Idag är det hett och kvavt ute, så det är nog därför jag har samlat på mig några olika och lite spretiga ämnen istället för ett sammanhängande resonemang.

Häktningstiden för de tre medlemmarna i ryska punkgruppen och konstnärskollektivet Pussy Riot har förlängts till 13 januari 2013. Uppmärksamheten är fortfarande stor och känslorna många och delade, både i Ryssland och internationellt. Enligt Reuters kommer rättegången mot kvinnorna att börja måndagen 30 juni och sändas direkt på domstolens hemsida. Brottsrubriceringen är huliganism, ett brott som har en mer utvidgad betydelse i rysk lag än i till exempel svensk. För kvinnorna i Pussy Riot kan brottsmisstanken som sagt innebära en tio månader lång häktning och risken att dömas till sju års fängelse.

I det pågående bokslukande har jag läst drygt hälften av James Frey's The Final Testament där utgångspunkten formuleras så bra i baksidestexten att jag citerar den rakt av: "They say the Messiah is alive. He's living in New York. Sleeping with men. Impregnating women. Euthanasing the dying, healing the sick. Defying the government and condemning the holy. If you met him. And he changed your life. Would you believe?" Intressant och tankeväckande, fungerar på tåget, till morgonkaffet, på cementtrappan efter att ha simmat längder, innan man ska sova, i badkaret ...

Lyssnar en hel del på poddradio och gräver i Sveriges radios dokumentärarkiv som är en guldgruva där man påminns om olika platser, människor och händelser. När det gäller sådant som ligger kanske tio-femton år bakåt i tiden är kanske det mest fascinerande att höra hur tydliga förloppen och deras mönster blir så här i efterhand.

Oavsett vad man tycker om idrott i allmänhet, fotboll i synnerhet och kollektiva känslor så är det rätt mäktigt att tillsammans med flera tusen andra få sjunga "just idag är jag stark, just idag mår jag bra, jag har tron på mig själv på min sida". Särskilt en ljus och ljummen sommarkväll, när det luktar svagt av nyklippt gräs, en mås flyger högt över planen och det är några minuter kvar till avspark.

Igår förmiddag när jag var ute och sprang valde jag ur SR's programarkiv att lyssna på Skolskjutningen på Colombine High School, en dokumentär om skolmassakern i Littleton, Denver, 1999.

Anledningen till att jag valde just den var att jag nyligen läste Lionel Shriver's We Need to Talk About Kevin, där berättarjaget, mamma till tonårige Kevin som dödar sin far, syster och ett antal skolkamrater, återkommer både i sina tankar och i samtal med Kevin till det stora antalet våldsdåd med skjutvapen som ägde rum på skolor i USA på 90-talet.

Dokumentären var intressant och lärorik, jag påmindes om många spekulationer och tankar som jag hade glömt under de år som gått.

Efter löpturen satte jag på min dator och möttes av breaking news om en skottlossning med flera döda och skadade på Batman-premiären i Aurora utanför Denver.

And they blame it on Marilyn ... and on the heroin / Where were the parents at? And look where's it at / ( -- ) Then attack Eminem 'cause I rap this way, sjöng Eminem i The Way I Am ( 2000 ). Michael Moore undersökte vapenlagstiftningen, attityderna omkring vapen och det våldsamma i amerikanska kulturen i Bowling for Colombine ( 2002 ).

Det säger något om ett land när väderprognoser toppar nyhetsrapporteringen, inte för att vädret utgör någon större fara för allmänheten, utan för att det är semester och människor vill ha sol.

Dels säger det ju självklart att landet i fråga har varierat väder, men framför allt säger det mycket om vad som uppfattas som viktigt och relevant. De senaste veckorna har jag då och då funderat över om jag har en väldigt skev perception, eftersom många har klagat just på vädret och jag gång på gång har läst löpsedlar om regn och kalla temperaturer samtidigt som solen har strålat och det har varit precis lagom varmt för shorts och t-shirt.

Jag lever i ett land utan krig eller naturkatastrofer, där vi har tak över huvudena och kan äta oss mätta, där vi får tycka, tänka och uttrycka vad vi vill.

Ifall det regnar en dag kan jag krypa ihop i soffan med en stor skål jordnötter och se om Control och Gudfadern-trilogin, den första för att den är så vacker, trilogin för att jag längtar efter en klassisk episk filmhistoria.

