Bloggen

En kvinna berättar om att hon utsatts för ett sexuellt övergrepp på en skolfest när hon var femton år gammal. Övergreppet begicks av en jämnårig kille, nu mera ledamot av USA:s högsta domstol, och hans vän.

Den utsatta kvinnan är idag över femtio, professor vid ett amerikanskt universitet. Hon berättar om hur de höll ner henne, försökte få av hennes kläder, skrattade åt henne.

Kavanaugh förnekar det hela, och någon vecka senare står en annan man, världens mäktigaste, framför en stor folkmassa vid ett partimöte i Mississippi. Inför jublande åskådare driver han med den utsatta kvinnan, härmar hennes svar och det han uppfattar som brist på svar. Radar upp allt som kvinnan inte minns, avslutar med: "I had one beer, that's the only thing I remember."

Publiken jublar, skrattar och klappar.

Strax därefter svärs Kavanaugh in i högsta domstolen och världens mäktigaste man tar tillfället i akt att framföra en offentlig ursäkt för "the terrible pain and suffering" som Kavanaugh och hans familj fått utstå: "What happened to the Kavarnaugh family violates every notion of fairness, decency and due process." Världens mäktigaste man kallar den utsatta kvinnans anklagelser för "hoax set up" av "evil people".

Oktobermåndag. Mörk och småkall. Fyra matcher utan seger i september. AIK har ryckt ifrån i serieledningen, Peking gått förbi.

Det står 2-0 till Bajen mot IFK Göteborg på Nya Söderstadion när Kennedy byts in. En dryg kvart kvar av sista halvleken. Han joggar in på sitt vanliga kennedyvis. Med sin begagnadebilarförsäljarfrisyr, full av hjärta och självklarhet trots att han har varit bänkad väldigt många matcher den här säsongen. Det är ändå hans lag, hans plan, hans supportrar. Han hälsas med "oh ah Kennedy, oh ah Kennedy" redan när han börjar värma upp.

När Hammarby så får ett frisparksläge kliver han fram precis som han har gjort hundratals gånger förr, skjuter bollen rakt i mål från trettio meters håll. Ett drömmål.

Redan där är magin i stort sett fullbordad. Den spelare som är lagets absolut viktigaste kulturbärare gör exakt det som har gjort honom till en levande klubblegend. Exakt det varje supporter aldrig kommer att glömma och alltid fortsätter att drömma om.

Men det tar inte slut där. På samma självklara vis löper Kennedy fram till publiken för att fira, någon kastar ner en öl, han fångar den i steget, lyfter den mot munnen utan att spilla, tar en rejäl klunk i nästa steg, fortsätter in bland supportrarna, låter sig omringas och kramas.

Jag har aldrig tidigare varit på Bokmässan, varken som författare eller som vanlig besökare.

Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att jag alltid har haft svårt för den kommersiella sidan av bokbranschen. Den som gör att verk idag allt oftare kallas "berättelse", som gynnar enkel dramaturgi, tydliga karaktärer, författare med stora egna plattformar på sociala medier, oklara avtal. Eller kanske för att det är mycket folk, trångt och högljutt. Många som vill ses och höras, ännu fler som vill få en glimt författarkändisarna. Men förmodligen kanske mest för att det helt enkelt är en dålig tid på terminen att vara borta från mitt vanliga jobb.

I år debuterade jag i alla fall som mässbesökare, med fyra skrivarelever i släptåg.

Del I

Åker dit med tåg. Tidigt morgontåg från Linköping, frukost, kaffetermos, bok och skrivgrejer i knäet eftersom just detta tåg inte har några bord. Byte till nytt tåg i grådisigt Katrineholm. På samma plattform står Leif GW. Känns som många mässbesökare på detta tåg. De allra flesta sitter till exempel och läser under resan. Klassiker, borde-läsa-böcker, nya-i-framkant-böcker. En del skriver också. Eller jobbar igenom manussidor.

Rädda människor blir lätt farliga människor.

Rädsla gör oss ängsliga och oroliga, sätter förnuftet ur spel, gör att paniken tar över. Rädsla är en instinkt, lika ofta irrationell som rationell.

Vi blir rädda av konfrontationer och hot, av känslan att inte höra till eller risken att förlora något. Vi blir rädda när vi känner oss trängda, när vi inte kan kontrollera eller förstå det som händer omkring oss.

Rädda människor blir ångestfyllda. De kan bli aggressiva eller passiva. Rädsla skalar bort vår fantasi och empati.

Insikten om vad rädsla gör med människor har alltid funnits med mig på jobbet. Känner sig elever trygga och sedda, är allt som händer omkring dem begripligt och något så när meningsfullt, förstår de vad som förväntas av dem och känner sig delaktiga, då har jag en bra, harmonisk, öppen och nyfiken grupp att jobba med.

Bästa! Finaste! Vackraste!

