Bloggen

Bauman, Beck & Corona

Sonen A skriver sin kandidatuppsats nu under våren. När han valde ämne utgick han från tonen i den allmänna debatten och sociala medier – hur politiker och övriga debattörer använder dystopiska framtidsscenarion för att skrämma och övertyga, och hur detta i sin tur påverkar människor i dagens samhälle. Han läser Bauman, Beck, Giddens och von Wright, analyserar hur synen på samtiden påverkar teorierna om framtiden.

Precis när han valde ämne kändes det inte helt klart exakt vad han ville komma åt eftersom samtidsuppfattningen och framtidsscenarion formuleras och gestaltas på så många olika sätt och i flera olika sammanhang. Men han började läsa om reflexiv modernitet, flytande modernitet, risksamhället och människans alienation från naturen. Vi diskuterade de olika teorierna, deras applicerbarhet på dagens samhälle och deras relevans för hans uppsatsarbete. I januari och början av februari låg diskussionen på ett intellektuellt plan, där von Wrights slutsats om att människan som zoologisk art kommer att gå under kändes rimlig med tanke på klimatkrisen och miljödebatten men fortfarande känslomässigt långt borta. Likaså Zygmunt Baumans tankar om medborgarlön och varningar om att individualismen är ett av vår tids största hot mot samhället, eftersom den minskar möjligheterna för att hantera det gemensamma.

Sedan kom Coronaviruset.

Det kom som en storm. Som en vind. Som en löpeld. Åtminstone kändes det så när man hörde de första rapporterna från Wuhan och sedan kunde följa spridningen timme för timme, dag för dag, vecka för vecka.

Jag trodde aldrig att en världsomvälvande kris skulle komma i form av en pandemi. Jag trodde snarare på extremväder, väpnade konflikter, terrordåd, miljöförstöring eller politiska maktskiften.

Allt det jag och sonen A hade diskuterat och förhållit oss till tillhör plötsligt det förflutna. Framtiden som dessa teoretiker skissade upp under slutet av 1900- och början av 2000-talet är vår samtid och framtiden är i nuläget omöjlig att förutsäga. Som von Wright förutspår har människans sätt att exploatera naturen slagit tillbaka mot henne själv och utgör nu ett reellt hot mot hennes liv och hälsa. Det troliga scenariot är att viruset började spridas på marknader i Kina där vildfångade djur såldes levande som mat bland levande tamdjur, redan döda djur och många människor. I kombination med vårt sätt att leva och resa idag kommer denna sedvänja på lokala marknader i slutänden att drabba hela mänskligheten, fysiskt, ekonomiskt och socialt.

Baumans bild av det flytande, ständigt föränderliga samhället, hans varningar för att orättvisorna tilltar parallellt med att pessimismen växter, hans oro för att individualismen minskar möjligheterna att hantera det gemensamma blir obehagligt konkreta när vi stänger gränser, när människor hamstrar på bekostnad av andra, när experter ifrågasätts och social distansering innebär att de som kan jobbar hemifrån men också går till uteserveringar eller åker på skidsemester. Bauman sätter sitt försiktiga framtidshopp till att människor "tar varandras händer" över nationsgränserna för att bromsa utvecklingen mot större klyftor och ojämlikhet.

Beck beskriver risksamhället, ett samhälle som alltmer organiseras mot riskhantering för att möta de negativa konsekvenserna av människans mål är att skapa tillväxt och rikedomar genom att utnyttja och bemästra naturen. Han menar att framtiden kräver ett helt nytt politiskt tänkande för att stämma överens med nya scenarion och förutsättningar. Att politiken måste omskapas från grunden. I januari kändes det fortfarande som en utopi, i skrivande stund som en nödvändighet. Så många av de politiska beslut som har fattats de senaste åren ses nu i ett helt nytt ljus – privatisering och nedskärning av vården, migrationspolitiken som mest har liknat ett parti Svarte Petter där utsatta människor fastnar i flyktingläger, godtyckligt skickas tillbaka till extremt farliga förhållanden eller dör under flykt, den framväxande gigekonomin.

Att naturens motreaktion, tiden att ta varandras händer över nationsgränserna och behovet av nya politiska tankar och lösningar är här känns just nu oåterkalleligt. Att framtiden behöver innehålla en motreaktion mot den självförstörelse och de oundvikliga förändringar vi har accepterat så här långt känns också självklart.

Det finns en tröst att mitt i kaoset känna igen sig i dessa tankar, att se ett slags logik i all ovisshet. Ute har våren kommit. Morgnarna blir ljusare för varje dag. Och i Trädgårdsföreningen blommar ett körsbärsträd. 


premiärdrömmar och drömmen om normalitet
Jag, en humanist
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
fredag, 05 juni 2020