vad deras ögon ser

Det sitter tiggare på gatorna sedan en tid tillbaka.

Den här måndagen två personer, båda på knä i snön. En man med händerna knäppta och uppsträckta mot de förbipasserande, en kvinna ett femtiotal meter bort som böjer sitt ansikte över en brun pappersmugg med några mynt i botten. Temperaturen har stigit lite, kanske är det fem minusgrader, snöbyarna kommer oregelbundet. Det ligger ett par decimeter snö på marken.

De knäliggande personerna, mannens förvrida ansikte och knäppta händer, kvinnans undergivet böjda nacke väcker många tankar och känslor omkring vad som är moraliskt och allmänmänskligt rätt eller fel att göra.Vi lever i ett samhälle där vi inte är vana vid att påminnas om nöd och fattigdom, mer än på tv eller genom reklam för hjälporganisationer. Är det då mest rätt att vi följa våra hjärnor som säger att tiggeriet är organiserat av kriminella ligor som turnerar från stad till stad, land till land? Eller våra hjärtan som tycker att det ändå känns bättre att ge en slant än att bara gå förbi?

Jag tänker resten av dagen på vad deras ögon ser, vad resten av sinnena uppfattar. Kylan, vätan, de bortvända kropparna, skorna som passerar, de besvärade minerna. Tänker på de få mynten i kvinnans mugg, på att om det här är organiserat av kriminella ligor så måste vinsten vara nästan obefintlig, och om vinsten är nästan obefintlig måste kostnaderna vara ännu lägre. Tänker på allt som måste ha hänt i en människas liv innan han eller hon hamnar på knä i snön i en främmande stad, i ett främmande land, bland främmande människor som inte har en aning om hur de ska bemöta den nöd som personen framför dem representerar.

Det är lätt att vara principfast och ha en färdig moralisk uppfattning i teorin, i praktiken kan det vara en lyx att överhuvudtaget ha råd att hålla sig med sådant.

Fortsätt läs mer
  2635 Träffar

Lite magisk

Snöflingorna dansar. Virvlar vita och vackra. Faller. Bygger upp snötäcket på marken. Tätnar snabbt, viner vågrätt. Gör gatan, parken, hustaken mjuka och skimrande vita. Dämpar ljuden, gör världen förtrollad, som i en saga.

I tidningarna står det snökaos, radion uppdaterar trafikläget flera gånger i timmen. Det vackra vita blir en katastrof. Och det är klart, i dagens samhälle är det kanske en katastrof när tempot tvingas ner, när planerna rubbas, när man inte kan göra precis det man har lust med, direkt.

Ändå gör snön mig full med ljus, gör världen vacker, långsam och lite magisk.

  2581 Träffar

Idag hade jag tänkt

Idag hade jag tänkt skriva om en massa olika saker som jag har samlat på mig under veckan.

Jag hade tänkt skriva om att min gamla hemstad, staden där jag växte upp och var tonåring, staden som jag besökte i onsdags, får mig att känna mig som en slags blandning av Gulliver i Lilleputtlandet och Alice i Underlandet. Lite som att jag går omkring i en dröm, där jag är lite för stor och där jag inte riktigt hör hemma. Jag borde känna igen ansikten, men de har åldrats, husen kurar under den grå himlen, gatorna har smalnat och blivit kortare. Med jättekliv går jag längs Västra Storgatan, över torget, förbi det som var polishus en gång i tiden, över ån. En sträcka som jag minns som lång, tar plötsligt bara några minuter att promenera. Jag var 18 när jag flyttade, fysiskt lika stor som idag. Staden var inte större, men avstånden kändes ändå så mycket längre. Det är märkligt att den tidiga perceptionen och minnesfragmenten fungerar så. Att de kan påverka sinnesintrycken än idag.

Sedan tänkte jag skriva om skönheten i Zlatan Ibrahimovics fjärde mål mot England - blicken på bollen, kroppens väg upp i luften, ögonblicket när tyngdlagen upphörde, den perfekta träffen, bollens lika perfekta trettiometersbåge rakt in i målet.

