Sitter och går igenom en engelsk manusöversättning, sista korrekturet till en historisk text. Är inte mitt manus, inte min översättning, jag bara granskar och finslipar i dialog med författaren.
Fastnar efter ett tag i ett närsynt detaljseende med verbformer och prepositioner, medeltida beteckningar och släktskapsbeskrivningar. Är egentligen inte så intresserad av språket på det sättet utan mer av de helheter man kan skapa med det. Uttryck. Tolkningsmöjligheter. Stämningar. Associationsöppningar. Rytm. Tonfall.
Är van vid att ha kontroll på språket, behärska mina uttryck, kunna leka med nyanser, både på svenska och engelska. Att tolka någon annans röst genom ett filter av en första översättning är något helt annat. Kräver mer av objektiv precision, samtidigt en öppenhet för den andra personens tonfall.
Sista korrekturet innan tryckning är alltid något speciellt. Slutgiltigt. Adrenalinpåslaget kommer smygande, skärper sinnena, trots att det egentligen bara handlar om att hitta de sista korrekta uttrycken, konsekvenskolla.
Några timmar till, sedan endorfinlugnet efter att de sista korrigeringarna har gått iväg.