året utan ord

​Står på crossmaskin klockan sex en lördagsmorgon. Om ett par timmar börjar årets stämma med Sveriges Författarförbund. I gymhögtalarna hörs Another Brick in the Wall.
Jag har påbörjat så många texter den här våren och sommaren. Om oro, isolering, hopp, nya vanor och ovanor. Om livet och döden, om hur vi människor ser, förstår och värderar varandra.
Men för mig har 2020 på många sätt varit ett år utan ord. Eller snarare, ett år utan egna kreativa ord. Pandemin har påverkat oss på olika sätt. För min del har det blivit gränslöst mycket "vanligt" arbete, oändliga timmar i Teams, på Zoom, i delade dokument, mycket fokus på andras tankar, känslor och rädslor.
Another Brick in the Wall blev en mental kampsång från att jag hörde den första gången i början av tonåren, genom högstadiet och gymnasiet. Fuck you, jag ska inte bli en brick in the wall. Inte kväva mig själv, cementera gamla strukturer, malas ner och spottas ut som en likadan klump som alla andra.
Så vad gör jag när livet ställs på sin spets? När man inser att döden nafsar i hälarna, att mat och toapapper kanske inte kommer att räcka till alla, att världens ekonomier kraschar, att planeten håller på att brinna upp.
Jag jobbar nästan ihjäl mig.
Den här sommaren har varit annorlunda än tidigare. Inga frukost-i-Stockholm-lunch-i-London-middag-och-drinkar-i-Andalusien som förra året. Inga fotbollsmatcher på trånga klacksektioner. Istället många långa promenader och löpturer, bra böcker, bad i Göta kanal, på östkusten och västkusten.
På skolan löper 140 elever och 15 kollegor omkring ungefär som vanligt sedan mitten av augusti, bara med lite extra avstånd, handtvål och sprit. Stämman kommer att genomföras via Zoom och VoteIT, dessutom uppskjuten eftersom vi in i det längsta hoppades att vi ändå skulle kunna samla medlemmarna fysiskt vid den här tidpunkten. Vi vet ju att det är viktigt, eftersom förbundsstämman är den gång på året man kan träffa författarkollegor, prata, diskutera, debattera. Dricka kaffe, äta lunch och ta ett glas vin tillsammans.
Självklart blir det inte samma sak med små bildrutor på Zoom, men ska verkligen göra mitt allra bästa för att fokusera på möten med människor, tankar och idéer istället för på oro för teknikstrul. Och när stämman är över ska jag göra mitt bästa för att njuta av en lång promenad ut på slätten och ett glas vin på balkongen.
Det borde funka, för mitt bästa kan jag ändå ärligt säga att jag har gjort under hela den här våren och sommaren.
Jag har bara inte varit särskilt snäll mot mig själv.