Slutligen tänkte jag skriva om Rumble of the Kings-galan igår. Dramaturgin i matcherna, disciplinen som kontrast till det oberäkneliga och aggressiva, kraften och utsattheten.

Men så på eftermiddagen fick jag veta att en ung människa har gått bort, alldeles alldeles för tidigt. En människa som borde ha haft minst sextio år till kvar att leva. En människa som hade varma glada ögon, ett stort leende och trodde på det bästa så länge han kunde.

Fortsätt läs mer
  2680 Träffar

Förbereder mig

Arbete med skrivargrupp på FU i morgon, sedan offentligt samtal om de olika dimensionerna av privat och personligt i skrivandet.

Förbereder mig genom att rita mindmaps och hitta på skrivövningar medan jag tittar på This is England '88. Tycker om tonen med det svarta, det humoristiska, det groteska och det bitvis melodramatiska i både den och föregångaren från '86. Alla tillkortakommanden och all skevhet. Karaktärerna som är så jobbiga och samtidigt så mänskliga.

Fyller mina tankekartor med idéer - tänker på njutningen när man sätter pennspetsen mot ett nytt papper, när orden börjar fylla det och när de orden till slut börjar ge liv åt personer och händelser. Funderar på olika sätt att förmedla den känslan, erbjuda små smakprov av den.

Tv-rutan fylls av bleka ansikten, slitna sjukhusmiljöer, osorterade minnesglimtar och hemgjorda tatueringar. I bakgrunden julmusik. Sedan sluttexter.

Lägger undan anteckningarna, fortsätter att fundera på personerna som just lämnade mig. Hur det kommer att gå för dem. För flickan med det stora hjärtat som blev sviken. För pojken som inte kunde begripa själv varför han svek. För hon som inte orkade leva mer. För han som inte klarade av det livet som skulle vara så bra för honom. Och för mannen som bar ett straff som inte var hans. För den som dött men vägrade att vila i frid.

Fortsätt läs mer
  2782 Träffar

samhain och tankar om gammalt och nytt, helhet och delar

Den här morgonen har jag tid att sitta med levande ljus i min ganska charmlösa pumpalykta från tidigt nittiotal. Varje år vid den här tiden får den komma fram ett par dagar, innan den åker tillbaka in i skåpet igen.

På onsdag 31 oktober börjar samhain, keltiska nyåret, då sommartiden slutar och går över i vintertid, då det är tid att reflektera över förändringar i livet, avsluta det gamla och påbörja det nya, men också att minnas de döda, eftersom gränsen mellan de levande och dödas världar är som tunnast just då. Just i år har jag haft många anledningar att fundera över förändringar, hur man ska avsluta det gamla på ett bra sätt, välkomna det nya med öppet och vaket sinne. Ibland känns det lättare, ibland svårare.

Hur som helst är jag i mindmap-stadiet i förberedelserna inför tre olika författaruppdrag, med tre olika utgångspunkter - bärande dialog, att hitta formen för sitt berättande och fiktivt kontra autobiografiskt/självbiografiskt berättande. Ofta tänker man kanske inte helt medvetet omkring val av innehåll och berättarteknik i själva skrivprocessen, de tankarna brukar mer dyka upp när man får problem med att uttrycka det man vill eller när man ska kommunicera skrivandet med andra. Jag brukar ofta veta vad jag vill fånga i texten, provar mig fram lite grann, litar mycket på känslan, vill inte "övertänka" för mycket.

Den idé som jag jobbar med nu har dock varit besvärlig och vill inte fastna i ord lika lätt som vanligt. Lösningen har varit att försöka skala ner den till dess grundelement, något som jag inspirerats mycket till av dans och koreografiarbete. Ett par nyckelord och centrala kvaliteter får bli basen som jag sedan kan bygga upp texten utifrån, istället för att börja med det uppenbara i toppen av historien.

Parallellt med detta läser jag i studiesyfte en bok om textanalys, som i detalj går in på hur man kan bryta ner det skrivna i fragment. Från fonetisk nivå, via lexikal och syntaktisk nivå, textnivå, kompositionsnivå och stilnivå till ren innehållsnivå. Har ännu inte bestämt mig för om det är inspirerande eller bara hämmande, men det för mig tillbaka till min första termin som student och hur jag satt då och räknade ut läsbarhetsindex och letade stilfigurer i alla möjligt och omöjliga texter.

