Uråldrig programvara, litteratur, läslistor

Det är första januari 2025 och jag skriver på en femton år gammal hemsida med länkar som inte längre fungerar så bra och innehåll som sällan uppdateras. Får felmeddelanden när jag loggar in på mitt admin-konto om att innehållet är skapat i så uråldrig programvara så att det inte längre är någon idé att ens försöka hålla den vid liv längre. 

Så klart är hemsidor i stort, och särskilt väldigt gamla, verkligen inte effektiva plattformar varken för information eller åsikter, särskilt inte utifrån dagens digitaliseringsdebatt som ur författar- och översättarperspektiv handlar om komplexa AI-frågor, techjättar, ljudformatets påverkan på litteraturen, ersättningsnivåer, upphovsrätt och annat som rör yrkesmässig överlevnad för upphovspersoner.

Hårdnad kulturpolitik, synpunkter på bokbranschen och annat aktuellt lyfts med fördel på sociala medier, där de snabbt kan delas och kommenteras och bidra till ökad polarisering, om än i det lilla.

Men eftersom jag nu ändå har en, om än uråldrig hemsida, börjar jag ändå året med några tankar om litteratur, läsning och läslistor, och hoppas trots allt att 2025 kanske kan bli en tid där läsning får vara något annat än ren plikt och nytta.

För en månad sedan presenterades de läslistor som, på uppdrag av regeringen, har tagits fram av Kulturrådet och Skolverket. Argumenten både för och mot listorna har varit många sedan skrivningen om dem lades fram i Tidöavtalet 2022. Jag har dock hela tiden saknat ett grundläggande perspektiv i frågan.

En välfungerande likvärdig skola med likvärdiga förutsättningar för alla barn och unga att utveckla sina kunskaper och färdigheter är avgörande för utbildningen i
ett demokratiskt samhälle. Det är en självklarhet. När det gäller litteratur och läsning är jag däremot övertygad om att grunden, förutom skolor med behöriga lärare, tillgång till skön- och facklitteratur, läromedel, skolbibliotek och skolbibliotekarier, först och främst finns i ett här-och-nu-samhälle där läsning ses som naturligt, positivt, viktigt och roligt både för barn och vuxna.

Barn lär sig att läsa i samspel med vuxna – hemma, i förskolan, i skolan och i det omgivande samhället. De lär sig läsa genom att se vuxna prioritera läsning och inspireras av vuxna som tycker om att läsa. De lär sig att läsa i ett samhälle som lyfter fram litteratur och text, som satsar på humanioraämnen och kultur. De lär sig att läsa genom att höra talas om böcker i olika sammanhang, bli nyfikna och själva vilja läsa dem. De lär sig att läsa genom kunskapshunger och genom att uppleva läsglädje.

Det skaver när stat och myndigheter enas om, och aktivt kommunicerar, att litteratur är så svårt och främmande att lärare på samtliga nivåer i det svenska skolsystemet behöver extra hjälplistor för att ens veta vilka böcker som finns att välja på i arbetet med att motverka läskrisen och väcka unga människors läslust.