Läser just nu Joan Didion, Ett år av magiskt tänkande. Tänker att pandemiåren kanske inte har varit kollektiva år av magiskt tänkande, men år som har förflyttat fokus, som har ändrat på önskemål, drömmar och förhoppningar. År när livet som vi känner det förändras i grunden. År när vi har gjort både stora och små val utifrån föreställningar om att de kan påverka mer för oss själva än val normalt gör.
Didion skriver om sorg. Naket, konkret, varmt och sårigt. 2020 och 2021 har varit år av sorg för många, men vi har talat mer om restriktioner, ansiktsmasker, pcr-test, ekonomiskt stöd och karensdagar än om sorgen i sig. Sorgen att förlora personer som står oss nära, som vi har relationer till och bryr oss om, sorgen över det mänskliga lidandet, men också sorgen över våra förlorade vardagar.
Den här sidan har vilat i nästan ett år. Inte på grund av magiskt tänkande utan av väldigt praktiska tekniska orsaker i kombination med en väldigt stor arbetsbörda.
Sidan fungerar i alla fall igen, och under 2021 har jag hittat tillbaka till skrivande, till lusten att uttrycka och gestalta som författare snarare än att förklara, analysera och reflektera som lärare, styrelseledamot och specialpedagogstudent.
I balansgången mellan distans och närhet, hopp och oro, handtvätt, munskydd och hunger efter riktiga fysiska möten är i alla fall det en försiktig glädje.