Den tredje juli kommer jag att vara i Almedalen och delta i ett panelsamtal om kulturskapares villkor ur ett regionalt perspektiv.
När jag själv började skriva professionellt för tio år sedan så var det regionala och lokala perspektivet långt borta. Mitt förlag fanns i Stockholm, de litterära arenorna och sammanhangen fanns i Stockholm, marknadsföringen skedde från Stockholm. Det var egentligen bara min fysiska kropp som befann sig i Linköping, vilket visserligen också ledde till ett intresse från lokal media, lokala skolor, bibliotek och andra kulturaktörer. Förutsättningarna för mitt författarskap fanns ändå på ett nationellt plan och utgick från huvudstaden, och jag hade inga regionala förväntningar överhuvudtaget. Idag ser branschen delvis lite annorlunda ut och är inte lika centraliserad som då, är man till exempel en författare som väljer att ge ut, distribuera och marknadsföra sina böcker själv blir närområden en mycket viktigare plattform för verksamheten.
Första gången jag fördjupade mig i regionens betydelse för min och andras roll som författare var inför en annan paneldebatt, i september förra året. Då insåg jag snabbt att skrivandet som konstform var marginaliserat både i den regionala kulturplanen och rent praktiskt.
Fram till idag har jag hunnit sätta mig in i och fundera en hel del över de här frågorna, och jag har även bjudits in i flera sammanhang för att bidra med kunskaper och erfarenheter, men också för att påverka arbetet framåt. I det regionala rådet för yrkesverksamma kulturutövare samarbetar jag just nu med kollegor som representerar områdena bild/form, scen, musik och film, och för många av dem finns konkreta mål och krav som kan kopplas till regionen och kommunerna - enprocentsregeln och utställningsersättning för bild- och formkonstnärer, upphandling av scenkonst, framförande av lokala tonsättares verk, resurscentrum för film, men inom ordområdet finns inte så många praktiska krav att ställa. Det är klart att om jag fick önska helt fritt skulle jag gärna vilja ha regionala arbetsstipendier som verksamma inom ordområdet kunde söka för att få ekonomiska förutsättningar att fokusera på skrivandet, mötesplatser och forum för författare och översättare, satsningar på återväxten i form av olika projekt för unga skribenter, ett tydligt synliggörande av de verksamma inom området, fristadsverksamhet, internationella utbyten ... Ja, listan kan göras hur lång som helst, även om väldigt lite på den känns troligt eller ens möjligt.
Egentligen tror jag att alltihop leder fram till en enda relevant fråga: Vad betyder det för regionen att ha verksamma kulturutövare? Denna fråga leder in sin tur vidare till ett antal andra: Är det överhuvudtaget viktigt med ett regionalt och lokalt levande konst- och kulturliv? Är det värt att satsa lite extra för att göra en region t ex "författarvänlig"? Är man som region beredd att starta en dialog och lyssna på det som sägs för att värna om det mervärde som ett rikt kulturliv ändå ger?
Sedan paneldebatten i september har jag fått samarbeta både med Östsams avdelning för kultur och kreativitet och länsbiblioteket för att synliggöra villkoren för verksamma författare och andra som är verksamma inom området litteratur, jag deltar som representant för ordområdet i det regionala rådet för yrkesverksamma kulturutövare och jag får möjlighet att påverka i arbetet med den nya kulturplanen. Det är verkligen positivt på flera olika sätt. Samtidigt tänker jag på hur författarskapets vardag ser ut - de långa perioderna av skrivande, research och bearbetning då man i de allra flesta fall inte får någon ersättning men ändå varje månad betalar skatt beräknad på eventuell vinst under året, osäkerheten om det man skriver alls kommer att ges ut, om det är tillräckligt bra, intressant, i tiden och säljbart, och om det i så fall kommer att inbringa en intäkt i form av ett förskott, väntan och arbetet med bearbetning, finslipning och omkringjobb fram till utgivningen, osäkerheten om boken kommer att recenseras och sälja, slutligen - ett par år efter att man började skriva - eventuella intäkter från försäljning utöver förskottet samt andra ersättningar som den kan ge. Den av mina böcker som fick störst genomslagskraft och har sålt bäst gav i slutänden ungefär en månadslön från mitt vanliga jobb i "vinst" åt mig. Väljer man att ge ut sina böcker själv blir kostnaderna och osäkerheten självklart ännu större.
Betraktar man den vardagen och de villkoren utifrån och med lite distans samt betänker att det inom regionen finns ett hundratal personer som på något sätt räknas som författare så inser man snabbt att den enda fråga som jag kom fram till kan spetsas till och göras ännu mer personlig och relevant: Vad betyder det för regionen att jag bor kvar och fortsätter att vara verksam just här?
Där skulle jag vilja låta samtalet börja.