Jag har aldrig tidigare varit på Bokmässan, varken som författare eller som vanlig besökare.
Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag alltid har haft svårt för den kommersiella sidan av bokbranschen. Den som gör att verk idag allt oftare kallas "berättelse", som gynnar enkel dramaturgi, tydliga karaktärer, författare med stora egna plattformar på sociala medier, oklara avtal. Eller kanske för att det är mycket folk, trångt och högljutt. Många som vill ses och höras, ännu fler som vill få en glimt författarkändisarna. Men förmodligen kanske mest för att det helt enkelt är en dålig tid på terminen att vara borta från mitt vanliga jobb.
I år debuterade jag i alla fall som mässbesökare, med fyra skrivarelever i släptåg.
Del I
Åker dit med tåg. Tidigt morgontåg från Linköping, frukost, kaffetermos, bok och skrivgrejer i knäet eftersom just detta tåg inte har några bord. Byte till nytt tåg i grådisigt Katrineholm. På samma plattform står Leif GW. Känns som många mässbesökare på detta tåg. De allra flesta sitter till exempel och läser under resan. Klassiker, borde-läsa-böcker, nya-i-framkant-böcker. En del skriver också. Eller jobbar igenom manussidor.
Själv läser jag De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Den är fin. Passar för en tågresa. Lätt i språket (alltså inte lätt som i enkel utan lätt som i flyhänt och precis), oförutsägbar, ovanlig.
Del II
Äter lunch på en bänk utanför Skriva-scenen. Balanserar ännu en gång. Kaffe (hällde verkligen upp till kanten på pappmuggen eftersom allt är så dyrt och köerna långa), en baguette med brie, soltorkad-tomat-röra och ruccola, De polyglotta älskarna och telefon.
Sitter kvar lite längre än nödvändigt. Har varit i Bonniermontern och träffat min förläggare, i Författarförbundets monter och träffat styrelsekollegor och kanslipersonal. Trängts med författare, förlagsfolk, media och mässbesökare. På den korta stund jag pratade med min förläggare manövrerade en kvinna sig plötsligt emellan, ville lämna över info om sig själv och en antologi som hon var med i, påminde om att hon skickat in ett deckarmanus för någon månad sedan, undrade hur det gick. Ungefär samma sak hände förra gången jag träffade förläggaren i en offentlig miljö. Vet inte om det är ett nytt fenomen, men känner inte igen det från tiden då jag själv gjorde förlagsarrangemang.
Del III
Tåget hem. Har en stressfraktur i vänsterfoten sedan ett par veckor tillbaka, nu värker den, har svullnat så att till och med ett par rätt sköna Adidas-sneakers känns hårda och trånga. Balanserar ännu en macka, ännu en mugg kaffe, fortfarande De polyglotta älskarna. Mellan fötterna står en bokpåse. Alexandra Pascalidous Mammorna (present till en vän, har redan läst den själv), Nina Hemmingssons Livet, ditt as (present till min man, men gillar den så mycket att jag kanske aldrig lämnar den ifrån mig), en Kan jag kalla dig Bajen-affisch (till mig själv), en totebag med Brighton Rock-tryck, två böcker från English Bookshop (också åt mig själv). Blev lite hipp-som-happ-inköp, helt enkelt.
Tänker a, Jag måste skärpa mig och börja skriva nytt igen b, Skulle kunna kontakta ett förlag som jag inte har tänkt på tidigare men som jag fick förbi på mässan och fick bra intryck av för mitt färdiga manus, som nog skulle passa deras utgivning.
Så? I tider när man pratar om pappersbokens död, om att läsning konkurreras ut av andra medier, om hoten mot det fria ordet känns det verkligen bra med en miljö där ordet, boken och skrivandet står i centrum. Det finns hur många små pärlor som helst, om man bara orkar leta. Riktiga möten mellan författare och läsare, spännande eldsjälar, hängivna besökare, udda böcker som man aldrig ser recenseras eller exponeras, spännande samtal. Samtidigt är det stort, det är mycket konkurrens och väldigt kommersiellt, lätt att drunkna som utställare och på en mindre scen, lätt att inte orka med mer än det som är mest exponerat.
Framför allt är det skönt att inte vara en total bokmässerookie längre. Besöker jag igen vet jag vad som krävs: ännu bättre skor (löpskor med gelinlägg), gärna en hotellnatt, en extraflaska vatten och inte en tom termos, en medhavd bok, två skrivblock och en necessär i väskan redan från besökets början. Som författare förstår jag nu också på riktigt - det är verkligen en unik chans att se-mingla med-möta precis ALLA i branschen.
Skrivareleverna är nöjda. Tror jag i alla fall. De skrattar och pratar, har hört Jonas Gardell och Leif GW Persson prata, sett Clara Henry och Jonas Hassen Khemiri. Förhoppningsvis fått sitt litteraturintresse boostat och inspiration till fortsatt eget skrivande.