så engagerad i nobelpriset överhuvudtaget. Tycker inte riktigt att litteraturen ska gillas av akademier eller galafesta med kungahus. Litteraturen ska vara självständig, obekväm, oförutsägbar och utmanande. Oavsett om det handlar om örats eller ögats poesi. Eller inte poesi alls.

Förutom att det just nu pågår ett amerikanskt presidentval som allmänt liknas vid en politisk cirkus har fenomenet clownattacker fått oanad spridning de senaste veckorna. Längs min vanliga löprunda har flera killer clowns visat sig, vilket känns så där roligt när man springer ensam i mörkret. Kommer ihåg mina mardrömmar efter att ha läst Stephen Kings It i tonåren och skulle verkligen inte alls gilla att möta en lokal Pennywise, även om trenden i sig är lite intressant, triggar författaren i mig och väcker en massa nyfikna frågor. Vilka är det egentligen som klär ut sig? Klär de ut sig hemma och går ut, förbi grannar eller familjemedlemmar? Eller klär de ut sig utomhus, bakom en buske eller så? Och hur transporterar de sig mellan attackerna? Och hur tänkte den clownutklädda personen som polisanmälde en tjej som tagit en bild på honom och lagt upp på Facebook? Och hur blir det om en killer clown möter en annan?

Förra veckan hade vi deadline på nästa filmmanusuppgift - två minuter, relationskonflikt, två karaktärer (baserade på verkliga personer) med olika hållning till livet, en hemlighet, klassisk dramaturgi med olika viljor, olika mål, vändpunkter, konflikt, konfliktupptrappning, klimax och avtoning. Blev en supertajt mamma-son-konflikt, svår och frustrerande att göra eftersom allt "onödigt" fick hyvlas bort, men säkert nyttig. Kände mig dock rätt defensiv när jag fick feedback om att fördjupa karaktärerna och lägga till en hel utvecklingsprocess extra. Finns gränser för vad man kan göra på två minuter.

Nu ska jag ta en paus från Dylan-rätt-eller-fel-diskussioner i sociala medier, presidentvalsdebatter, otäcka clowner och manusbearbetning, lägga mig under en filt och fortsätta läsa om Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Första gången läste jag glupskt för att få veta vad som hände, nu tar jag mig tid och bara njuter.

Fortsätt läs mer
  2337 Träffar

Skräckfilm och SHL-premiär

Förra läsåret distansläste jag kursen Att skriva dramatik. Mest för att lära mig tekniken när det gäller att skriva för scen, men framför allt för att det var roligt. Insåg också snabbt att om jag var öppen och ödmjuk kunde jag samtidigt lära mig mycket om mitt vanliga skrivande. Till exempel vad jag väljer att skriva om, hur jag skapar rytm och struktur i texter, vilken funktion karaktärer och händelser har i förhållande till helheten, hur jag kan effektivisera och begränsa mig ...

Nu är det dags för nästa kurs. Att skriva filmmanus, också den på distans och halvfart. Första skrivuppgiften är manus till en tvåminutersfilm med klassisk dramaturgi. Enbart visualisering, ingen text. Skräck eller komedi.

Komedi valde jag bort direkt, började istället tänka på olika sätt att jobba med skräck.

Gillar själv egentligen bara gammal skräck. Rosemary's Baby. Omen. The Shining. Hajen. Filmer som skildrar en vanlig vardag som långsamt skruvas till och blir alltmer skrämmande.Stämningar mer än psykopater och blodsplatt.

Valde alltså enklast möjliga idé, la skräcktemat på ett rent psykologiskt/mentalt plan, skruvade till med snabba bilder. Hade oväntat roligt. I vanliga fall skriver jag ofta lite för kort - nu fick jag istället för att fylla ut ta bort allt onödigt och strama upp, en riktigt bra utmaning.

Fortsätt läs mer
  2215 Träffar

Brittiska badorter och marknader

Muskulösa måsar mot blå himmel. Ballonger, arkadspel, neonskyltar. En tom pir i höststorm. Spunnet socker, fish'n'chips, kanderade äpplen, munkar. Skrik och skratt, musik, karusellernas väsande mekanik.