Fortsätt läs mer
  2658 Träffar

En historia lever eller dör med sitt perspektiv

Har just sprungit bland gula och röda löv, i halvmörkret under de låga molnen, precis som varje dag den här årstiden. Den senaste veckan har det känts som att jag är i en ensam tyst dröm när jag löper genom höstdiset. Det är inte så många människor ute längre, konturerna suddas ut, ljuden dämpas.

Idag har jag sprungit och tänkt på perspektiv, hur en historia lever eller dör med sitt perspektiv. Hur svårt det ibland är att hitta rätt perspektiv, och vilken makt perspektivet har att förändra hela innehållet. Nu jobbar jag med ett nästan totalt perspektivskifte i den text jag skriver, kanske inte så tydligt rent konkret, men åtminstone mentalt. Lite grann känns det som en rejäl penicillinkur, historien piggnar till, börjar växa igen, får ny energi.

Det är det fina med att skriva, att det aldrig blir riktigt färdigt, att man kan fortsätta hitta nya vägar, förändra och utveckla, hitta nya röster, mer innehåll, fler möjligheter. Både när man medvetet väljer ett nytt perspektiv, eller när man plötsligt får det ändå, helt enkelt för att man utvecklas som människa.

  2635 Träffar

mitt vanliga jobb

Idag ska jag skriva om något som egentligen inte har här att göra. Vardagen utanför skrivandet. Det riktiga livet. Mitt vanliga jobb.

Mitt jobb har gett mig så otroligt mycket. Utvecklat sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade. Lärt mig att hantera saker som jag inte visste att jag kunde. Gett mig upplevelser, relationer, insikter, kunskaper och erfarenheter.

17 år av uppbyggnad, utveckling och anpassning. Resor, dansföreställningar, medeltidslajv. Upplevelserum, regnpromenader, interaktiv teater. FN-rollspel, innebandyturneringar, Macbethgestaltningar. Skratt och gråt, magiska ögonblick när människor vågat saker som de aldrig någonsin trott varit möjliga. Alla stolta gånger när studenterna springer ut från skolan, helt färdiga och redo för världen.

Läsåret 2012-13 är skolans sista, till sommaren ska den läggas ner. Jag vill inte påstå att alla erfarenheter, kunskaper och gemensamma minnen kommer att försvinna, för så fungerar det inte. Det jag har lärt mig av arbetet med alla elever som har passerat mig genom åren, från de jättehögpresterande och supermålmedvetna till de med stort skolmotstånd och djup misstänksamhet mot vuxenvärlden, den nyfikenhet och det intresse för människor i allmänhet som alla dessa möten har väckt, det kommer jag alltid att bära med mig. Men de gemensamma referensramarna splittras och blir inte längre en naturlig del av vardagen, och det känns tråkigt och sorgligt.

Oavsett vad man tycker och tänker och känner i ett sådant här ögonblick vill jag fokusera på här och nu. Inte bli arg och bitter och gräma mig över att magiska ögonblick inte går att bokföra eller att siffror är konkreta fakta medan mänskliga värden bara är värme i hjärtat. Jobbet fortsätter trots allt att ge, varje dag och varje stund.

  2863 Träffar

äntligen, oj eller va

Om ett par minuter meddelas vem som har vunnit årets nobelpris i litteratur. Som vanlig spekuleras, resoneras och vadslås det intensivt, och in i det sista redovisas oddsen för de aktuella författarnamnen.

Priset ger självklart stor ära och en enorm prissumma, men också enorm, krävande och ibland kvävande uppmärksamhet. John Steinbeck beskrev priset som en "dödskyss", Seamus Heaney kallade prestationsångesten och skrivkrampen som följde för "nobelsjukan".

Själv undrar jag fortfarande över det rimliga i att dela ut ett pris för "bästa" litteratur. Borde det inte istället ligga i konstens och litteraturens roll att motverka rangordning och traditionella kvalitetsdefinitioner? Att belöna och uppmuntra gränsöverskridanden och mod? Litteratur har så många olika utgångspunkter och intentioner, skrivs under olika förhållanden och utifrån olika förutsättningar.

