2013!
Jag vet inte vad för slags person du skulle ha varit om jag kunde förkroppsliga dig. Och jag brukar ändå ha ganska lätt för att personifiera både det ena och andra.
Hur som helst har vi inte kommit överens så där jättebra, får jag nog erkänna. Eller ... vi har haft en hel del ljusa stunder och några riktigt roliga minnen, men du har också ganska ofta gjort mig arg, ledsen och besviken.
Jag kan absolut inte klaga på utmaningarna som du har kommit med. Många, oväntade och omöjliga att skaka av sig. Du har hållit mig på tå, utmanat bekvämlighetszonen, knuffats och bråkat. Ibland växer man av utmaningar, ibland regresserar man. Jag tror att du har fått mig att växa, även om det inte alltid känns så. Jag har i alla fall stått upp mot dina utmaningar, hållit fast din blick, vägrat att backa.
Får man inte fler och större utmaningar än att man klarar av dem ska man förstås inte klaga, och jag är också medveten om att du har spridit dina guldkorn lite här och var. Ofta snabbt och lite vårdslöst, som att det inte riktigt har varit meningen.
Kanske har du ändå varit en småtjurig tonårskille, en sådan som man inte riktigt får grepp på i början, som svarar kort och ointresserat, som inte kommer till möten, inte svarar på sms och telefonsamtal, som lovar saker som aldrig riktigt händer. Och som ibland ler så där stort att man glömmer allt man är arg på, som plötsligt kan börja prata om något och nästan inte kan sluta, som helt oväntat skickar en glad smiley.
Om du har varit en sån kille så känns det ändå bra, för då har det varit värt småknuffandet och blängandet, kan jag tänka nu när jag sitter med årets sista glöggskvätt och lyssnar på Dead Kennedys och har det rätt bra.
Inför 2014 önskar jag god hälsa, lycka och mycket vardagsglädje åt alla människor. Och så hoppas jag att bråkandet och knuffandet har gett resultat så att du hyfsar till dig lite.