By Maria on lördag, 04 Maj 2013
Category: Bloggen

Right now - ha! ha!

I mitt eget liv är sambandet mellan litteratur och musik självklart. Jag har alltid varit en hängiven läsare, men musiken hade en avgörande betydelse för mitt skrivande. Rytmen, intensiteten, attityden och lekfullheten i framför allt punken befriade hela mitt språk.

Right now - ha! ha!

I am an anti-Christ
I am an anarchist,
Don't know what I want
But I know how to get it.
I wanna destroy the passer by
'Cos I wanna be anarchy

Sju korta rader som ger en exakt bild av ett helt samhällsfenomen, och som lika exakt skulle kunna fånga unga gränslösa människor idag och i framtiden. Sex Pistols är inte alls kända som musiklyriska genier, men för att provocera måste man väcka känslor, och för att väcka känslor måste man uttrycka sig på ett sätt som ger ett direkt intryck.

De musiktexter som påverkade mitt 16-åriga jag mest och var mest inspirerande var Dead Kennedys. De beskrev ett samhälle som var mer främmande för mig än det brittiska, och det tvingade mig i sin tur att erövra nya referenser - politiska, sociala och kulturella. 1982, många år innan bokstavsdiagnoser på barn började bli allt mer vanliga, gav de mig till exempel en bild som jag fortfarande påminner mig om titt som tätt för att balansera utifrån-upplevelsen i mötet med framför allt unga hyperaktiva:

I'm tired of kissin' ass
I can't sit still all day
You know I know your school's a lie
That's why you dragged me here
'You're a hyperactve child
You're disruptive, you're too wild
We're going to calm you down
Now this won't hurt a bit'

( - - - )

( ... ) hyperactive child
Got too much of a mind

Formen gör det möjligt att fånga stora problem på ett enkelt och effektfullt sätt, och vissa ämnen återkommer genom åren med samma grundbudskap, även om språket förändras. Just det skissartade i musiktexter känns ofta nästan slumpmässigt trots att de ofta bygger på allitterationer, metaforer, allusioner, rim, invokationer, antiteser, anaforer, retoriska frågor och andra stilistiska knep för att stärka budskapet.

Just att jämföra över tid och genrer är intressant, både på grund av likheterna och olikheterna. Proggbandet Nationalteatern beskrev till exempel ungdomars liv i förorten 1978:


Vi är barn av vår tid
Vi är barn av vår tid
Är du rädd för ditt eget barn
Lilla mamma...?
Våra tidsfördriv
Våra tidsfördriv
Är att slå pensionärer på käften
Eller hur
Lilla mamma...?
Vaktbolagen kommer snart
Då blir det en jävla fart
Dom har betalt för att jaga ungar
Gården är stängd för länge sen
Snuten jagar tonårsgäng
Natten är så hård
För betongens kungar

Ett år senare, 1979, kom Ebba Gröns version på samma tema i We're only in it for the drugs:

Det finns inget att göra i den här trista förorten,
det finns ingenting här för oss.
Nä ursäkta jag överdrev litegrann,
vi kan ju knarka, supa och slåss.
Så har det alltid varit här ute,
ingen jävel har brytt sej om oss.
Man ska va som en zombie, va nöjd med sin lott
å aldrig fråga om nåt.

Och samma sak gjorde KSMB, fast ännu mer kortfattat, även de 1979:

Förortsbarn!
Förortsbarn!
Dom sparkar in munnen på pensionärer
Förortsbarn!
Förortsbarn!
Dom snor i varenda affär
Förortsbarn!
Förortsbarn!
Spottar rektorn mitt i fejset
Förortsbarn!
Förortsbarn!
Skär sönder tunnelbanan

Över trettio år senare, 2012, berättar sedan Kartellen samma historia i Min områden:

ungar röker braj utanför fritidsgården
tjackisen står och dyrkar nåt av låsen
polarns mamma gömmer systembolagspåsen
välkommen till mina områden
svär att alla här sitter fast i psykosen
in och ut, ut och in från kriminalvården
som politikerna glömde postkoden
välkommen till mina områden

Bilden är som sagt den samma, problemen finns kvar. I 70-talstexterna ligger konflikten mer mellan generationerna, i 2010-talet betonas det geografiska utanförskapet som drabbar både barn och vuxna.
Tankarna omkring musiklyrik och läsning och skrivande väcktes av en artikel i dagens DN Kultur. Artikeln handlar om en kampanj som drivs av radiokanalen Metropol 93,8, där artister blir läsambassadörer för att inspirera unga. På samma sida fanns också en notis om en tävling i samarbete mellan SVT's Babel och PSL, där 2000-talets bästa svenska musiklyrik håller på att röstas fram.

Upplevelser av musiktexter hänger tätt samman med musiken som hör ihop med dem, och de texter som var finalister i SVT's omröstning var mest bara ord i mina öron. Just den subjektiviteten i den genren tycker jag är intressant, särskilt som jag så många gånger har läst superlativer om texter till låtar som jag själv uppfattar som rena nödrim och klichéer. Hur som helst uppskattar jag läskampanjen och själva metoden att "passa" böcker från artister till unga radiolyssnare, och jag gillar tanken på att stärka musiklyriken som litterär form. Dessutom uppskattar jag att det är lördag, så att man faktiskt har tid för att både läsa tidningen noggrant och dessutom hinna fundera omkring det man har läst, och att jag av en händelse snubblade på den här bilden som genom ett antal delningar hade hamnat på min fb-sida:

Leave Comments