Snart kommer beskedet om årets nobelpristagare att levereras inför samlat pressuppbåd och man får väl se om man vill ropa "äntligen", "oj då", "va?" eller något annat. Personligen skulle jag åtminstone just idag helst vilja ropa något om att en del av prissumman och festpengarna istället skulle kunna gå till ett globalt och omfattande arbete för yttrandefrihet, som gör att fler författare kan göra sina röster hörda och så att vi i framtiden slipper se bilder på skottskadade 14-åringar som har uttryckt krav på flickors rätt att gå i skolan.

  2740 Träffar

Ett löfte till mig själv

I morgon åker jag till Brighton.

Jag tycker om att komma dit. Varje gång. Det finns så mycket skönhet, så många drömmar, men också mycket trasighet. När man står på stranden ser man Brighton Pier, pulserande av ljus och ljud, med nöjesfältet och fish'n'chipsstånden, pubar och Rock Shops, och det svartnade skelettet av nerbrunna West Pier på samma gång.

Redan vid första andetaget väcks känslan av staden. Den speciella blandningen av avgaser, det salta från havet, matoset från pubar och restauranger, den avrundande sötman.

Sedan synintrycken. Den bedagade skönheten som jag har fångat på så många foton genom åren. De vita husfasaderna längs sea front, stenarna på stranden, havet som är blått eller grönt, grått eller svart, det lite disiga ljuset... Men också alla grå, syrefattiga kontor, alla andrahandsaffäree, lager, center, alla bakgator, utkanter och industriområden.

Någon gång ska jag hitta en historia att skriva om där Brighton passar in. Det är ett löfte till mig själv.

  2720 Träffar

Upplevelsekompensation

City Art Link i Lkpg i lördags.

Gick på tre konstutställningar, hörde lite musik och såg en levande teatertrailer, men inte så mycket mer. Vet inte om marknadsföringen har varit tunn eller om jag själv har varit ouppmärksam, men när jag till slut fick tag på ett program insåg jag att det faktiskt var rätt mycket som jag hade missat och som egentligen intresserade mig. Kanske är det så att mycket fortfarande bygger på personliga kontakter och rätt nätverk för att få mer ingående information? Jag hoppas inte det, utan vill gärna att min brist på överblick helt var mitt eget fel, för i annat fall blir det lätt så att lokala kulturevenemang blir mer av en intern angelägenhet för redan frälsta än något som engagerar människor som normalt inte går på utställningar, hittar till lokala designers, lyssnar på livemusik osv.

Helgen avrundades med ett riktigt supermål av Kennedy Bakircioglü, en upplevelsekompensation på hög nivå. Det är verkligen inte alltid som fotbollsmål är vackra, men det här var en estetisk njutning.

  2510 Träffar

Inte en enda gång hörde jag någon som sa det är omöjligt

"Att vara professionell kulturskapare i Östergötland" var temat för gårdagens kulturdialog. Förutsättningar utgångspunkten för det scensamtal som jag själv satt med i.

Trots att villkoren är så kärva som de ändå är för många inom kultursektorn så finns det otroligt mycket energi, stolthet och konstruktiva idéer. Inte en enda gång hörde jag någon som sa det är omöjligt - det går inte. Tvärtom. Kanske beror det på att det ligger så mycket passion i botten hos var och en som har satsat på ett skapande yrke, kanske på att man har vant sig vid att inte ta något för givet och lärt sig att se möjligheterna snarare än hindren för att överhuvudtaget komma någon vart.

Även om scenkonstnärernas vardag ser helt annorlunda ut än författarens, musikerns ser annorlunda ut än filmskaparens, bildkonstnärens annorlunda än museichefens så finns samma behov i botten. Önskan efter resurser i form av pengar eller tid, praktiska stödfunktioner, mötesplatser och infrastrukturer, ökade kunskaper hos de som sätter ramarna för verksamheten.

Så länge man har hopp och brinnande vilja, tror jag att man kan må ganska bra som människa. Ibland behöver man påminnas om det.