Generation superlativ på sociala medier, bland soluppgångar och solnedgångar, bara fötter mot sand och hav, solglitter, vita leenden, palmer, bruna ben och immiga glas.

Generation superlativ som lägger upp väl valda godbitar ur sina liv tillsammans med kommentarer som finaste vännerna, bästa utsikten, vackraste du, älskade syster/man/barn, godaste maten är bred rent åldersmässigt. Framför allt handlar det nog om livsstil och attityd, igenkänning, socialt nätverk och kollektiva mål. Eller kanske medvetenheten om den snabba exponeringstiden varje inlägg har: Min fantastiska man! Mina underbara barn! Godaste frukosten! Skönaste kvällsdoppet!

På sommaren blir det extra många sådana inlägg - det är lite fascinerande, men väcker också mycket tankar. Om ensamhet, utanförskap och vårt oändliga behov av uppskattning, men också om språklig torftighet. Min gamla svensklärare strök tjocka röda streck under superlativer, uppmanade till exakthet och nyansering. Och på universitetet fnös lärarna åt superlativsjuka, krävde att vi skalade av och tonade ner.

Men så klart är det frestande. Och lätt att falla in i. För vi vill ju alla vara finast och bäst, omgivna av det vackraste och skönaste. Och om det känns oöverstigligt lockar motsatsen. Delningar av märkliga forskningsrön och undergångstexter, kaosskapande.

Torsdag. Går genom Stockholm i värmen, ser staden lysa i rött, orange, gult, grönt, blått och lila. Bussar, butiker, restauranger och caféer flaggar för mångfald, respekt och tolerans. I paraden på lördag kommer politiska partier, myndigheter, organisationer och privatpersoner att aktivt manifestera sitt stöd för mänskliga fri- och rättigheter.

Blir glad över att påminnas om att jag lever i ett samhälle där polisen, vården, domstolarna, fackföreningarna, idrottsklubbar, banker, finansinstitut, kommuner och kriminalvården går med i prideparaden, där det finns en god grund och god vilja för att fortsätta utvecklas mot öppenhet, tolerans och inkludering.

Det gör mig också glad att vi tar mycket av det här för givet. Att det har blivit en självklarhet för oss. Att vi utgår från att gator, butiker, restauranger och bussar ska regnbågsflagga, att myndigheter, olika sorters organisationer och företag ska samlas för att visa engagemang och solidaritet.

För det jag ser i Stockholm under promenaden från Centralstationen, via Drottninggatan och Hamngatan, genom Gamla Stan och Södermalm bort till Hornstull är verkligen ingen självklarhet över allt i världen. På många platser är de mänskliga fri- och rättigheterna kraftigt begränsade, det är farligt och straffbart att uttrycka könsidentitet och/eller att ha sexuella relationer med någon av samma kön. Enligt Internationella PEN är homosexualitet kriminaliserad i mer än 70 länder. I minst åtta länder kan den fortfarande bestraffas med döden. Våld, diskriminering, hatbrott och dödshot är vanliga i länder där lagar och policys kriminaliserar könsidentitet och samkönade relationer. Detta påverkar i sin tur också yttrandefriheten - författare, konstnärer, musiker, filmare, forskare och journalister tystas, attackeras, trakasseras och straffas.

På Dissidentbloggen (#24, 2017) som ges ut av Svenska PEN finns bra och viktigt material, både i form av fakta och genom texter skrivna av författare och journalister som inte kan verka fritt i sina egna länder (https://www.dissidentblog.org/sv/artiklar/hbtq-och-yttrandefrihet)

I klimatdystopierna kommer undergången med regn och stormar, med flodvågor och orkanvindar, med nya istider. I verkligheten kommer den med medelhavshetta, med fulla uteserveringar och badstränder, med tropiska nätter och ljummet havsvatten. Den kommer med skogsbränder och eldningsförbud, den kommer med illröda väderkartor och en strålande sol på molnfri himmel.

Jag har som vuxen alltid varit en vackert-väder-fascist. Är det sol ska man gå ut. Man ska gärna komma ut tidigt och stanna ute så länge som möjligt. Man ska bada i sjö eller hav om man kan, äta frukost, lunch och middag utomhus ifall det går.

Men sommaren 2018 skrämmer. Jag har börjat hålla mig inomhus längre stunder i taget, tar siesta mitt på dagen, blir glad när molnen drar ihop sig vid horisonten, hoppas på regn och en vanlig svensk sommardag på 15-20 grader.

Margaret Atwood skrev i The Handmaid's Tale: "We lived, as usual, by ignoring. Ignoring isn't the same as ignorance, you have to work at it. Nothing changes instantaneously: in a gradually heating bathtub you'd be boiled to death before you knew it."

Första gången jag läste de meningarna tolkade jag dem politiskt. Efter de senaste veckorna tänker jag bokstavligt - fan, det är nu det händer, nu kokar vi.