Det har brunnit, och det brinner. I Husby. I Rinkeby. I Tensta. I Örebro. Rutor krossas, stenar kastas. Kravallerna sprider sig till nya platser, mattas av på andra. I takt med att oroligheterna ökar ställs debattörer och politiker mot varandra. Teorier om orsaker och utlösande faktorer, rykten, idéer om lösningar. Åsikter och känslor. Bilder på svartklädda maskerade män och kravallutrustade poliser i silhuett mot flammande eld.
I förrgår hamnade jag i ett samtal med en tjugoårig kille som just hade sett hela HBO-serien The Wire, och när vi började diskutera handlingen och de olika karaktärerna så kom jag också ihåg att hela förtrollningen med The Wire låg i komplexiteten. The Wire skrevs och producerades 2002-08, utspelar sig i Baltimore, och utgår i första säsongen från polisens kamp mot knarklangande gäng. Serien visar hela näringskedjan i samhället, från borgmästaren, via politikerna och representanterna för media, polisen, rättsväsendet i övrigt, de vanliga människorna, de kriminella som lyckas och de som misslyckas, de unga som växer upp i områden där de inte har några direkta val inför framtiden, offren som ingen ser och ingen bryr sig om. Och inom varje gruppering igen finns nya lager av svåröverskådliga faktorer som gör att ingen person är ond eller god, ingen gör helt rätt eller fel. Det som är tänkt att vara rätt kan lika gärna gå fel, det som är rätt för en person kan bli fel för en annan. I den rundmålning av samhället som görs i serien spelar Baltimore som stad en stor roll, liksom det faktum att många berättare i det gigantiska persongalleriet tillåts få tydliga röster och spegla det som händer ur sina olika perspektiv. Kampen mellan klasserna, mellan de som har makt och de som helt saknar inflytande, skildringen av de politiska strukturerna som helhet och de personliga drivkrafterna, men också svagheterna, för handlingen framåt. Inte mot enkla avslut, utan mer mot en insikt som är svårare att hantera just för att den är så mångfacetterad.
Samtalet om The Wire påminde mig om det som jag egentligen alltid har varit övertygad om, men som är lätt att tappa bort när man har ett problem precis framför sig. Ska man hitta lösningar måste man försöka se och acceptera komplexiteten i det som händer. Verkligheten är en tät väv av övergripande strukturer, utlösande eller hämmande faktorer, personliga tankar, känslor och val, och just komplexiteten har jag saknat i många av de slagordsdebatter som har hållits den senaste veckan. Det är lätt att göra poänger på någon slags floskelfäktning där utanförskap ställs mot ordning och reda, unga mot vuxna, rättfärdigt uppror mot meningslös förstörelse, men det blir knappast trovärdigt eller konstruktivt.
Det sägs att David Simon, som tillsammans med Ed Burns skapade, skrev och producerade The Wire, bland annat har kallat serien för ”en grekisk tragedi för det nya millenniet”. I det som just nu händer och har hänt i Sverige idag finns samma möjligheter till en historia som både kan fånga sin egen tidsanda med de drivkrafter som finns här och nu, ett brett persongalleri och djupt allmänmänskliga förhållanden. Tyvärr är det nog inte min historia att skriva, även om jag verkligen skulle vilja.