Idag hade jag tänkt skriva om en massa olika saker som jag har samlat på mig under veckan.

Jag hade tänkt skriva om att min gamla hemstad, staden där jag växte upp och var tonåring, staden som jag besökte i onsdags, får mig att känna mig som en slags blandning av Gulliver i Lilleputtlandet och Alice i Underlandet. Lite som att jag går omkring i en dröm, där jag är lite för stor och där jag inte riktigt hör hemma. Jag borde känna igen ansikten, men de har åldrats, husen kurar under den grå himlen, gatorna har smalnat och blivit kortare. Med jättekliv går jag längs Västra Storgatan, över torget, förbi det som var polishus en gång i tiden, över ån. En sträcka som jag minns som lång, tar plötsligt bara några minuter att promenera. Jag var 18 när jag flyttade, fysiskt lika stor som idag. Staden var inte större, men avstånden kändes ändå så mycket längre. Det är märkligt att den tidiga perceptionen och minnesfragmenten fungerar så. Att de kan påverka sinnesintrycken än idag.

Sedan tänkte jag skriva om skönheten i Zlatan Ibrahimovics fjärde mål mot England - blicken på bollen, kroppens väg upp i luften, ögonblicket när tyngdlagen upphörde, den perfekta träffen, bollens lika perfekta trettiometersbåge rakt in i målet.

Slutligen tänkte jag skriva om Rumble of the Kings-galan igår. Dramaturgin i matcherna, disciplinen som kontrast till det oberäkneliga och aggressiva, kraften och utsattheten.

Men så på eftermiddagen fick jag veta att en ung människa har gått bort, alldeles alldeles för tidigt. En människa som borde ha haft minst sextio år till kvar att leva. En människa som hade varma glada ögon, ett stort leende och trodde på det bästa så länge han kunde.

Arbete med skrivargrupp på FU i morgon, sedan offentligt samtal om de olika dimensionerna av privat och personligt i skrivandet.

Förbereder mig genom att rita mindmaps och hitta på skrivövningar medan jag tittar på This is England '88. Tycker om tonen med det svarta, det humoristiska, det groteska och det bitvis melodramatiska i både den och föregångaren från '86. Alla tillkortakommanden och all skevhet. Karaktärerna som är så jobbiga och samtidigt så mänskliga.

Fyller mina tankekartor med idéer - tänker på njutningen när man sätter pennspetsen mot ett nytt papper, när orden börjar fylla det och när de orden till slut börjar ge liv åt personer och händelser. Funderar på olika sätt att förmedla den känslan, erbjuda små smakprov av den.

Tv-rutan fylls av bleka ansikten, slitna sjukhusmiljöer, osorterade minnesglimtar och hemgjorda tatueringar. I bakgrunden julmusik. Sedan sluttexter.

Lägger undan anteckningarna, fortsätter att fundera på personerna som just lämnade mig. Hur det kommer att gå för dem. För flickan med det stora hjärtat som blev sviken. För pojken som inte kunde begripa själv varför han svek. För hon som inte orkade leva mer. För han som inte klarade av det livet som skulle vara så bra för honom. Och för mannen som bar ett straff som inte var hans. För den som dött men vägrade att vila i frid.

Den här morgonen har jag tid att sitta med levande ljus i min ganska charmlösa pumpalykta från tidigt nittiotal. Varje år vid den här tiden får den komma fram ett par dagar, innan den åker tillbaka in i skåpet igen.

På onsdag 31 oktober börjar samhain, keltiska nyåret, då sommartiden slutar och går över i vintertid, då det är tid att reflektera över förändringar i livet, avsluta det gamla och påbörja det nya, men också att minnas de döda, eftersom gränsen mellan de levande och dödas världar är som tunnast just då. Just i år har jag haft många anledningar att fundera över förändringar, hur man ska avsluta det gamla på ett bra sätt, välkomna det nya med öppet och vaket sinne. Ibland känns det lättare, ibland svårare.

Hur som helst är jag i mindmap-stadiet i förberedelserna inför tre olika författaruppdrag, med tre olika utgångspunkter - bärande dialog, att hitta formen för sitt berättande och fiktivt kontra autobiografiskt/självbiografiskt berättande. Ofta tänker man kanske inte helt medvetet omkring val av innehåll och berättarteknik i själva skrivprocessen, de tankarna brukar mer dyka upp när man får problem med att uttrycka det man vill eller när man ska kommunicera skrivandet med andra. Jag brukar ofta veta vad jag vill fånga i texten, provar mig fram lite grann, litar mycket på känslan, vill inte "övertänka" för mycket.

Den idé som jag jobbar med nu har dock varit besvärlig och vill inte fastna i ord lika lätt som vanligt. Lösningen har varit att försöka skala ner den till dess grundelement, något som jag inspirerats mycket till av dans och koreografiarbete. Ett par nyckelord och centrala kvaliteter får bli basen som jag sedan kan bygga upp texten utifrån, istället för att börja med det uppenbara i toppen av historien.

Parallellt med detta läser jag i studiesyfte en bok om textanalys, som i detalj går in på hur man kan bryta ner det skrivna i fragment. Från fonetisk nivå, via lexikal och syntaktisk nivå, textnivå, kompositionsnivå och stilnivå till ren innehållsnivå. Har ännu inte bestämt mig för om det är inspirerande eller bara hämmande, men det för mig tillbaka till min första termin som student och hur jag satt då och räknade ut läsbarhetsindex och letade stilfigurer i alla möjligt och omöjliga texter.

Har just sprungit bland gula och röda löv, i halvmörkret under de låga molnen, precis som varje dag den här årstiden. Den senaste veckan har det känts som att jag är i en ensam tyst dröm när jag löper genom höstdiset. Det är inte så många människor ute längre, konturerna suddas ut, ljuden dämpas.

Idag har jag sprungit och tänkt på perspektiv, hur en historia lever eller dör med sitt perspektiv. Hur svårt det ibland är att hitta rätt perspektiv, och vilken makt perspektivet har att förändra hela innehållet. Nu jobbar jag med ett nästan totalt perspektivskifte i den text jag skriver, kanske inte så tydligt rent konkret, men åtminstone mentalt. Lite grann känns det som en rejäl penicillinkur, historien piggnar till, börjar växa igen, får ny energi.

Det är det fina med att skriva, att det aldrig blir riktigt färdigt, att man kan fortsätta hitta nya vägar, förändra och utveckla, hitta nya röster, mer innehåll, fler möjligheter. Både när man medvetet väljer ett nytt perspektiv, eller när man plötsligt får det ändå, helt enkelt för att man utvecklas som människa.