Rent ekonomiskt finns det ingen anledning för mig att fortsätta skriva. Jag har ett heltidsjobb, kan betala för det jag behöver med min "vanliga" lön.

Fortsätt läs mer
  2698 Träffar

"Det var for bra til å være sant."

"Det var for bra til å være sant. Jag var fast plateanmelder i ei avis! Seksten år gammel!

Jeg tente en sigarett og begynte å gå nedover. Den tørre asfalten, vinduene som noen steder var mørke av eksos, alle bilerne, fikk meg til å tenke at jeg befant meg i en storby."

Har övergått till att läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie på originalspråk, tycker om hur norskan verkligen påverkar texten. Språkets rytm, den naturliga mjukheten i tonfallet, världsbilden som lyser igenom orden och uttrycken. Är halvvägs igenom 4:an, på nattduksbordet väntar 5:an och sedan Linn Ullmans Det dyrebare. Njuter av att de ovana ordbilderna blir alltmer naturliga för ögat, hur läsningen går snabbare och snabbare.

Ska på kulturdialog om förutsättningarna för professionella kulturskapare i Östsam-regionen på torsdag, och har därför funderat en del omkring skrivandets villkor ur ett mer lokalt / regionalt perspektiv. Mycket konstnärlig verksamhet är förankrad i närmiljön och dess nätverk, men författare arbetar ofta rätt oberoende av dessa. Skapandet sker framför den egna datorn, förlagen finns i storstäderna.

Kanske är det faktiskt just att få höra till som är centralt. Författandet är i långa stunder ensamt. Man kommer på idéer, prövar idéer, förkastar idéer, låter några växa till sig och bli till längre utkast. Man sätter ihop ett manus. Läser, bearbetar. Utvecklar, stryker, förbättrar. Skickar det till sin förläggare, håller tummarna. Om manuset håller så påbörjar det konkreta samarbetet med förlaget där, vilket ofta är en stimulerande del av processen, för man får återkoppling, goda råd och tips, får ta ställning till olika frågor, jobbar aktivt mot en deadline. När texten ges ut är man ofta ganska ensam igen - man läser recensioner, ger intervjuer, gör författarbesök, det mesta på egen hand. Förlaget finns alltid bara ett mejl eller telefonsamtal bort, men är man inte bosatt i Stockholm har man inte den naturliga oplanerade vardagskontakten varken med medförfattare eller förlagsanställda.

Fortsätt läs mer
  2695 Träffar

Elitseriepremiär - bring it on

Elitseriepremiär för hockeyn i morgon.

Ser fram emot det, trots att det har varit högsommarväder i ett par dagar nu och vintern känns ganska långt borta. Läser lokaltidningens hockeybilaga till frukost, minns avslutningen på vårsäsongen, alla de där mitt-i-omgången-matcherna under mörka snöslaskiga december- och januarikvällar, mål och segrar, skador och skandaler.

Det finns ett cirkusdrag över hockeyn som är ganska ovanligt inom svensk idrott - ljusspel och eld, hög musik, skränande jumbotronreklam, en i grunden förutbestämd dramaturgi, välregisserad publik som vet när det ska klappas och ropas, hårda fysiska prestationer och högt tempo i rinken, ett ständigt element av total oförutsägbarhet trots det relativt rigida ramverket. På fullt allvar, och ändå inte.

Längtar efter katharsiskänslan efter en match, efter att ogenerat få skrika jaaaa efter ett tveksamt mål, efter att sitta på kortsidan bakom bortamålvakten när ljuset släcks och höra första tonerna till Enter Sandman, efter att se förstafemman åka in på isen.

55 grundomgångar, upp till 21 matcher i slutspel.

Fortsätt läs mer
  2601 Träffar

Nyfotograferad och fundersam

Nyfotograferad - och det blev ett hårt arbete för fotografen innan hon fick åtminstone en bild där jag hade ögonen öppna, inte rynkade ihop hela ansiktet, inte såg fientlig eller misstänksam ut.

