Med smärtstillande ...

Med smärtstillande, superdämpade skor, ankelstöd och specialinlägg går det fortfarande att springa trots att det gör ont. Trots att jag känner mig som Quasimodo den första kilometern, trots att jag så klart inte borde.

Vet att det är dumt, måste ändå springa. Måste för att jag vill så gärna. För att min kropp behöver få träna sig trött och svettig, för att jag älskar endorfinet efteråt. För att det är skira rosa och vita blommor på träden, för att löven börjar komma, för att kastanjerna har stora klibbiga knoppar. För att solen skiner och himlen är blå. För att luften börjar bli ljummen och fåglarna kvittrar. För att det är så mycket tråkigare att sitta på en cykel på ett gym och titta in i en tv-skärm. För att det är en ny dag och för att jag har starka snabba ben, bra hjärta och lungor, motivation och möjlighet.

Sedan läser jag Brideshead Revisited, tillåter mig att för ett ögonblick bli nostalgisk över en värld som jag egentligen har mycket lite gemensamt med. En privilegierad förtrollad värld där tonårskillarna har lunchbjudningar, läser TS Eliot till maten, åker på bilturer genom sommarlandsbygden utan att knappt kunna köra, dricker champagne och vintoddy efter föreläsningarna. En värld där historia är ett gott val som huvudämne, där man studerar för sin bildning mer än för att bli något i framtiden. Där den karismatiska Sebastian, känd för sin skönhet, excentricitet och charm, bär omkring på en teddybjörn som heter Aloysius.

På gott och ont en värld mycket långt ifrån vår egen.

Det är trångt i huvudet just nu. Mycket som måste få plats, mycket som inte alls ska få något utrymme. Försöker mota bort det onödiga, trångsynta och ovidkommande, fokusera på det kloka, roliga och nyfikna. Ska fortsätta söndagen med att träffa människor, jobba igenom förstaversion av manus och lägga schema. Precis i den ordningen.