Maj. Finaste tiden. Kvällar med vemodsblå himmel. Rosa blommor på japanska körsbärsträd. Magnoliakronblad, skimrande som pärlemor och porslin. Koltrastkvitter, duvkutter.
Maj, som en puls i blodet, en sten i magen. Allt man vill hinna. Allt man vill känna. Allt man vill och måste göra.
Ljuset som slukar mörkret, minut för minut, dag för dag. Köper svarta Gucci-glasögon. Dyrare än jag någonsin haft förut. Täcker halva ansiktet.
Jobbar jobbar jobbar. Tänker jobb, lever jobb, andas jobb. Försöker hinna läsa, springa, dricka kaffe i solen, njuta. Påminner mig själv om att det är NU, precis nu, som är den tiden som jag längtar efter varje dag under resten av året. Lyckas ibland, korta stunder, oftast inte.
Har alltså ännu inte lärt mig. Hoppas ändå att jag någon gång gör det. Lär mig att stanna upp, låta ögonen fyllas av solljus, knoppar, skir grönska, citronfjärilar och vattenglitter, andas in lukten av vårregn och nytt gräs, vila i sinnesintrycken utan att hela tiden bara skynda vidare och vidare.
Stannade till här om kvällen, på väg hem från gymmet, för att magnoliablommorna var så vackra mot kvällshimlen. Tog en snabb bild innan jag fortsatte vidare för att hinna duscha och göra matlåda och förbereda nästa dag. Såg inte förrän jag tittade på fotot någon timme senare att det hängde ett par Adidas Spezials i trädet. Och satt en fin gulbröstad fågel på en gren snett ovanför dem.
Igen. Finaste tiden. Stanna upp, låt ögonen fyllas.