Det är något med brittiska badorter och svenska marknader. Med Parades och Piers, med marknadsgator och tivoliängar. De både fascinerar och väcker en stark känsla av vemod. Förkroppsligar förgänglighet. Det desperata, ytliga, bullriga och angelägna. Men också det tysta, tomma, öde. Off season. Dagen efter, när sopmaskinerna rensar gatorna.

Som att bläddra i gamla fotoalbum. Eller sitta på en pub som precis har öppnat, när tidigt eftermiddagsljus lyser in genom fönstren och får dammpartiklarna att dansa, den där stunden när bartendern går och torkar av borden och bardisken med en fuktig Wettextrasa medan en stamkund läser tidningen i ett hörn.

Står inte riktigt ut med tanken på den riktiga förgängligheten, det är nog därför jag dras till den symboliska. Därför jag till och med har googlat på seedy seaside resorts inför semestern (just det året blev det en vecka i Folkestone), därför jag måste se stånden ställas upp, fyllas med varor och till slut packas ihop på Skänninge Marken.

Samtidigt finns det gränser för min förgänglighetsmasochism. Vill till exempel inte gärna se gamla band där medlemmarna numera är 65 och spelar samma låtar, iklädda samma kläder, som när de var 20. Det känns helt enkelt för sorgligt. Har också svårt för loppmarknader och auktionskammare, att se människors soffor, serviser, böcker, dukar och allt vad det nu kan vara uppställda till försäljning. Saker som har varit delar av hem, noggrant utvalda och väl omhändertagna, men som inte längre har sin plats hos någon.

Fortsätt läs mer
  2255 Träffar

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop. Eller kanske ett Pokémon gym. Har ärligt talat ingen koll alls på vad som är vad eller om det ens är någon skillnad, men hur som helst samlar platsen stora mängder människor. Barn, tonåringar, vuxna. Alla står med sina telefoner, liksom fastfrusna i ögonblicket, ingen kommunicerar med någon annan, åtminstone inte IRL.

Jag har egentligen ingen åsikt om Pokémon Go. Spelar inte själv, men kan så klart uppskatta att framför allt ungdomar är ute och rör på sig och upptäcker platser i sin stad som de säkert aldrig skulle komma till annars, även om jag tycker att det finns något obehagligt med att en massa människor upplever animerade figurer i ett spel som viktigare och mer intressanta än andra, riktiga människor.

Hur som helst. Ska egentligen inte alls skriva om Pokémon Go, men det är svårt att blunda för fenomenet, eftersom det har spridit sig och förändrat människors rörelsemönster och beteenden i offentliga miljöer så pass mycket och snabbt. På ett sätt kan man se det som en motvikt till den oro som finns i världen just nu, på ett annat som en förstärkning av just den oron. Karl Marx kallade redan 1844 religion för ”das Opium des Volks”, och man behöver inte mycket fantasi för att se på ett spel som Pokémon Go på samma sätt. Som en tröst i en ganska mörk och obegriplig värld. Och det är klart att vi behöver tröst. Men samtidigt behöver vi också reflektera över hur vi använder vår tid och energi.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag läste Elena Ferrantes Neapelserie. Då hade jag hunnit ungefär halvvägs, i helgen blev jag färdig med sista delen. Böckerna om Elena och Lina har gjort mig sällskap hela sommaren. Jag läste första delen under försommaren, andra i Spanien, tredje på västkusten och fjärde i Visby. Avslutade de sista sidorna i 35-gradig värme på Tinnis, hemma i Linkan.

Neapelserien är en historia om vänskap och kärlek, om ambitioner, drivkrafter och hat. Om medvetna och omedvetna val, hårt arbete, sociala orättvisor, fattigdom och våld. Ferrante tar upp så många olika teman - uppväxt, självkänsla, självbild, åldrande, relationer, sociala problem, ekonomiska villkor, kvinnors olika roller som döttrar, väninnor, fruar, älskarinnor, mammor, yrkesverksamma, intellektuella och delar av ett patriarkalt samhälle.

