Fick inte något napp på någon pratglad elitseriehockeymassör, så jag har researchat på andra sätt. Under mina sökningar har jag bland annat lärt mig vad svensk massage är för något ( efter att länge ha trott att det var en symbol för något helt annat när jag har sett lappar med erbjudande om Swedish Massage utomlands ) och hur man ( åtminstone i teorin ) effektivt masserar spända axlar.
Annars sitter jag och väntar på inspiration i form av os-final i handboll. Egentligen tycker jag att handboll är rätt tråkigt att titta på med mycket spring fram och tillbaka i en charmlös hall, mål i nästan varje anfall, det där skolgympagnisslet med skorna mot golvet, regler som jag inte begriper. Å andra sidan - kan det bli mycket mer spännande än en os-final i en sport där det säkert kommer att bli många mål, hårt spel och högt tempo?
Till klippen nu innan matchstart har SVT har lagt på David Bowie's Heroes som bakgrund. Jag förknippar i och för sig Heroes med Berlin och 70-tal och droger och androgyna bleka människor, men bestämde ändå att den ska få vara med på mitt nuvarande skrivsoundtrack, eftersom jag tycker om den dramatiska tonen.
Idag är sista semesterdagen. Även om jag har skrivit i stort sett varje dag hela sommaren, vilket ju egentligen också är ett arbete, känns det annorlunda när dagarna börjar rutas in och fyllas med okompromissbara måsten.
We can beat them, forever and ever, sjunger Bowie på Spotify och matchen är precis så intensiv och tät som en os-final ska vara. Handboll är transparent genom att kropparna är oskyddade och ansiktena helt synliga. Minspel, fula försvarsgrepp, spända muskler, svettstripiga hår, kollisioner mellan kropp och golv, lindade skador, alltihop syns lika väl som målen, dribblingarna och räddningarna.
Paus nu och tvåmålsunderläge. Ute skiner solen. And we can be heroes, just for one day.