När jag var tonåring älskade jag blandband. Kanske är skillnaden mellan blandband och spotifylistor egentligen inte så stor. Man väljer helt enkelt ut musik som passar olika tillfällen, olika människor eller olika perioder i ens liv. Men blandbanden var så fysiska. Någon hade suttit med sin skivspelare, letat fram lp-skivor och singlar, valt ut låtar, satt ihop dem till en helhet. De tog tid och engagemang att göra, bekräftade och stärkte relationer, gjorde att man kunde sprida musik som bara fanns i begränsade upplagor, som man inte kunde hitta hemma i Nyköping. Många blandband älskade jag sönder, fick till slut dra ut ett trasigt trassel ur stereons kassettlucka.

För att kunna skriva behöver jag också musik. Varje bok har sitt soundtrack som har följt med den genom hela manusstadiet, ett soundtrack som anger stämningen, tempot och rytmen i innehåll och språk. Det behöver absolut inte vara musik som jag tycker om eller som jag lyssnar på i vanliga fall, den ska egentligen bara hjälpa till att ställa om hjärnan, byta värld.

Svart dam föddes till Eminem's The Marshal Mather's LP och Marilyn Manson's Holy Wood. Ungefär halvvägs igenom bytte jag till Lou Reed's Perfect day, föreställde mig scenen i Trainspotting när Renton tar en överdos hos Mother Superior och faller baklänges, genom mattan, genom golvet, och Nick Cave's Murder Ballads.

Till Hemlandet skrevs med Rammstein i bakgrunden, hela Sehnsucht och hela Mutter, varannan gång, timme ut och timme in.

Skärvor av himlen hade inte samma markerade rytm som de andra, ackompanjerades av White Stripes' Elephant och Queens of the Stone Age's Songs for the Deaf, enkelt och lättlyssnat, rak prosa. Då och då t.A.T.u. Bara för att.

Just idag är jag kanske inte så stark som jag skulle vilja vara, men kanske ändå på ett sätt starkare än jag trodde i morse. Ibland tvingas man att tänka om, omvärdera det man har tagit för givet, se saker annorlunda än man brukar.

Igår betraktade jag en sluttande överläpp, rastlösa ögonkast, uttråkat kroppsspråk och tolkade dem som fientlighet. Fientlighet berör på ett märkligt sätt. Försvagar, skaver, provocerar. Gör ont.

Idag har jag sett värme i ögon som lyser upp av gemensamma minnen, rosiga kinder och ett leende som tar över hela ansiktet när en person har nått sitt mål med en marginal som ingen vågat drömma om. Jag har fått oväntade kramar, känt stillheten lägga sig i ett oroligt rum.

Värme, glädje och stillhet behöver inte ens tolkas. De ger kraft direkt, utan omvägar. Adrenalinpåslaget avtar långsamt, försvinner till slut helt. Just idag är jag så stark som jag faktiskt kan vara och det känns rätt bra.