Fortsätt läs mer
  2199 Träffar

Ferrante

Den här sommaren läser jag, precis som nästan alla andra verkar det som, Elena Ferrante. My Brilliant Friend, The Story of a New Name, Those Who Leave and Those Who Stay, The Story of the Lost Child. Tycker om den engelska översättningen, även om jag önskar att jag kunde läsa på originalspråk. Inbillar mig alltid att jag går miste om nyanser, tonfall och rytm när språket filtreras.

Jag läser alltid mycket, men på sommaren blir det ändå lite annorlunda. Mer sammanhängande, med tid att reflektera. Älskar att ha stora högar med ännu olästa böcker, långa dagar att ägna åt dem. Älskar också att låta dem prägla en tid av mitt liv. Som Donna Tartt's The Goldfinch präglade ett par heta dagar i Italien för några år sedan, som Marguerite Duras' Älskaren och Mario Puzo's The Godfather färgade en vecka på västkusten innan dess.

Började sluka Ferrante i Spanien - på stranden, över starkt kaffe, till dricksglas med iskallt rött vin, i skymningen på balkongen. Till och med på flyget dit och hem kändes det som att tiden gick fort i sällskap med Elena, Lila och alla de andra napolitanska ungdomarna och deras familjer. Har ingen lust att ens påbörja en analys av varken handling eller budskap, nöjer mig med att dras in i miljöerna och relationerna, lyssna på karaktärernas tankar och känslor, följa deras val och de konsekvenser dessa får. Njuta av en historia som är vacker och sorglig, bitvis ganska solkig och hela tiden mycket mänsklig.

Känner mig rik för att jag fortfarande har tre fjärdedelar av bok tre och hela bok fyra kvar. Och en lång ledig vecka framför mig.

  2172 Träffar

i den längsta sommardagen efter den kortaste natten

Åker i den längsta sommardagen
efter den kortaste natten
Lyssnar på spellistan Buss
Musik att sova till
läsa till
tänka till
skriva till
Sommarsolståndet
Johannesnatten
Sedan vänder det
I fickan att-göra-lista
En A4 lång
Fyra män
frias för misstänkt gruppvåldtäkt
på studentkryssning
Flickan inte
särskilt utsatt
Sveriges riksdag röstar fram
hårdare asyllag
Fast människor dör
på väg över Medelhavet
vid gränserna
i kriget
Men vi oroar oss
för att i morgon
kan det
kanske
vara Zlatans sista landslagsmatch
och kanske
blir det dessutom regn
på midsommarafton

  2299 Träffar

fotboll, förening, förbrödning

Såg Sveriges första match i EM 2016 med Linköpings syriske fristadsförfattare. Det var andra gången vi träffades överhuvudtaget, första gången vi verkligen umgicks. Men fotboll förbrödrar. Gör det lätt att prata, lika lätt att stå tysta bredvid varandra och fokusera på spelet. Vi såg Sverige - Irland, sedan Belgien - Italien. Fem timmar. Visserligen var Housam den enda på hela Stora Torget som höjde ölglaset och skrek "yeah!" när Irland gjorde mål, men hans förklaring "it was such a beautiful goal" kändes ändå godtagbar. Han var också den enda i full Italien-outfit, men i måndags var det ännu inte ett problem.

Det har skrivits mycket om slagsmål och kravaller. Från Marseille och Lille visas bilder på rusande supportrar, sparkar, slag, blod, tårgas och vattenkanoner. Ändå tänker jag att fotboll förenar och förbrödrar mer än separerar och skapar konflikter när jag står där i hettan under markisen på Storan och kisar mot en tv-skärm tillsammans med en person som jag egentligen inte känner, som har en helt annan bakgrund, andra erfarenheter och drömmar, som lever i en helt annan situation än jag. När det gäller fotboll är våra referensramar ändå i stort sett de samma.

Nu ser jag fram emot morgondagens match, Italien - Sverige, med eller utan sällskap av en syrisk journalist och poet i officiell motståndartröja.