Det finns mycket att engagera sig i, mycket som kan utvecklas, förbättras och förändras, globalt, nationellt och lokalt, men vädret ... Nej, jag vet inte, så länge det handlar om lätta sommarregn, något enstaka åskväder och 15-gradig värme, så känns det inte som något större problem. Inte så länge vi har valet att vara inne eller ute, läsa, se, spela eller lyssna på i stort sett vad vi önskar, för att det roar oss, för att det har ett budskap som intresserar oss, för att vi det väcker känslor och insikter eller ger oss kunskaper och viktiga redskap.

En vecka i en datorfri zon.

Rent praktiskt innebar det fortfarande nödtorftig surfning på mobilen för att snabbkolla nyheter, busstider och annat praktiskt, åtminstone tills telefonen och dess nätanslutning havererade. Tid som annars skulle ha flutit iväg framför datorn ägnades istället åt glupsk läsning: Marguerite Duras - Älskaren, Patti Smith - Just Kids, Leif GW Persson - Gustavs grabb, Christian Strömholm - On Verra Bien. Den sista är förstås ingen bok att läsa rent bokstavligt utan en samling av hans fotografier och även en del skisser och grafik.

Hade tid att njuta av den sinnliga skönheten och enkelheten i Duras språk, den livshungriga matter-of-fact-tonen i Just Kids, Leif GW Perssons sätt att balansera subjektiva minnen och analytisk betraktelse, fotografens närvaro i Strömholms bilder. Gemensamt för dem alla är att i centrum finns starka kreativa personligheter med stor nyfikenhet på livet och behov av att uttrycka sig på olika sätt, vilket också gjorde det inspirerande att läsa.

Den stora skillnaden mot vardagen är ändå att allt måste skrivas för hand. Brev, utkast till arbeten och manus. Ofta bygger jag upp alla mina texter som lapptäcken av datorskrivna sidor, korrigeringar och tillägg på utskrifter, handskrivna utkast i block och på lappar. Så fort man för in det i ett dokument blir strukturen och omfånget ändå uppenbara. Med enbart penna och papper blir det mycket strykningar, pilar, asterisker, extra små stycken i kanten, alternativa ord och uttryck mellan raderna. Svåröverskådligt, helt enkelt.

I början av sommaren gav jag mig själv ett slags beting för en manusidé på 10 sidor om dagen. Det var helt omöjligt, och efter en vecka låg jag 28 sidor efter.

Om det är ett hantverk som jag verkligen önskar att jag hade haft tålamod att lära mig ordentligt så är det fototeknik. Både när det gäller inställningar vid själva fotograferandet och arbetet i mörkrummet. Trots att jag har fotat mycket och entusiastiskt under många år så har jag aldrig riktigt kommit över trial-and-error-fasen, där slumpen till slut blir den avgörande faktorn för om en bild blir bra eller inte.

På en långsam vandring genom Fotografiska museet påmindes jag ännu en gång om den där tekniklängtan.

Första utställningen var ePic Moments med bilder från hundra år av olympiska spel. Där finns alla de idrottshistoriska OS-ögonblicken, foton med temat idrott och politik, foton som ifrågasätter könsroller och könstillhörighet, bilder av svenska idrottsstjärnor i OS-sammanhang osv. Sportbilder måste fånga händelser, rörelser, omständigheter och personligheter för att överhuvudtaget bli intressanta. Det gäller att fotografen prioriterar rätt, är fokuserad, lyckas hitta intressanta vinklar och överbryggar det fysiska avstånd som ofta finns mellan tävlande och media. Starkast blir så klart de foton där människan bakom idrottaren lyser igenom. Tommie Smith och John Carlos 1968 med sina höjda knytnävar och böjda huvuden. 17-åriga Greta Johansson som 1912 vann guld i simhopp och blev den första svenska kvinnliga olympiska mästaren - en allvarlig flicka med håret uppsatt i tidsenlig frisyr, klädd i en baddräkt med nästan knälånga ben och holkärmar. Ara Abrahamians upprörda ansikte när han i vredesmod lämnade prisutdelningen och sin egen bronsmedalj i Peking 2008.

