Såg Sveriges första match i EM 2016 med Linköpings syriske fristadsförfattare. Det var andra gången vi träffades överhuvudtaget, första gången vi verkligen umgicks. Men fotboll förbrödrar. Gör det lätt att prata, lika lätt att stå tysta bredvid varandra och fokusera på spelet. Vi såg Sverige - Irland, sedan Belgien - Italien. Fem timmar. Visserligen var Housam den enda på hela Stora Torget som höjde ölglaset och skrek "yeah!" när Irland gjorde mål, men hans förklaring "it was such a beautiful goal" kändes ändå godtagbar. Han var också den enda i full Italien-outfit, men i måndags var det ännu inte ett problem.
Det har skrivits mycket om slagsmål och kravaller. Från Marseille och Lille visas bilder på rusande supportrar, sparkar, slag, blod, tårgas och vattenkanoner. Ändå tänker jag att fotboll förenar och förbrödrar mer än separerar och skapar konflikter när jag står där i hettan under markisen på Storan och kisar mot en tv-skärm tillsammans med en person som jag egentligen inte känner, som har en helt annan bakgrund, andra erfarenheter och drömmar, som lever i en helt annan situation än jag. När det gäller fotboll är våra referensramar ändå i stort sett de samma.
Nu ser jag fram emot morgondagens match, Italien - Sverige, med eller utan sällskap av en syrisk journalist och poet i officiell motståndartröja.