  2162 Träffar

float like a butterfly sting like a bee

Vaknar till nyheten att Muhammad Ali är död.

Det är många stora och välkända personligheter som har gått bort under våren 2016. Framför allt starka kulturprofiler som jag vuxit upp med och som varit naturliga delar av tillvaron även om de kanske inte varit så viktiga just för mig personligen. David Bowie, Prince, Umberto Eco, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Freddie Wadling ... och precis innan årsskiftet Lemmy Kilmister.

Idag är det Muhammad Ali, och någonstans berör det extra mycket. Alla som har känt mig länge vet att jag inte alltid har varit en sportnörd, även om jag redan tidigt satt med pappa och tittade på Premier League-matcher på lördagseftermiddagarna och framför allt gillade allt det där runt omkring. Läktarsången, arga tränare, engagerade supportrar.

Citatet med fjärilen och biet hörde jag första gången när jag som fjorton-femtonåring lyssnade på Siouxsie and the Banshees' The Lord's Prayer:

He floats like a butterfly,
stings like a bee
Floats like a butterfly but he
stings like a bee

Fortsätt läs mer
  2243 Träffar

Längtar bort

Sverige i mitten av maj. Det vackraste jag vet. Häggen som blommar samtidigt som syrenen knoppas, kastanjeträden med sina stora vita ljusliknande blommor, fruktträden, rapsfälten ... Allt det gröna, vita, rosa, gula mot en klarblå himmel. De vemodsljusa skymningstimmarna.

Ändå längtar jag bort. Längtar till Italien. Till Spanien. Till medelhavsljus, till höga röster som ekar mellan husen tidiga morgnar, till ljudet av motorer och lukten av avgaser när varor lastas ut till affärerna, till smala gränder, till palmblad och kaktusar, till lukten av pinjeträd, lite rosmarin, hav och sötma. Till den dallrande hettan och de lena svarta kvällarna.

Längtar till Brighton. Till måsarnas rop över piren, rasslet av stenar när vågorna slår in och drar sig ut igen, det skimrande grå ljuset, den vita seafrontsilhuetten. Det lite trötta bedagade slitna.

Kanske är det mer ett tillstånd jag längtar efter. Till mig-själv-i-Italien-Spanien-på-brittiska-sydkusten. Till att gå ner i tempo, leva, andas, finnas utan brådska. Titta, lyssna, känna, lukta utan att tänka på att skynda vidare. Till barfotapromenader, långsamma lunchtimmar, sitta på stranden, leta fina stenar.

Så länge jag kan minnas har maj alltid varit min mest stressiga tid. Eller åtminstone så länge som jag har jobbat och pluggat. Månaden som jag vet att jag ska njuta av, som jag varje dag påminner mig själv om hur vacker och speciell den är - ändå rusar jag igenom den med en stor klump av brådska i magen.

Fortsätt läs mer
  2113 Träffar

Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol

3 maj. Pressfrihetens dag med blå himmel och strålande sol. Med ljummen vind och duniga andungar. Med blommande pingstliljor och japanska körsbärsträd.

Kontrasten mot Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta är stor. Bara en handfull "vita" länder, desto fler orangea och röda, ett antal svarta. Vitt betyder att situationen är god, svart att den är mycket svår. Där emellan är skalan gul, orange och röd. Som helhet anger organisationen att attackerna mot pressfriheten intensifierats under året som gått.

Jag har skrivit om det många gånger, återkommer till samma tanke igen. Ur ett globalt perspektiv är det ett privilegium att leva i ett samhälle där vi har yttrande- och tryckfrihet, där media kan granska makten, kritisera och ifrågasätta. I ett samhälle med offentlighetsprincip och ständig tillgång till många olika röster och mediekanaler.

Samtidigt kan man ibland fundera över hur vi förvaltar den friheten och de möjligheter den faktiskt ger. Om det är rimligt att tv, tidningar och radio ger så mycket plats till okritisk bevakning av kungens födelsedag med fokus på klänningar, söta småprinsessor, mat och discodans, till Melodifestivalen och talang/kändistävlingar som Idol, Let's Dance, Så mycket bättre och allt vad de heter samtidigt som det finns så mycket viktigt att lägga tid, arbete och medieutrymme på.

