17-årig man
knivskuren
skjuten

För inte så länge sedan
ett nyfött mirakel
med fem fingrar på varje hand
fem tår på varje fot
pyttesmå naglar
stora ögon med forskande blick

Nyss en liten grabb
med skrubbade knän
luggen över ögonen
som dribblar fotbollen från fot
till fot
springer med andan
och skrattet
i halsen

Tonåring
mager först
sedan med muskler
som en man
med skuggan av skäggväxt
på överläppen
längs käken

Som tar sig upp ur sängen
på morgnarna
går till skolan
borstar tänderna
äter upp sina grönsaker
börjar röka
hinner sluta
sommarjobbar
köper dyra sneakers
och kepsar

Åt lunch med en god vän igår. Det är fint att göra det ibland. Extra fint just igår.

Pratade om vad vi vill med våra liv, om den tid som gått och den som förhoppningsvis finns framför oss. Om vad som är viktigt. Om vad som inte är värt att lägga tid och energi på. Om varför man gör det ändå, fast man vet att man inte ska. Om stresspåslag, ältande och ångestknutor i magen. Om vad det gör med hälsan. Här och nu, och på lite sikt. Om att släppa, låta vara, acceptera. Om att välja det som ger energi och glädje. Om att göra det vi säger att vi ska. Som vi säger om och om igen, som vi har sagt i flera år. Om att veta vad man vill men ändå inte ta sig dit.

Vi har känt varandra i över tjugo år. Gått igenom småbarnsår, arbetsdagar, tjugoårsnåntingålder-trettioårsnåntingålder-fyrtioårsnåntingålder. Vi har rest tillsammans, hanterat kriser, hittat lösningar, planerat stort och smått, festat, varit på bröllop, dop, födelsedagsfester och begravningar.

Är bra med människor som påminner en om ens inre kärna. Det som man alltid kommer tillbaka till, som alltid betyder något, som är viktigt för den man är och vill vara.

Idag är det min födelsedag. Ingen speciell, bara en av alla de där udda-års-födelsedagarna som man firar på ungefär samma sätt. Som förmodligen är orsaken till att jag älskar hösten. Gula och röda löv, vind och regn, levande ljus, mörka kvällar, rött vin och stark mat, halloweenfirande. Ser ut att bli en fin oktobersöndag. Blå himmel, gula, röda och orangea trädkronor, blanka kastanjer på marken, löv som fladdrar åt olika håll, fortfarande både lite ljummet men ändå friskt i luften.

Bob Dylan får 2016 års nobelpris i litteratur och väldigt många människor tycker, tänker och känner väldigt mycket om det. Jag vet inte. Tänker att det väl ändå borde finnas mer intressanta författarskap att uppmärksamma och belöna, även om det så klart är bra att Svenska Akademien tänker utanför de förväntade ramarna. Har aldrig lyssnat på Dylan själv, tycker att han är rätt tråkig, men minns att vi fick allsjunga Blowin' in the Wind varje musiklektion hela mellanstadiet så någon slags relation har vi ändå.

Är å andra sidan inte så engagerad i nobelpriset överhuvudtaget. Tycker inte riktigt att litteraturen ska gillas av akademier eller galafesta med kungahus. Litteraturen ska vara självständig, obekväm, oförutsägbar och utmanande. Oavsett om det handlar om örats eller ögats poesi. Eller inte poesi alls.

Förutom att det just nu pågår ett amerikanskt presidentval som allmänt liknas vid en politisk cirkus har fenomenet clownattacker fått oanad spridning de senaste veckorna. Längs min vanliga löprunda har flera killer clowns visat sig, vilket känns så där roligt när man springer ensam i mörkret. Kommer ihåg mina mardrömmar efter att ha läst Stephen Kings It i tonåren och skulle verkligen inte alls gilla att möta en lokal Pennywise, även om trenden i sig är lite intressant, triggar författaren i mig och väcker en massa nyfikna frågor. Vilka är det egentligen som klär ut sig? Klär de ut sig hemma och går ut, förbi grannar eller familjemedlemmar? Eller klär de ut sig utomhus, bakom en buske eller så? Och hur transporterar de sig mellan attackerna? Och hur tänkte den clownutklädda personen som polisanmälde en tjej som tagit en bild på honom och lagt upp på Facebook? Och hur blir det om en killer clown möter en annan?

