Bloggen

Riktig teater

Går alldeles för sällan på teater nu för tiden. Inte för att jag inte vill, utan mest för att teater kräver mer planering än böcker, film och gallerirundor. Mellan nitton och tjugotvå års ålder jobbade jag däremot som värdinna på Östgötateatern, och då såg jag varje föreställning varje kväll, i genomsnitt runt tolv timmar teater i veckan. När det periodvis även var skolföreställningar blev det dubbelt så mycket.

Igår såg jag hur som helst en av de sista föreställningarna av "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", och påmindes om vad jag faktiskt missar varje gång jag väljer att inte ta mig till en scen med riktiga levande skådespelare. Innehållsmässigt låg föreställningen väldigt nära boken, så där fanns inga överraskningar. Scenen var enkel och naken med låga ljusramper och en mikrofon som dinglade i sin sladd från taket, symbolerna för de olika sidorna hos scenens Ann tydliga ( peruk, högklackade skor, snäv svart klänning ), dissonansen i ljudkulissen låg som en ständig påminnelse om huvudpersonens sinnestillstånd, närheten till åskådarna påtaglig. Men mest fascinerande är hur en ensam skådespelare ( eller skådespelerska, ska man kanske skriva, men gillar inte genusformer av yrkestitlar ) får bära hela handlingen, föra publiken genom känslokasten, rollbytena, med- och motgångarna, karaktärens olika åldrar, stadierna i sjukdomen, hoppet och förtvivlan.

Jag tyckte när jag läste boken, och tycker fortfarande, att det finns ett identifikationsproblem med att huvudpersonen är så framgångsrik. Ångesten gör inte mindre ont om man sitter i en femmiljonersvilla, klädd i märkeskläder och förväntas föreläsa, debattera och leverera bokmanus, men för de allra flesta bipolära ser vardagen ändå lite mindre glamorös ut, och det finns ofta inte möjlighet att jobba ihop pengar genom att skriva, forska, uppträda, måla eller vad det nu kan vara under den maniska perioden för att klara den depressiva. Risken blir att stor kreativitet och skarpt intellekt automatiskt ses som en del av sjukdomen, och någon slags "bonus" som kan uppväga de svarta, låga perioderna.

Självklart beror det ju på vad man vill skildra, Ann själv och hennes situation där konstrasten mellan den "officiella" personen och den person som är lägst ner i sin sjukdom är väldigt stor, eller om man vill skildra sjukdomstillståndet i sig, för de framgångsrika, men också för de som kanske bara låter lönen rulla på närmaste krog och förköper sig på nätet när de maniska perioderna sätter in. Det första alternativet gör sig självklart mycket bättre på en scen, även om det andra rent konkret berör fler människor, men också är ännu mer utmanande och svårtolkat.

Hur som helst - är glad att jag tog mig tiden att få sitta ett par meter från en duktig skådis och via henne få följa med långt in i en annan människas tankar och känslor.

Litteraturen lyfter Östergötland
Hösten börjar smyga sig på
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Guest
söndag, 26 maj 2019