Klickokrati gynnar inte ett samhälle, bara olika ekonomiska intressenter. Den granskande journalistiken däremot är en av demokratins hörnstenar.

  2343 Träffar

Valborg och vemod

Valborg är vemod, har alltid varit för mig. Egentligen tycker jag att de flesta svenska högtider är mer eller mindre vemodiga, att det ingår en sorgsenhet, en känsla av att något snart är över och inte kommer tillbaka, ett stråk av längtan i dem.

Inte julen kanske. Den är för röd och för högljudd. Eller påsken. Men nyår, valborg, midsommar ...De där högtiderna när man går från ett skede till ett annat, ska lämna något gammalt, göra sig redo för något nytt.

I 25 år har jag firat valborg på samma plats, möjligen med några enstaka undantag som jag knappt längre minns. Nässelsoppa vid svärmors stora matsalsbord, motorcykelkortege genom Skänninge, eld på Väderkvarnsbacken. Som mest var vi runt sexton personer. Ibland fler när det tillkom någon extra kompis, flick- eller pojkvän. Hälften vuxna, hälften barn.

I år var sista valborg på det sättet. Svärmor gick bort i höstas, huset håller på att tömmas. Kusinerna är utspridda på olika håll. De äldsta barnen är över trettio och betydligt äldre än jag själv var när jag följde med på valborgsfirande där för första gången, mina egna grabbar, som alltid varit yngst, är 21. Elva personer blev vi den här gången, fick precis plats runt köksbordet om vi trängde ihop oss ordentligt.

Vitsippor i trädgården, en himmel som långsamt mörknar i en sådan där vårblå färg som känns extra mycket i bröstet, eldslågorna som speglar sig i Månsjöns vatten. Lukten av popcorn och spunnet socker, flaggorna som vajar, en manskör som sjunger högt och stramt om att vintern rasat ut bland våra fjällar.

Fortsätt läs mer
  2214 Träffar

Med smärtstillande ...

Med smärtstillande, superdämpade skor, ankelstöd och specialinlägg går det fortfarande att springa trots att det gör ont. Trots att jag känner mig som Quasimodo den första kilometern, trots att jag så klart inte borde.

Vet att det är dumt, måste ändå springa. Måste för att jag vill så gärna. För att min kropp behöver få träna sig trött och svettig, för att jag älskar endorfinet efteråt. För att det är skira rosa och vita blommor på träden, för att löven börjar komma, för att kastanjerna har stora klibbiga knoppar. För att solen skiner och himlen är blå. För att luften börjar bli ljummen och fåglarna kvittrar. För att det är så mycket tråkigare att sitta på en cykel på ett gym och titta in i en tv-skärm. För att det är en ny dag och för att jag har starka snabba ben, bra hjärta och lungor, motivation och möjlighet.

Sedan läser jag Brideshead Revisited, tillåter mig att för ett ögonblick bli nostalgisk över en värld som jag egentligen har mycket lite gemensamt med. En privilegierad förtrollad värld där tonårskillarna har lunchbjudningar, läser TS Eliot till maten, åker på bilturer genom sommarlandsbygden utan att knappt kunna köra, dricker champagne och vintoddy efter föreläsningarna. En värld där historia är ett gott val som huvudämne, där man studerar för sin bildning mer än för att bli något i framtiden. Där den karismatiska Sebastian, känd för sin skönhet, excentricitet och charm, bär omkring på en teddybjörn som heter Aloysius.

På gott och ont en värld mycket långt ifrån vår egen.

Det är trångt i huvudet just nu. Mycket som måste få plats, mycket som inte alls ska få något utrymme. Försöker mota bort det onödiga, trångsynta och ovidkommande, fokusera på det kloka, roliga och nyfikna. Ska fortsätta söndagen med att träffa människor, jobba igenom förstaversion av manus och lägga schema. Precis i den ordningen.