Den andra utställningen är Sally Mann's A Matter of Time, som har ett helt annat anslag. Där finns bilder som är glasklara och skarpa, men också de som är otydliga och abstrakta. Förgänglighet och transformation är två tydliga teman, även om bilderna är tagna vid olika tider och med olika motiv som utgångspunkt. Mann har bland annat fångat sin muskelsjuke mans förtvinande kropp, tolvåringar i gränslandet mellan barndom och tonår, intima bilder av sina barn, kroppar i nedbrytning och förruttnelse. Kombinationen mellan obehag, skönhet och traditionellt tekniskt hantverk får bilderna att bita sig fast i minnet långt efter att man har lämnat utställningshallen.

Tålamod är något som de båda utställningarna har gemensamt, och kanske är det i den änden man ska börja tänka. Förmodligen kommer jag aldrig att lära mig riktigt gammaldags fototeknik så att jag behärskar den riktigt väl. Däremot kan jag stärka mitt tålamod, tålamodet att vänta in motiv och tillfälle, inte hetsa och slösa energi innan ögonblicket är där, slarva med den naturliga kompositionen, missa skuggor eller konstiga detaljer som förstör bilden.

Jag har addats till gruppen Du vet att du är ifrån ... ( och så följer namnet på uppväxtorten ). Runt 4500 medlemmar, massor med bilder på gator, hus och människor, minnen av stort och smått.

I en grupp som Du vet att du är ifrån ... är nostalgi och bekräftelsen av det egna minnet själva bränslet. Det ena påminner om det andra, någon har en bild, en annan en historia och plötsligt skapas en ny sanning. Det är gamla affärer, hus och parkeringsplatser, skolor, lärare, telefonkiosker, parker, utomhusbad, simhallen, kaféer och restauranger, minnen från konserter och friluftsdagar, nattklubbar, idrottslag, kompisgäng, olika profiler och original från stan. Listan kan göras hur lång som helst.

En del saker, framför allt obetydliga detaljer, väcker hela minnesblock - lukter, smaker, stämningar och känslor. Annat får mig att undra om jag överhuvudtaget växte upp i samma stad som alla andra eller om jag har hamnat i fel grupp. En del gör mig bara arg.

Nostalgi handlar ju om en längtan till ett idealiserat förflutet, och när människor på fri hand börjar skapa sin egen subjektiva historia blir resultatet rätt intressant. För det första är en världsuppfattning som bygger på ett slags degenerationstänk knepig, eftersom den bygger på att det var bättre förr. För det andra hamnar det kollektiva minnet i händerna på några få, som dels ingår i gruppen och dels är aktiva med att dela sina tankar, och utifrån det samspelet omformuleras nya sanningar om hur det egentligen var.

Människans minne är intressant, både det rent subjektiva och det kollektiva, överenskomna.

Äter cappuccinoskum med sked på kulturkafé.

Det finns ofta något genuint trevligt över personliga kaféer med kulturambitioner. Muggarna är omaka eller vackert handdrejade, kakorna och smörgåsarna är nyttiga och kreativa, trädgården ser ut som hos en gammal släkting på landet med halvlångt gräs, gamla och nya utemöbler i olika material, udda blommor och kryddväxter i loppiskrukor, färgglada ljusgirlanger. Kaffet är noggrant utvalt och direct trade, inne i kafét hänger en konstutställning.

Jag läser lite, klottrar i mitt block, fortsätter att skeda i mig kaffet.

Ikväll blir det förmodligen fotbolls-em, Spanien-Portugal, på en sportbar. Öl, nötter, storbildsskärmar och en helt annan sorts kultur. Kanske vill man inte ens kalla sport för kultur, det är ju en smakfråga, men allting runt omkring är absolut kultur. Tv-produktionen, mediabevakningen, stjärnorna, designen på lagtröjorna, publiken ... Och om man vill gå lite djupare: Hur känns det egentligen för Barca-spelare eller spelare med baskisk bakgrund att representera Spanien i landslaget? Hur klarar en spelare som Ronaldo att bära en hel nations förhoppningar? Och hur stor roll spelar klubblagstillhörigheten när spelarna möts i olika landslag? Till exempel när det gäller Ronaldo och Casillas?

