När jag var tonåring älskade jag blandband. Kanske är skillnaden mellan blandband och spotifylistor egentligen inte så stor. Man väljer helt enkelt ut musik som passar olika tillfällen, olika människor eller olika perioder i ens liv. Men blandbanden var så fysiska. Någon hade suttit med sin skivspelare, letat fram lp-skivor och singlar, valt ut låtar, satt ihop dem till en helhet. De tog tid och engagemang att göra, bekräftade och stärkte relationer, gjorde att man kunde sprida musik som bara fanns i begränsade upplagor, som man inte kunde hitta hemma i Nyköping. Många blandband älskade jag sönder, fick till slut dra ut ett trasigt trassel ur stereons kassettlucka.
För att kunna skriva behöver jag också musik. Varje bok har sitt soundtrack som har följt med den genom hela manusstadiet, ett soundtrack som anger stämningen, tempot och rytmen i innehåll och språk. Det behöver absolut inte vara musik som jag tycker om eller som jag lyssnar på i vanliga fall, den ska egentligen bara hjälpa till att ställa om hjärnan, byta värld.
Svart dam föddes till Eminem's The Marshal Mather's LP och Marilyn Manson's Holy Wood. Ungefär halvvägs igenom bytte jag till Lou Reed's Perfect day, föreställde mig scenen i Trainspotting när Renton tar en överdos hos Mother Superior och faller baklänges, genom mattan, genom golvet, och Nick Cave's Murder Ballads.
Till Hemlandet skrevs med Rammstein i bakgrunden, hela Sehnsucht och hela Mutter, varannan gång, timme ut och timme in.
Skärvor av himlen hade inte samma markerade rytm som de andra, ackompanjerades av White Stripes' Elephant och Queens of the Stone Age's Songs for the Deaf, enkelt och lättlyssnat, rak prosa. Då och då t.A.T.u. Bara för att.
För Lingonstigen 114 behövde jag bara två låtar - vare gång jag skulle sätta mig ner och skriva satte jag på Korn's version av Creep och därefter Nine Inch Nails' tolkning av Hurt. Sedan inget mer, bara tystnad.
Just nu saknar jag soundtrack. Den miljö jag använder som utgångspunkt har ingen given musik ( och den musik som skulle kunna vara given lockar inte ). Lite längre fram tror jag att The End med The Doors kommer att fungera för den känsla jag vill ha, det dyker upp gång på gång i huvudet när jag skissar på andra delen av historian, men innan dess ... Ishallsmusik? I Cloetta Center spelas Enter Sandman, Heaven's on Fire och We're Not Gonna Take It. Metallica, Kiss, Twisted Sister. Och för all del Here Goes My Hero med Foo Fighters. Men ... nej ... än så länge lyser soundtracket med sin frånvaro. Tips mottages gärna!