Vacker solig fredag idag. Är på universitetet även denna vecka, försöker skruva upp farten fram till mastersexamen. Har just fått en handledare till min uppsats, så det känns bra.

Läste i tidningen i morse att hovrätten friade en man för våldtäkt, trots att kvinnan fick så svåra skador att hon höll på att förblöda. Motiveringen var att skadorna kunde ha uppstått även vid ett frivilligt samlag.

Jag vet inget om de här personerna eller deras relation, men tycker att det är märkligt att just kvinnokroppar behandlas på det sättet. Hade det varit annorlunda om det varit ett slagsmål? Eller stöld? "Nej men hon ville slåss, det var inte meningen att hon nästan skulle förblöda." "Jag trodde att hon gav mig sina pengar frivilligt." Hur kan någon slags sexuell laddning göra en handling som ger en svår skada omöjlig att ställa en annan person till svars för och straffa? Det har jag svårt att förstå.

Ska bli skönt med helg. Hoppas att hinna med Konstrundan och invigningen av Dansens hus.

  2826 Träffar

Har-ska-fick ...

Har en tid för fotografering till en artikel inbokad i morgon, och blir ännu en gång medveten om vilka blandade känslor det innebär att bli fångad av någon annans kamera. Det var andra påminnelsen den här veckan, den första fick jag i måndags när jag upptäckte att jag illustrerade Kärleksparaden genom att tillsammans med en kollega marschera i täten. Inte för att jag är obekväm med sammanhanget, även om det fanns många som verkligen aktivt och medvetet deltog, var uppklädda, dansade och ropade, men det är alltid obehagligt att inse att man faktiskt inte riktigt äger rätten till sitt eget ansikte.

Ska om ett par veckor delta i en panel om att vara professionell kulturskapare i Östsam-regionen, vilket blir intressant, eftersom författarvillkoren skiljer sig ganska mycket från många andra kulturutövares. Det har redan väckt många tankar omkring olika sorters författare, publicerade och opublicerade, de som ger ut sina texter själva och de som är kopplade till stora förlag, etablerade och oetablerade, de som lever helt på skrivandet och de som skriver vid sidan om ...

Fick frågan till en faktaruta om vad jag läser just nu och svarade direkt The Corrections av Jonathan Franzen, som jag läste för tio år sedan men kom på att jag ville läsa om igen Detta var i och för sig sant, men om man ser till intensiteten i läsandet får jag nog erkänna att jag för ögonblicket plöjer A Taxonomy for Learning, Teaching and Assessing. Ibland får lustläsande och pliktläsande liksom armbåga sig genom dagarna.

  955 Träffar

Uppsatskickoff och kärleksparad

På universitetet igår och kick-off för D-uppsatsskrivande. Har vänt och vridit på det jag vill fördjupa mig i för att hitta en bra metod, dels för datainsamling och dels för analys, som passar ämnet och det jag vill komma åt, och nu tror jag att jag har hittat rätt. Hoppas att den ännu okända handledaren håller med mig.

Överhuvudtaget tycker jag att universitetsmiljön är inspirerande - det tyckte jag redan när jag själv var heltidsstudent och kanske ännu mer nu när jag bara gör snabba besök då och då. Mycket unga människor, fint campus, avspänd stämning, många ställen att vara om man vill läsa eller jobba. Tyvärr upptäckte jag att mitt favoritställe, Café Prego, var försvunnet, liksom halva Akademibokhandeln. Håller tummarna för att det är temporärt, för jag gillade verkligen att sitta och dricka starkt lunchkaffe och äta en smörgås med hummus där inne bland alla böcker, förutom att jag självklart vill kunna ha tillgång till så många fysiska böcker som möjligt på ett stort universitet.

Idag är det Kärleksparad i Linköping. Förra året minns jag att stadsbussarna var dekorerade med små prideflaggor den dagen, så det hoppas jag på även idag. Paraden är ju dock bara en del av "en hel vecka av kärlek", som RFSL skriver på sin hemsida, som innehåller föreläsningar, teater, dans, musik, utställningar, samtal och diskussioner. Kanske har jag själv varit ouppmärksam, men det känns som att mycket av veckans utbud har fått rätt lite uppmärksamhet, vilket är synd. Hur som helst ska jag hitta en bra plats för mig och min kamera idag klockan ett.