Om exakt en månad är det OS i London, och just nu är jag så där intresserad. Jag gillar rent spontant små doser av friidrottsattityden, framför allt alla glammiga kortdistanslöpare och all den där nerviga energin som uppstår omkring dem, boxning, kortdistanssimning, de allra bästa gymnastikprogrammen och ett eller annat simhopp från hög höjd. Men även OS handlar ju om så mycket mer än själva idrottsprestationerna, och det finns så många händelser kopplade till de olympiska spelen. De höjda nävarna med svarta handskar vid prisutdelningen 1968, gisslandramat i München 1972, nazisternas maktmanifestation i Berlin-OS 1936 ... Inför London-OS står arbetet för att undvika terroristangrepp i centrum, på radio konstaterade en av de ansvariga idag att Wimbledon blir en slags generalrepetition.

Fem tjejer i färgglada korta klänningar, med rosa, gröna och gula strumpbyxor, hemgjorda balaclavas i samma färger. De pogohoppar, skriksjunger, studsar omkring. Musiken är snabb och slamrig, texten handlar om presidenten och jungfru Maria, feminism och homosexuella som skickas till Sibirien.

Det skulle ha varit en punklåt, sa jag om Sofia Rapp Johanssons Silverfisken i ett försök att värja mig lite grann.

Nu skulle jag hellre vilja säga: Det var bara en punklåt.

Men de flesta vet att det var mer än en punklåt, mer än ett alternativt feministiskt performance. Det var politik, på riktigt.

De färgglada maskerade flickorna spelar i bandet Pussy Riot. 21 februari i år framförde de låten Punk Prayer i Frälsarkatedralen, Moskva. Framförandet lades också upp på youtube.

Någonstans mellan färskpotatisen och jordgubbarna i fredags fastnade jag och min svåger framför mina överfulla bokhyllor. Vi började prata om hur olika man läser.

Om man läser en bok i taget, eller flera på samma gång. Nytt eller gammalt. Samma bok flera gånger. Pocket eller inbundet, originalspråk eller översättning. Om man avbryter en påbörjad bok eller inte.

Den sista frågan brukar jag alltid besvara med att självklart ger man inte upp, utan man jobbar sig igenom det man har börjat med. Ibland får man kanske ta en paus och börja om från början igen ( som jag gjorde med To Kill a Mockingbird och My Sister My Love ). Ibland kanske man låter en bok ligga lite extra länge innan man ens börjar med den ( Herta Müller - Hjärtdjur ). Ibland läser man snabbt och slarvigt för att bli klar ( många många gånger när jag har slitit åt mig en topplistebok på Ica för att jag är läsdesperat och måste få något att läsa fort ). Men man ger inte upp. Inte när det är tungt och krävande, inte när man inte förstår någonting, inte när man har räknat ut hela intrigen och slutet efter första fjärdedelen.

Vad jag minns har jag bara gett upp en bok en enda gång. Inte för att den inte var läsvärd. Absolut inte. Att jag ställde tillbaka den i bokhyllan efter ett femtiotal lästa sidor är egentligen en ren komplimang.

Jag är inte särskilt känslig eller kinkig när jag läser. Skräck, våld, utsatthet, obegripliga metaforer och symboler, formexperiment, könsord ... det mesta går ner utan större problem.

Midsommardagens morgon med lätt regn och ljusgrå himmel.

Är tillbaka igen med utsikt över asfalt, huskroppar och parkträd efter att ha överdoserat skönhet i en vecka på Gotland.

Sol på en ändlös klarblå himmel. Havet i grönt, turkost och koboltblått. Den vita kalkstenen. Röda vallmo och de där lila blommorna som jag inte vet vad de heter, men som växer sida vid sida med vallmon, överallt längs vägarna och i den vita sanden. Ljuset. Runda små stenar, flata stenar, hjärtformade och avlånga stenar. Solnedgångar i rosa, guld och oxblod.

Ögonen vidöppna, man vänder sig åt alla håll för att inte missa något, försöker stanna upp och ta in, sitta ner, känna det vackra i hela kroppen, fotograferar när och på avstånd, i olika vinklar, med olika fokus.

Ringmuren som slingrar sig runt stadskärnan, utsikten från bilfönstret med solglitter i en vik, tunna strandremsor, vajande gräs, blommor och svarta får som går och betar i förgrunden. Som ett vykort.

