Väntar på respons på manus.
Mejlade det till förlaget i januari, skrev själv att det inte var någon brådska att återkomma om det, men väntar så klart ändå.
Och manusresponsväntan är en väldigt speciell sorts väntan.
Man skriver och skriver och skriver mot en deadline som man antingen har fått i förväg eller satt upp för sig själv. Man lever sina karaktärer, lever sin text. Har med dem inuti huvudet som en tjatig kör oavsett allt annat som pågår i livet, slår upp laptopen så fort man har en stund över, sitter tålmodigt med dem, timme efter timme. Ger dem tid, kärlek och uppmärksamhet.
Sedan släpper man taget. Skickar iväg dem. Tvingas pausa, för man kan ju inte fortsätta att ändra och utveckla så länge förläggaren läser. Har själv ingen aning om hur väl texten håller, för man har levt i den och med den så länge själv. Kan varenda skiljetecken, känner karaktärerna, miljöerna, relationerna och intrigerna utan och innan.
I den väntan finns det inget mer man kan göra. Bara avvakta. Hoppas på ett "Ja, den håller!". Eller åtminstone ett "Lite finslipning och bearbetning bara, så kör vi!". Oroa sig för "Nej, den håller inte alls."
Precis i väntan är det nästan omöjligt att veta vilket. Man kan ha en magkänsla, men den handlar ofta mer om ens egna önskemål och nervositet än om en rationell bedömning av den egna produkten.
Så jag fortsätter att vänta, men börjar lite grann ångra att jag skrev att det inte var någon brådska.
Inte för att det egentligen är särskilt bråttom alls, utan mest för att väntan börjar skava och gnaga, fylla huvudet med sitt småtjat. Nu då? Kanske idag! Har du kollat mejlen? Kanske ligger det något i skräpposten? Bifogade du ens manuset? Tänk om de har glömt dig ... Eller mejlade din respons till någon annan! Hur lång tid är egentligen ingen-direkt-brådska? En månad? Två? Mer?
Att bara vila i väntan. Det är svårt.