Andra vågen

Jag går trots allt fortfarande till gymmet. Tidigt för att inte vara på tvärs mot nya rekommendationerna. Och för att undvika smitta. Inser att flera börjar tänka som jag. Inte många, men vi är sex personer på ett par hundra kvadrat och det känns ändå som för många. Särskilt som de flesta av oss vill stå så att vi ser tv-skärmarna och kan följa senaste valuppdateringarna från USA. Inser också, när jag står där på crossmaskinen, att amerikanska folket kanske är på väg att låta en odemokratisk president med grandios personlighet och noll impulskontroll behålla makten i fyra år till. 

Valet av en president med makt att påverka hela världen och en skenande pandemi.

Tänker att de flesta av oss nog har förträngt. Åtminstone delvis. Den apokalyptiska känslan i mars. När smittan rullade över Europa som en stor flodvåg, som en skogsbrand. Slukade människor, mat, toapapper, näringsliv, sociala sammanhang. När man pendlade till arbetet, gick till affären, träffade kollegor med livet som insats.

Det kändes skarpare, men samtidigt lättare än nu eftersom vi gick mot våren, ljusare dagar, sommarledighet långt borta vid horisonten.

Nu går vi mot mörker och kyla. Vi har en president i världens största demokrati som försöker avbryta rösträkningen och utropa sig själv som segrare bara några timmar efter att de sista valdistrikten har stängt. 

Och vi slår värmerekord i november.