Bloggen

One small step for man

"That's one small step for man, one giant leap for mankind."

Neil Armstrong dog igår, 82 år gammal. Artiklarna som dök upp i de stora tidningarna under dagen illustrerades av bilder på Armstrong i sin bländvita Nasa-dräkt. Porträttbilder och bilder från månvandringen 1969. Ofta leende och med den amerikanska flaggan på dräkten eller i bakgrunden, prydlig, välkammad och vänlig.

Inte för att jag egentligen är så fascinerad av rymden, den skrämmer mig mest, men situationen som sådan, den totala ensamheten långt ifrån sin hemplanet, utsattheten, beroendet av tekniken som ska hålla en vid liv och föra en tillbaka till säkerheten igen, den delen av historien engagerar mig verkligen. För ett par månader sedan såg jag Prometheus på bio, och hela grundberättelsen om människornas ursprung och kampen mot rymdvarelserna ute i mörkaste universum intresserade mig inte alls, men däremot fastnade jag i tankar omkring hur ensam och övergiven huvudpersonen måste känna sig i slutscenerna. Som i texten till Major Tom, just innan och efter kontrollrummet tappar kontakten med rymdskeppet:

"Though I’m past one hundred thousand miles
I’m feeling very still
And I think my spaceship knows which way to go

( --- )

... am I floating round my tin can
Far above the Moon
Planet Earth is blue
And there’s nothing I can do"

Sedan behöver man för all del inte åka långt ut i rymden för att känna sig liten, ensam och utan kontroll. Det räckte att titta ut genom fönstret på fredagskvällen, när berusade femton-sextonåringar som kommit ifrån sina nollningsflockar försökte klura ut vad som åtminstone var upp och ner i världen, för att få just de känslorna gnuggade rakt i ansiktet. Lite senare på natten kom tjugo-tjugofemåringarna-på-väg-hem-från-krogen förbi ute på gatan i ungefär samma tillstånd, fast för de flesta av dem var målet att tala om sanningen och göra upp med kompisar/flick- eller pojkvänner, en gång för alla, eftersom de själva var allmänt missförstådda och alla andra idioter.

Såg filmen Football Factory igår, en helt annan berättelse än boken, som jag läste redan när den kom 1996. Filmen hade mer humor och en mer närvarande moral ( om inte mitt minne har grumlats under åren som gått - för så kan det mycket väl vara ). Inte en enda fotbollsscen eller fotbollsmiljö - förutom kvarteren utanför och omkring The Den och en tv-sänd cup-lottning. Inte ens de curry-and-lager-excesser som jag minns från romanen fanns ens antydda. Gillade ändå filmen, men på ett annat sätt än jag trodde när jag började titta, framför allt för den där känslan av ensamhet och tomhet som skildrades med svart humor och utan bitterhet, vilket kändes rätt sympatiskt.

Idag blir det riktig fotboll, PM-skrivande, den vanliga löpturen och annat praktiskt. Inga banbrytande steg, varken för mig själv eller mänskligheten.

Skäms över min egen lyxtrötthet
Kort paus
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
torsdag, 27 juni 2019