Förra veckan hade vi deadline på nästa filmmanusuppgift - två minuter, relationskonflikt, två karaktärer (baserade på verkliga personer) med olika hållning till livet, en hemlighet, klassisk dramaturgi med olika viljor, olika mål, vändpunkter, konflikt, konfliktupptrappning, klimax och avtoning. Blev en supertajt mamma-son-konflikt, svår och frustrerande att göra eftersom allt "onödigt" fick hyvlas bort, men säkert nyttig. Kände mig dock rätt defensiv när jag fick feedback om att fördjupa karaktärerna och lägga till en hel utvecklingsprocess extra. Finns gränser för vad man kan göra på två minuter.

Nu ska jag ta en paus från Dylan-rätt-eller-fel-diskussioner i sociala medier, presidentvalsdebatter, otäcka clowner och manusbearbetning, lägga mig under en filt och fortsätta läsa om Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Första gången läste jag glupskt för att få veta vad som hände, nu tar jag mig tid och bara njuter.

Förra läsåret distansläste jag kursen Att skriva dramatik. Mest för att lära mig tekniken när det gäller att skriva för scen, men framför allt för att det var roligt. Insåg också snabbt att om jag var öppen och ödmjuk kunde jag samtidigt lära mig mycket om mitt vanliga skrivande. Till exempel vad jag väljer att skriva om, hur jag skapar rytm och struktur i texter, vilken funktion karaktärer och händelser har i förhållande till helheten, hur jag kan effektivisera och begränsa mig ...

Nu är det dags för nästa kurs. Att skriva filmmanus, också den på distans och halvfart. Första skrivuppgiften är manus till en tvåminutersfilm med klassisk dramaturgi. Enbart visualisering, ingen text. Skräck eller komedi.

Komedi valde jag bort direkt, började istället tänka på olika sätt att jobba med skräck.

Gillar själv egentligen bara gammal skräck. Rosemary's Baby. Omen. The Shining. Hajen. Filmer som skildrar en vanlig vardag som långsamt skruvas till och blir alltmer skrämmande.Stämningar mer än psykopater och blodsplatt.

Valde alltså enklast möjliga idé, la skräcktemat på ett rent psykologiskt/mentalt plan, skruvade till med snabba bilder. Hade oväntat roligt. I vanliga fall skriver jag ofta lite för kort - nu fick jag istället för att fylla ut ta bort allt onödigt och strama upp, en riktigt bra utmaning.

Muskulösa måsar mot blå himmel. Ballonger, arkadspel, neonskyltar. En tom pir i höststorm. Spunnet socker, fish'n'chips, kanderade äpplen, munkar. Skrik och skratt, musik, karusellernas väsande mekanik.

Det är något med brittiska badorter och svenska marknader. Med Parades och Piers, med marknadsgator och tivoliängar. De både fascinerar och väcker en stark känsla av vemod. Förkroppsligar förgänglighet. Det desperata, ytliga, bullriga och angelägna. Men också det tysta, tomma, öde. Off season. Dagen efter, när sopmaskinerna rensar gatorna.

Som att bläddra i gamla fotoalbum. Eller sitta på en pub som precis har öppnat, när tidigt eftermiddagsljus lyser in genom fönstren och får dammpartiklarna att dansa, den där stunden när bartendern går och torkar av borden och bardisken med en fuktig Wettextrasa medan en stamkund läser tidningen i ett hörn.

Står inte riktigt ut med tanken på den riktiga förgängligheten, det är nog därför jag dras till den symboliska. Därför jag till och med har googlat på seedy seaside resorts inför semestern (just det året blev det en vecka i Folkestone), därför jag måste se stånden ställas upp, fyllas med varor och till slut packas ihop på Skänninge Marken.

Samtidigt finns det gränser för min förgänglighetsmasochism. Vill till exempel inte gärna se gamla band där medlemmarna numera är 65 och spelar samma låtar, iklädda samma kläder, som när de var 20. Det känns helt enkelt för sorgligt. Har också svårt för loppmarknader och auktionskammare, att se människors soffor, serviser, böcker, dukar och allt vad det nu kan vara uppställda till försäljning. Saker som har varit delar av hem, noggrant utvalda och väl omhändertagna, men som inte längre har sin plats hos någon.

