Lyssnar på Magda Gads sommarprat när jag springer den här morgonen. Egentligen är det ingen bra löptur. Eller förutsättningarna för den är i alla fall usla. Har en skadad lårmuskel och ett ömt knä. Krämar på tjockt med liniment, sätter på olika stöd tills lår- och knäregionen ser ut som på en hockeyspelare, haltar ut som Quasimodo, men glömmer allt det i samma stund som Magda Gad börjar prata. Springer i nittio minuter utan att tänka på min kropp överhuvudtaget.
Magda Gad berättar om människor och platser hon mött som krigskorrespondent, om historier som är för hemska för att få återberättas i Sveriges Radio. Hon får mig att skämmas över hur introvert jag har varit den här sommaren. Hur jag mest har tänkt på mitt eget skrivande och läsande, bad, sol och värme, god mat och träning.
Ibland är det säkert så för alla att man inte riktigt orkar vara så engagerad som man helst skulle vilja. Att man ser saker som man reagerar på, men inte förmår ta tag i. Har många människor i mina flöden på olika sociala medier som är så otroligt och fantastiskt engagerade - flera som jobbar på olika sätt för ensamkommande och nyanlända, Simon Häggström som arbetar med brott som rör människohandel och prostitution, Linnea Claesson outtröttligt synliggör och bemöter sexuella trakasserier och näthat för att bara nämna några. Människor som ger mycket av sin tid och offrar sin egen personliga bekvämlighet för att synliggöra och motverka problem, orättvisor och rena brott.
Hur som helst återuppväcker Magda Gads sommarprat konkreta frågor. Egentligen inte frågor som hon ställer, men enkla frågor som är tydligt kopplade till många diskussioner och händelser som har präglat den här sommaren.
Vad är en en tillräcklig anledning att fly sitt land? Att man inte kan äta sig mätt? Inte kan försörja sig själv och sin familj? Inte har tak över huvudet? Lever i ständig rädsla? Inte får uttrycka sig fritt eller läsa vad man vill? Inte älska den man vill? Att man trakasseras och hotas? Att man utsätts för våld? Att man blir fängslad och torterad? Att en nära anhörig blir hotad, misshandlad, fängslad, dödad? Att man förnedras fysiskt och/eller verbalt? Att man utsätts för saker som en krigskorrespondent inte får berätta om i Sveriges Radio för att det är för obehagligt att lyssna på?
Och vad är då i nästa steg tillräcklig anledning att erbjuda en annan människa hjälp och skydd?
Är det rimligt att vissa människor behandlas som mer värdefulla än andra för att de har haft turen att födas på rätt plats, i rätt tid? Att andra människor ska tåla utsatthet, fattigdom, svält, skräck, hot, våld och hot bättre för att de inte har haft samma tur? Att vi gör skillnad på varandra beroende på att vi ser lite olika ut, pratar olika språk, äter lite olika saker, ber till olika gudar, ser på världen på lite olika sätt?
Jag är fullt medveten om att det som är naturliga svar på dessa frågor för vissa inte alls är det för andra. Själv tycker jag i alla fall att förmågan att samarbeta är en av människans bästa egenskaper. Den förmågan gör att vi kan lösa problem och komplicerade uppgifter, fördela arbete, skapa teknik, konst och kultur, bygga upp samhällen, kommunicera och en massa annat viktigt. I kombination med vår förmåga till empati gör den också att vi faktiskt kan hjälpa varandra på många olika sätt. I smått och stort, akut och långsiktigt, nära och numera också på avstånd.