Bloggen

Branschen

Jag debuterade 2003 och gav ut fyra romaner på sex år. Därefter gjorde jag ett uppehåll, fokuserade på mitt vanliga jobb, på uppdrag och på två magisterutbildningar. För ett år sedan återupptog jag mitt eget författarskap igen, skrev ganska snabbt manus till en ny roman och insåg då, det jag rent teoretiskt egentligen redan visste, hur totalt branschen har förändrats.

Eller – jag har suttit i Författarförbundets styrelse sedan 2018. Branschens utveckling och förändring är något vi har diskuterat och jobbat med kontinuerligt under hela den perioden. Jag har varit med och skrivit vårt litteraturpolitiska program, suttit i paneldebatter, tagit del av utredningar, artiklar, remissrundor och statistik. Så det är klart att jag vet vad som har hänt, och fortfarande håller på att hända med branschen. Men när man sitter med sitt eget färdiga manus blir de övergripande strukturerna och tendenserna tydliga på ett helt annat, mer konkret, sätt.

I förbundet har vi pratat om det litterära ekosystemet med alla de olika delar som samverkar med och påverkar varandra. I det systemet ingår förutom författare och översättare även förlag, men också olika sorters förmedlare, bibliotek, kritiker och läsare. De olika delarna behöver varandra – en egensinnig, spännande litteratur behöver välrustade bibliotek, behöver bokhandlare som vågar satsa både brett och djupt, behöver nyfikna, kunniga litteraturkritiker och medialt utrymme för kulturdialog och reflektioner, behöver läsare som vill mer än att bara underhållas, som vill läsa mer än det som ligger på aktuella topplistor.

Ett argument som ofta kommer upp till försvar för satsningar på vissa format eller genrer är läsarnas efterfrågan. Samtidigt är läsarnas efterfrågan förmodligen den mest problematiska delen i det systemet. Vissa läsare letar säkert kräset efter exakt det de vet att de vill ha, men många läsare efterfrågar ganska oreflekterat det de ser finns. Det som toppar försäljningen på Adlibris eller Bokus, det som står i hyllorna i matbutiken eller på Pressbyrån, det som syns i media, det som finns på affischer i tunnelbanan.

Jag gör ju så själv då och då. Rycker åt mig en bok i språnget innan en tågresa. Belönar mig själv med en ny pocket när jag är på ÖoB för att handla rengöringsmedel och dammsugarpåsar. Ofta lite irriterad över att det är ungefär samma titlar på sådana spontan-köp-en-bok-hyllor, men tillräckligt lässugen för att ändå lockas.

Hursomhelst. Efterfrågan styr. Eller åtminstone föreställningen om efterfrågan och avgränsade målgrupper. Segment. Tanken om författarskap som en vara mer än som något kreativt, som fri kultur. Föreställningen om att böcker skrivna av redan kända människor säljer bättre än böcker skrivna av okända styr så pass mycket att influencers, artister, skådespelare, dokusåpakändisar, idrottsstjärnor och youtubers kan erbjudas kontrakt samtidigt som professionella författare kan ha svårt att få nya titlar utgivna.

En annan påtaglig förändring är förlagsformerna. Numera finns traditionella förlag, förlag för egenutgivning, hybridförlag. Förlag som har ramavtal, förlag som inte har det. Förlag som låter författaren välja mellan olika ersättningsmodeller. Både för nya och erfarna författare kan det vara svårt att hitta rätt och verkligen förstå förutsättningar och rimligheten i det man skriver på. Alla val kräver kunskaper och insikter, men kanske främst en självkänsla inom yrket, att man är beredd att stå på sig och hävda sitt verks värde.

När jag debuterade fick jag ett tydligt avtal med exakta ersättningssiffror och regelbundna lättöverskådliga avräkningar, förlaget lanserade boken, gjorde en tydlig utgivningsplan, skickade fri-ex, bokade in intervjuer och författarbesök. Trots det tyckte jag att det var en oväntad och komplicerad del av författarskapet, att starta en egen firma, sköta bokföring, betala beräknad skatt och moms, spara kvitton och avräkningar, deklarera näringsverksamhet. Idag har både ekonomiska och juridiska aspekter av kontrakt och utgivning blivit betydligt snårigare. Det gäller inte bara att se till att man har koll på sina siffror i bokföring och deklaration, utan man ska också kunna ta ställning till olika ersättningsmodeller och upphovsrättsliga frågor.

Egen- och hybridutgivning kan så klart skapa möjligheter för fler att bli publicerade, att slinka igenom det så kallade nålsögat, men luckrar också upp både yrkesidentiteten och kvaliteten. Förlag som säljer utgivningstjänster utan att ta redaktionellt och förlagsansvar för utgivningen ställer rimligtvis andra krav på sina författare än de traditionella.

Rent privat landar jag i två slutsatser som ändå skaver ännu lite mer än de övergripande strukturerna och tendenserna har gjort. Entreprenörssynen på författaren är den första, förhållandet till drömmen om författarskapet är den andra.

Det är ingen självklarhet att få en egen bok utgiven. Varken sin första, eller femte, sjätte eller sjunde titel. Det är absolut ingen rättighet. Precis som för andra konst- och kulturformer kommer det alltid att finnas hur många som helst som vill skriva, måla, spela i band, dansa, skådespela. Ett förlag som satsar pengar och arbete på att ge ut en bok behöver så klart både se till kvalitet och säljbarhet. Den bedömningen är nödvändig. Synen på läsaren är dock viktig att hålla nyanserad – att inte fastna i målgrupper och segment, i likriktade omslag, i genrer och kända namn, utan våga lita på att intressanta, välskrivna, smala likaväl som breda texter kan nå fram även om de inte passar in i en "branschmall".

Drömmen om författarskapet är stark hos många, så stark att det idag finns möjligheter att förverkliga den genom en egen ekonomisk insats. Det innebär att den drömmen också har blivit en klassfråga. Om man dessutom tänker att författarskapet ska innehålla egenföretagare, entreprenörskap och gärna ett visst kändisskap och/eller en följarbas på sociala medier kommer framtidens författare till slut bara att bestå av extroverta, sociala, välfungerande personer med tro på sin egen förmåga och talang.

Detta skapar i sin tur en ojämlikhet, men gör också att vi riskerar att gå miste om en massa spännande, kreativa, uttrycksfulla författare som kanske inte skulle välta kiosker, men som kunde bidra till att utveckla skrivandet som konstnärligt uttryck, som skulle berätta andra historier från nya perspektiv än de som dominerar marknaden idag, men som inte har resurser eller förmågor att närma sig den här branschen.

Branschen, tänker jag, är i slutändan resultatet av alla delar i det litterära ekosystemet. Den är resultatet av läskunnighet, av hur litteratur används och förmedlas i skolan, av tillgång till såväl bred som smal litteratur i olika genrer och format, av hur den värderas i samhället, av hur vi ser på ordet som konstnärligt uttryck och på berättelsen som underhållning, av det mediala utrymmet för kultur, av satsning på bibliotek med stort utbud och kunniga bibliotekarier, av synen på yttrandefrihet, av möjligheterna att leva och verka som författare och översättare, av ersättningsnivåer och värdering av upphovsrätt, av hur mycket vi som läsare är beredda att betala för en bok oavsett om vi får den i tryckt eller streamad form, av om vi verkligen vill och vågar se litteraturen som central i en välfungerande demokrati.

En dag för litteraturens framtid
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
tisdag, 27 september 2022