  542 Träffar

Ladydi, Stoner och vårtecken

Har just läst ut två helt olika, men samtidigt ändå lika, böcker. Jennifer Clements En bön för de stulna. John Williams Stoner. En närsynt intensiv studie av en farlig oförutsägbar värld. En stillsam betraktelse av ett helt liv. Båda korta och täta, båda med samma känsla av predestination. Och båda fina läsupplevelser. Saknar redan Ladydi och William Stoner, fast på mycket olika sätt.

Har också planerat en presentation om yttrandefrihet, fristadssystemet, priset som orden ibland kan ha. Sökt statistik, tittat på rankinglistor, läst om fall efter fall efter fall. Närmat mig det fria ordet och dess pris från olika håll - utifrån det mänskliga behovet att uttrycka sig, att kommunicera det som är viktigt och nära, utifrån stater som censurerar, arresterar, trakasserar och straffar, utifrån vårt ansvar att hjälpa. Linköpings nya fristadsförfattare säger i en intervju att han inte kan unna sig att skriva om vad som helst som situationen ser ut, att han måste skriva om det som skett och det som fortsätter att ske i hans hemland Syrien.

Har slutligen fått jubla ordentligt efter både kvartsfinal i svenska cupen i fotboll och första kvartsfinalmatchen i SHL. Vårtecken båda två, precis som snödroppar och krokusknoppar.

För egen del önskar jag just nu att jag kunde använda min möjlighet att uttrycka mig fritt så som jag borde. Att jag hade tid och ro att sitta ner och koncentrera mig helt på att skriva. Åtminstone under en vecka. Eller i ett par dagar. Att jag kunde skriva oavbrutet utan att tänka på det vanliga lönearbetet och alla hushållssysslor. Utan rastlöshet som river i kroppen. Utan samtal som ska ringas, mejl som ska besvaras, inköp som ska göras.

Tre-fyra dagar. Kanske femtio sidor.

Fortsätt läs mer
  2117 Träffar

Beyonce

Beyonce illustrerar en ledartext på temat jämställdhet idag. Texten handlar om kvinnors rätt att "omfamna sin femininitet". Att ha korta kjolar, djupa urringningar, smink, smycken och fixade frisyrer. Som Beyonce.

Jo, kvinnor har absolut rätt att klä sig hur de vill, att vara hur snygga som helst. Känner man sig tveksam om det kan man läsa Jennifer Clemens En bön för de stulna för att få ett extra perspektiv.

Kvinnor har också rätt till lika lön för lika arbete, till sina egna kroppar, till att vara ute - ensamma eller tillsammans med andra - när de själva vill, till sin egen ekonomi, till utbildning och till att deras kroppar inte ses som vapen i krig och konflikter.

Jag ser ett problem i att symbolen för "lyckad" kvinna även ur ett jämställdhetsperspektiv är extremt framgångsrik, ung och vacker artist.

Kvinnor har all rätt till att vara unga, snygga, framgångsrika och feminina. De har all rätt till karriärer och pengar. De har också rätt att vara lite äldre, alldagliga, ointresserade av kläder och frisyrer och utan speciella talanger. Att vara som Beyonce. Eller inte alls.

  2246 Träffar

I onsdags var det 27 januari

I onsdags var det 27 januari, Förintelsens minnesdag. Förintelsen som blev en industri. Som skulle tillintetgöra ett folkslag, en "ras", men också människor med vissa åsikter, funktionshinder, "avvikande" sexuell läggning och könsidentitet.

27 januari är en dag för påminnelse om vad avhumanisering och vi-och-dom-tänkande kan leda till. En dag mot främlingsfientlighet och intolerans.

Det har varit riktigt kallt ett tag nu. Både fysiskt och mentalt.

Utomhus töar det igen, inombords fryser jag värre än vanligt. Samhället hårdnar från flera olika håll, på alla plan. Människor flyr. Gränser stängs. Grupper av människor spelas ut mot varandra. Ogrundade kulturella slutsatser blir sanningar. Medborgargarden bildas. Dagen innan en 20-årig grabb ska vittna i en rättegång om ett mordförsök som han själv har utsatts för skjuts han till döds på öppen gata, bara några kilometer från min arbetsplats.

