Planen för den här helgen har sedan ett par veckor tillbaka varit folkfest. Dricka öl på Medborgarplatsen (i solen så klart), gå bland grönvita flaggor över Skanstullsbron, titta på fotboll i eftermiddagssolen, ta sig hemåt med segerglädje i magen.
Förmodligen blir det också så. Alltså en öl på Medis eller i närheten, marsch längs Götgatan och över bron, fotbollsmatch. Till och med sol och sexton grader, lovar SMHI. Men ändå blir det ju inte alls samma sak. För det är så terror gör. Trasar sönder, dödar, skrämmer, förstör. Slår blint och orättvist. Sår oro, misstänksamhet, rädsla och hat. Gör att folkmassor plötsligt känns som ett hot.
Vem kan, eller ens vill, njuta av uteserveringar, tjugo-tjugofemtusen personer på gatorna och en trång läktare efter att ha sett bilder och filmklipp från Drottninggatan i fredags?
Och hur gör man för att ändå inte låta rädslan och oron ta över? För att inte bli paranoid och ångestfylld? För att förhålla sig med respekt för och hänsyn till de drabbade samtidigt som man återerövrar livet och de offentliga ytorna?
Satt ute större delen av dagen igår. Skrev lite, läste lite, drack kaffe. Vände upp ansiktet mot solen då och då, blundade mot ljuset. Sov oroligt på natten. Kände lättnaden som en drog i kroppen när porten smällde igen, nyckeln sattes i låset och sönerna kom hem framåt halv fyra på morgonen efter utekväll på Ågatan. Vilade i det tills det var dags att gå upp. Att alla var hemma och mådde bra.
Hur man än vänder och vrider på det berörs man extra mycket av den fysiska närheten av en sådan här attack, även om man rent intellektuellt vet att faran är betydligt större på många andra ställen i världen än i våra europeiska storstäder. London, Berlin, Paris, Bryssel har på ett sätt också känts nära, eftersom det är städer och platser som jag känner väl, men Drottninggatan från Adolf Fredriks Kyrkogata och ner till det ganska tråkiga hörnet av Åhlénshuset mot Mäster Samuelsgatan är något helt annat. Det kunde lika gärna ha varit jag, blir inte längre en tanke som man prövar eftersom man var på Westminster Bridge förra året eller på marknadsplatsen vid Gedächtniskirche för tio år sedan eller på flygplatsen i Bryssel för ungefär lika länge sedan, utan den blir en skavande insikt som kommer att påverka ens handlingar, tankar och känslor ett bra tag framöver.
Terrorister motiveras och drivs av känslor, som privatperson är det omöjligt att riskkalkylera och logiskt försöka avgöra var och hur de kommer att slå till nästa gång. På samma sätt är det omöjligt att dra några direkta kloka och insiktsfulla slutsatser utifrån det som har hänt. Man kan egentligen bara hoppas, önska och vilja. Att det goda och konstruktiva segrar - i just den här minuten, idag, i morgon och framöver.