  2575 Träffar

Skäms över min egen lyxtrötthet

Läser senaste numret av Situation Stockholm, minnestexten över Raine Gustafsson. Raine var tidningssäljaren som regelbundet skrev om hur det var att leva på gatorna i Stockholm, som fick sin dagbok från åren 1998-2010 utgiven och tilldelades Svenska PEN-klubbens Bernspris. Jag läser också om romernas historia under 500 år i Sverige och säljarnas egna texter, skäms över min egen lyxtrötthet i den varma torra lägenheten, med mätt mage, en skål med rostade och saltade pumpafrön i knäet, dator och tv inom räckhåll.

Ändå är lyxtröttheten rätt påtaglig just nu. Benen är stumma och trötta, huvudet tomt och tungt, ögonen långsamma. Hoppas att fleecefilt och tv-hockey ska bota den.

  2496 Träffar

One small step for man

"That's one small step for man, one giant leap for mankind."

Neil Armstrong dog igår, 82 år gammal. Artiklarna som dök upp i de stora tidningarna under dagen illustrerades av bilder på Armstrong i sin bländvita Nasa-dräkt. Porträttbilder och bilder från månvandringen 1969. Ofta leende och med den amerikanska flaggan på dräkten eller i bakgrunden, prydlig, välkammad och vänlig.

Inte för att jag egentligen är så fascinerad av rymden, den skrämmer mig mest, men situationen som sådan, den totala ensamheten långt ifrån sin hemplanet, utsattheten, beroendet av tekniken som ska hålla en vid liv och föra en tillbaka till säkerheten igen, den delen av historien engagerar mig verkligen. För ett par månader sedan såg jag Prometheus på bio, och hela grundberättelsen om människornas ursprung och kampen mot rymdvarelserna ute i mörkaste universum intresserade mig inte alls, men däremot fastnade jag i tankar omkring hur ensam och övergiven huvudpersonen måste känna sig i slutscenerna. Som i texten till Major Tom, just innan och efter kontrollrummet tappar kontakten med rymdskeppet:

"Though I’m past one hundred thousand miles
I’m feeling very still
And I think my spaceship knows which way to go

( --- )

Fortsätt läs mer
  2821 Träffar

Kort paus

Kort paus mitt på dagen, sol, lite musik i bakgrunden, människor som rör sig. Registrerar mig på mina universitetskurser, surfar runt på nyhetssidor och läser om domen mot Breivik, dricker gott kaffe långsamt.

Enda skuggan över stunden är stanken av bränd krokodil från ett stånd ett tiotal meter bort. Eller så är det känguru. Har svårt att känna skillnad.

Hur som helst är pausen över för den här gången. Kanske bra att krokodilstanken gör det lite lättare att resa sig upp och gå.

  2786 Träffar

Juryjobbat idag

Juryjobbat idag. Är inspirerande att sitta en hel förmiddag och diskutera intriger och formexperiment, karaktärer och berättartekniker, teman och språkhantering, symboler och strukturer. Framför allt är det inspirerande när det finns stor variation i det skönlitterära materialet, när man möter barn, unga och gamla, människor, demoner och monster, kärlek och hat, drömmar och verklighet, sommar och vinter, land och stad på uppåt trettio olika sätt.

Eftermiddagen på vanliga jobbet, där jag förutom en hel del pappersarbete fick diskutera en skönlitterär idé och olika sätt att genomföra den med en skrivsugen elev samt argumentera för Muhammad Ali's storhet i jämförelse med Mike Tyson. Själva argumentationen blev rätt kortfattad, för jag tycker att boxare som bits automatiskt blir diskvalificerade i sådana sammanhang. Å andra sidan kan jag ju förstå att Tyson's attityd och hårda livsstil går hem hos en nittonåring, även om jag själv absolut föredrar Ali's "float like a butterfly and sting like a bee".

Nu ska jag bolla kreativa idéer med mig själv, och försöka hålla mig undan från distraktioner som skräp-tv, sociala medier och andra ska-bara-saker.

  2604 Träffar