Det är en märklig paradox. Vi lever i ett högteknologiskt samhälle med en lång tradition av yttrande- och åsiktsfrihet, med gratis utbildning och subventionerad vård och omsorg, borde ha alla förutsättningar för att leva väl och vara solidariska mot andra. Ändå växer barn upp i miljöer där kriminella gäng är förebilder, vuxna människor ägnar sig åt systematiskt näthat, andra bildar medborgargarden på gatorna.

Fortsätt läs mer
  2127 Träffar

Om ett par dagar fyller pappa 80

Här om dagen firade vi min mammas födelsedag, och om ett par dagar fyller pappa åttio.

Åttio som är en rätt hög ålder, men som jag glömmer bort är det, eftersom pappa är som han alltid har varit. Lite försiktigare bara när han ska röra sig snabbt, lyfta tungt eller ta sig fram på ojämna underlag.

Pappa som började jobba på bussarna i Östersund när han fortfarande var ett barn, som blev yrkesmilitär efter lumpen. Som utan att själv vara medveten om det gav mig en bild av att yrkeslivet är något lite smågrabbigt med bilar, flygplan, båtar och helikoptrar, ironiskt skojgnabbande, fältliv, orientering, skidåkning och löpning, kollegor som spelar korpfotboll tillsammans.

Pappa som tog med mig till biblioteket varje lördag och som, förmodligen också omedvetet, fick mig att läsa de flesta av Ed McBains polisromaner om 87:e distriktet redan på mellanstadiet. Som lärde mig att åka slalom och snorkla, men som tyvärr aldrig lyckades få mig att dyka eller crawla ordentligt trots att han verkligen försökte.

Pappa som tillhör en generation där det är naturligt att vara artig, uppmärksam och hjälpsam. Som alltid håller upp dörren för den som kommer efter, som hjälper en på med ytterkläderna när man har varit på besök, som alltid erbjuder sig att bära väskor och kassar, som erbjuder skjuts och sällskap och hjälp med allt möjligt praktiskt även när han inte alls behöver.

Fortsätt läs mer
  2367 Träffar

Sista-minuten-beställer

Sista-minuten-beställer julklappar på nätet med soundtracket till Gomorra i hörlurarna. Nuje vulimme 'na speranza /pe campa riman' ... Kan ju inte napolitanska, men speranza borde väl åtminstone betyda hopp.

YB Södermalm har twittrat: Signalementet "moppemusche" efter fickstöld kan te sig skojigt. Mindre skojigt när det visar sig tillhöra en påtänd ensamkommande 14-åring. De flesta förstår tragiken, några börjar direkt tjafsa i kommentarsfältet. Hur vet ni att han är precis 14? Exakt under straffmyndighetsålder? Vilken metod har ni för att fastställa det? Va? Va?

Nobelpris med tillhörande fest förra veckan. Tycker att det är rätt fånigt med alla strikta regler och hierarkier, exkluderings- och inkluderingsmekanismer. Är verkligen noll intresserad av vilken förfäder som har burit vilket diadem eller vilken sorts efterrätt som serveras eller att man helst ska hålla sig så att man inte behöver smyga iväg till toan under sittningen.

Glad ändå att Svetlana Aleksijevitj fick litteraturpriset, att alla tusentals röster som hon samlat kunde spridas så mycket längre än någon av dem nog kunde tro. Har haft "Kriget har inget kvinnligt ansikte" i min läshög sedan i somras. För en gångs skull. Brukar aldrig vara i fas med nobeljuryvalen. Gillar också att Aleksijevitj valde att gå till banketten i långbyxor, att hon förklarade att smycken och håruppsättningar inte passar till de historier hon berättar.

Ett femtiotal meter från mig sänds just nu årets Musikhjälpen. Ett jätteevenemang, upptäckte jag som tidigare gått på illusionen av en ensam liten glasstudio på ett helt vanligt torg.

Fortsätt läs mer
  2617 Träffar

Estradsamtal Fristad Linköping 8/12


  2233 Träffar