Läser och analyserar dramatik. Fem pjäser på en dryg vecka. Strukturer, karaktärer, katharsiseffekter, begreppet grymhetens teater.
Samtidigt flyter barnkroppar i land på stränder i Turkiet.
Fantiserar ihop karaktärer, hittar på relationer och situationer, sitter med gammalhiphop i öronen för att hitta rätt rytm till texten.
Samtidigt kryper människor under taggtrådshinder, försöker ta sig förbi beväpnade gränsvakter, för att komma in i Europa.
Läser en underbar roman, Hanya Yanagihara's A Little Life, dricker starkt kaffe, tänker bara-en-sida-till, bara-en-sida-till.
Samtidigt sätter sig nya människor i sjöodugliga båtar, för att färden över Medelhavet ändå känns mindre farlig än att stanna kvar där man är.
Springer mig trött av fri vilja, för att det är skönt och får mig att må bra.
Samtidigt går desperata människor till fots mot Tyskland.
Skyndar till bussen och åker till jobbet, klagar på att jag är trött, fast jag har det så bra som någon kan önska.
Samtidigt sitter förtvivlade människor fast på stationer och gator, utan att komma vidare. Utnyttjas av flyktingsmugglare. Dör instängda i lastbilar.
Mycket är redan skrivet om den här situationen. Fakta, tankar, känslor och åsikter. Vi vet allt det vi behöver veta för att uppskatta vår egen trygghet, men också för att kunna engagera oss och försöka bidra efter bästa förmåga. Jag hoppas och vill att det engagemang som bilden på treåriga Alan väckte den här veckan inte bara stannar vid hjälp-sms och delningar på sociala medier, utan kan bli en del av våra vanliga liv.
Att vi någonstans kan sluta tänka vi och dom, här och där. Bara människor. Här och nu.