Har legat på magen i gräset idag på eftermiddagen och läst Jonathan Safran Foer's Eating Animals.

Det var första timmarna på semestern, en tät matta av klöver precis under näsan, boken mellan armbågarna.

Att referera boken känns egentligen rätt meningslöst, den ska väl i så fall läsas i sin helhet. Själv vet jag ju redan varför jag inte äter kött eller fisk eller skaldjur ( och helst inte något med animaliskt ursprung överhuvudtaget ), inte köper läderprodukter eller tvål, smink och schampo som är testade på djur, inte ens slår ihjäl en mygga. Jag vill inte döda eller bidra till dödande. Inte äta kroppsdelar. Inte på något sätt stödja att djur plågas och utnyttjas.

Ju mer jag läste, ju mer illa mådde jag. Ju mer främmande kände jag mig i en värld där antropocentrism är en självklarhet och där levande varelsers lidande är en definitionsfråga.

Efter några kapitel tog jag en paus, följde en myra med blicken, såg hur den klättrade över klöverbladen, försvann ner i gräset, kom upp igen. Upptäckte ännu en, och ett par till, insåg att jag hade lagt mig precis intill en myrstig med en ständig ström av små kroppar med tunna snabba ben och ivriga antenner.

Att inte ha en oläst bok, eller åtminstone en ny morgontidning, till frukost är ungefär lika illa som att inte ha ett par muggar riktigt starkt kaffe. Alltså plundrar jag min bokhylla på något som åtminstone känns något så när oläst ( och som passar när man har firat studenter två dagar i rad, suttit uppe och tittat på fotboll, ätit buffé och druckit vin, blivit skyfallsblöt och solstekt, balanserat omkring i obekväma kläder och skor - det vill säga något väldigt lättläst ) och hittar en av mina gamla Maria Lang-deckare.

Miljön är lätt att identifiera sig med: svensk försommar och midsommar på landet. Intrigen enkel: sex personer ska bo tillsammans i ett par ödestugor mitt ute i ingenstans, plötsligt får den ena efter den andra besked om att de måste lämna stället, kvar blir den ensamma kvinnan och hennes barn ... På närmaste avstånd finns bara hemlighetsfulla grannar. Och en främmande man.

Men sedan är det ju resten. Karaktärerna och språket. Det som gör hela boken och som gör mig vemodig, för den sortens personer och det tonfall som finns här skulle aldrig kunna bära en deckare idag. Där finns inga sadistmördare, inga kriminella gäng, inga vapen, inga droger. Inga trötta poliser, inga trasiga tonåringar, inga misshandelsscener, inget attitydsnack. Det finns en historieprofessor, en universitetslektor, en nydisputerad litteraturvetare, en operasångerska, ett barn och en chef för riksmordkommissionen som röker pipa. Det finns ett mord som var ett misstag, som skedde i stridens hetta mellan två kärleksrivaler. Språket är då och då kryddad med litterära citat och referenser, till exempel till En midsommarnattsdröm och Macbeth. Personerna packar ner yllebyxor, köttkonserver och myggolja, de säger på ett naturligt sätt saker till varandra som "det tycker jag är ett makabert ord", "oförutsedda kalamiteter", "Björn-Erik kör opp på velocipeden vareviga dag", "Jestanes, är ni redan här ..." och "till yttermera visso".

Man ska inte säga att det var bättre förr, för det var det ju inte, men det var åtminstone var lite stillsammare på många sätt. Boken är från tidigt sextiotal, och när jag läser den tänker jag på ett minne från samma tid som min mamma brukar berätta. Hon åkte tåg med Hammarbys A-lag till deras bortamatch mot Degerfors, och med i vagnen var Nacka Skoglund, förmodligen nyss hemkommen från Italien. När tåget stannade vid stationen i Degerfors tog spelarna sina väskor, klev av på perrongen och begav sig till Stora Valla. Några nyfikna mötte väl upp för att ta sig en titt på landslagsstjärnan men mer än så var det inte.

Igår genomfördes en grönvit invasion av Degerfors, 1000 bajensupportrar i ett chartrat tåg. Hammarby vann matchen efter att fd Degerforsspelaren Lallet satte 1-3 åt Bajen i övertid. "Idrottssagakänslor," skriver SR Värmlands-reportern.