Bor ett drygt stenkast från ett PokéStop. Eller kanske ett Pokémon gym. Har ärligt talat ingen koll alls på vad som är vad eller om det ens är någon skillnad, men hur som helst samlar platsen stora mängder människor. Barn, tonåringar, vuxna. Alla står med sina telefoner, liksom fastfrusna i ögonblicket, ingen kommunicerar med någon annan, åtminstone inte IRL.

Jag har egentligen ingen åsikt om Pokémon Go. Spelar inte själv, men kan så klart uppskatta att framför allt ungdomar är ute och rör på sig och upptäcker platser i sin stad som de säkert aldrig skulle komma till annars, även om jag tycker att det finns något obehagligt med att en massa människor upplever animerade figurer i ett spel som viktigare och mer intressanta än andra, riktiga människor.

Hur som helst. Ska egentligen inte alls skriva om Pokémon Go, men det är svårt att blunda för fenomenet, eftersom det har spridit sig och förändrat människors rörelsemönster och beteenden i offentliga miljöer så pass mycket och snabbt. På ett sätt kan man se det som en motvikt till den oro som finns i världen just nu, på ett annat som en förstärkning av just den oron. Karl Marx kallade redan 1844 religion för ”das Opium des Volks”, och man behöver inte mycket fantasi för att se på ett spel som Pokémon Go på samma sätt. Som en tröst i en ganska mörk och obegriplig värld. Och det är klart att vi behöver tröst. Men samtidigt behöver vi också reflektera över hur vi använder vår tid och energi.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag läste Elena Ferrantes Neapelserie. Då hade jag hunnit ungefär halvvägs, i helgen blev jag färdig med sista delen. Böckerna om Elena och Lina har gjort mig sällskap hela sommaren. Jag läste första delen under försommaren, andra i Spanien, tredje på västkusten och fjärde i Visby. Avslutade de sista sidorna i 35-gradig värme på Tinnis, hemma i Linkan.

Neapelserien är en historia om vänskap och kärlek, om ambitioner, drivkrafter och hat. Om medvetna och omedvetna val, hårt arbete, sociala orättvisor, fattigdom och våld. Ferrante tar upp så många olika teman - uppväxt, självkänsla, självbild, åldrande, relationer, sociala problem, ekonomiska villkor, kvinnors olika roller som döttrar, väninnor, fruar, älskarinnor, mammor, yrkesverksamma, intellektuella och delar av ett patriarkalt samhälle.

Den här sommaren läser jag, precis som nästan alla andra verkar det som, Elena Ferrante. My Brilliant Friend, The Story of a New Name, Those Who Leave and Those Who Stay, The Story of the Lost Child. Tycker om den engelska översättningen, även om jag önskar att jag kunde läsa på originalspråk. Inbillar mig alltid att jag går miste om nyanser, tonfall och rytm när språket filtreras.

Jag läser alltid mycket, men på sommaren blir det ändå lite annorlunda. Mer sammanhängande, med tid att reflektera. Älskar att ha stora högar med ännu olästa böcker, långa dagar att ägna åt dem. Älskar också att låta dem prägla en tid av mitt liv. Som Donna Tartt's The Goldfinch präglade ett par heta dagar i Italien för några år sedan, som Marguerite Duras' Älskaren och Mario Puzo's The Godfather färgade en vecka på västkusten innan dess.

Började sluka Ferrante i Spanien - på stranden, över starkt kaffe, till dricksglas med iskallt rött vin, i skymningen på balkongen. Till och med på flyget dit och hem kändes det som att tiden gick fort i sällskap med Elena, Lila och alla de andra napolitanska ungdomarna och deras familjer. Har ingen lust att ens påbörja en analys av varken handling eller budskap, nöjer mig med att dras in i miljöerna och relationerna, lyssna på karaktärernas tankar och känslor, följa deras val och de konsekvenser dessa får. Njuta av en historia som är vacker och sorglig, bitvis ganska solkig och hela tiden mycket mänsklig.

Känner mig rik för att jag fortfarande har tre fjärdedelar av bok tre och hela bok fyra kvar. Och en lång ledig vecka framför mig.