Oktobermåndag. Mörk och småkall. Fyra matcher utan seger i september. AIK har ryckt ifrån i serieledningen, Peking gått förbi.
Det står 2-0 till Bajen mot IFK Göteborg på Nya Söderstadion när Kennedy byts in. En dryg kvart kvar av sista halvleken. Han joggar in på sitt vanliga kennedyvis. Med sin begagnadebilarförsäljarfrisyr, full av hjärta och självklarhet trots att han har varit bänkad väldigt många matcher den här säsongen. Det är ändå hans lag, hans plan, hans supportrar. Han hälsas med "oh ah Kennedy, oh ah Kennedy" redan när han börjar värma upp.
När Hammarby så får ett frisparksläge kliver han fram precis som han har gjort hundratals gånger förr, skjuter bollen rakt i mål från trettio meters håll. Ett drömmål.
Redan där är magin i stort sett fullbordad. Den spelare som är lagets absolut viktigaste kulturbärare gör exakt det som har gjort honom till en levande klubblegend. Exakt det varje supporter aldrig kommer att glömma och alltid fortsätter att drömma om.
Men det tar inte slut där. På samma självklara vis löper Kennedy fram till publiken för att fira, någon kastar ner en öl, han fångar den i steget, lyfter den mot munnen utan att spilla, tar en rejäl klunk i nästa steg, fortsätter in bland supportrarna, låter sig omringas och kramas.
"Jag har väntat så länge på just den här dan," sjunger Kenta i Just idag är jag stark.
Ja, man väntar alltid på just en sån här stund. En stund när världen står helt stilla. En stund med en spelare som har världens största hjärta för det lag han har varit med och tagit till SM-guld, men också varit med och tagit upp och tillbaka igen från superettan. En stund med ett drömmål och ett nästan overkligt målfirande.
Magi i sin mest enkla och rena form.
"Vi är solglittrets dans", stod det på tifot mot AIK.
Solglittrets dans var ordet, sa Bull.