Börjar man med vreden, sorgen eller inte-alla?

Början man med vreden, sorgen eller inte-alla?

Brukar nästan alltid börja i inte-alla-änden. Lyfta fram alla fina, mänskliga, vettigt jämställda pojkar och män som jag ändå har omkring mig.

Nu vill jag börja med vreden.

För tre veckor sedan försvann ännu en ung kvinna, nästan bara en flicka, som något dygn senare hittades mördad. En man hon känner sitter häktad, säger enligt kvällspressen att det inte var meningen. Samtidigt en artikel om att en annan ung kvinnas familj hade utfäst en hittelön till den som kan hjälpa dem att återfinna hennes döda kropp. Pojkvännen är dömd för mordet, men vägrar att tala om var kroppen finns. Ett par dagar tidigare höll en högt uppsatt jurist presskonferens framför sin vita mexitegelvilla – hävdade på fullt allvar att det finns en definitionsskillnad mellan att "kladda" och tafsa, tog all heder och trovärdighet han kunde av den unga kvinna som anmält honom för våldtäkt. I lokaltidningen rapporterades om machokulturen på en gymnasieskola där elever systematiskt utsätts för sexuella trakasserier och förnedring av andra elever. I epilogavsnittet till SVT-dokumentären En våldsam kärlek, som jag ser på gymmet, berättar kvinnor om livet med männen systematiskt har misshandlat, kränkt och hotat dem och i flera fall också deras barn, men också om livet efter polisanmälan, utredning, rättegång och straff. Att våldet fortsätter när männen släppts ut från fängelset, men i andra former. Att samhället brister och livet blir omöjligt att få ihop.

Jag kan inte på allvar förstå att vi fortfarande idag uppfostrar pojkar till att se sig själva som norm och flickor som något annat. Till att se ner på och förakta det som är mjukt och ömtåligt. Till att tro att man kan tvinga en annan människa till underkastelse, lydnad och kärlek genom att trakassera, slå och kränka henne. Till att inte ta ansvar för sina egna handlingar, till att tro att en knuff, ett slag, en ovälkommen beröring inte får konsekvenser. Till att gömma sig bakom den som ger sig in i leken får leken tåla, det var bara på skoj, det var bara en vänskaplig hand på armen/axeln/benet/låret.

Jag kan inte heller på allvar förstå att samhället inte kan hjälpa och skydda kvinnor och barn som lever under hot. Att en grupp elever på en skola kan få utrymme att skapa och upprätthålla en kultur som strider mot allt i skolans värdegrund. Att media låter en man som polisanmälts för våldtäkt hålla presskonferens i sin egen trädgård, namnge kvinnan, kalla henne bedragerska och lögnerska, informera om att hon tidigare anmält andra män för våldtäkt. Att en annan man som är anmäld för våldtäkt får en hel dokumentär för att ge sin bild av vilka konsekvenser anmälan fick för honom.

Misogyni innebär en hatisk eller föraktfull inställning mot kvinnor. Jag tänker att det kanske handlar om hat mot kvinnor, men nog ännu mer om en inställning till sig själv och till det man förknippar med kvinnlighet. Till ett hat och ett förakt mot det nära, vårdande, mjuka som man ser som svagheter hos sig själv. Att det handlar om ett utgå från en manlig norm där kvinnor blir det andra. Det annorlunda. Det som går sönder, som inte tål lite skoj, som ber om att bli tillrättavisat och kontrollerat.

Jag känner som sagt hur många fina mänskliga män som helst. Män som ser män och kvinnor som fullt jämställda, som inte föraktar svaghet, som inte är präglade av stereotypt maskulina tanke- och handlingsmönster. Samtidigt har jag också sett fler kissande penisar än jag kan räkna på fotbollsmarscher, i matchpauser, på konserter, i vanliga parker eller stadsmiljöer. Jag lyssnar på musik där fitta är ett skällsord och knulla används som ett allmänt ord för att dominera eller förstöra. Jag har gått på en mellanstadieskola där man var ful om man inte hade bröst, äcklig om man redan fått mens. Lärt mig att räkna ut säkraste vägarna och strategierna, undvikit ögonkontakt på gator, krogar och i kollektivtrafiken, varit artigt undanglidande när jag helst velat slå och sparka. Hört män och killar snacka bort tafsanden, övergrepp och våldtäkter, använda omskrivningar och eufemismer. Jag ville ju bara kramas lite. Jag behövde lite närhet. Du är så snygg att jag inte kan låta bli.

I torsdags dödades en kvinna på Resecentrum i Linköping. Hennes före detta sambo överföll henne i tunneln från spåren. Mitt på förmiddagen, mitt bland alla människor. De har nio barn tillsammans, kvinnan hade skyddade personuppgifter, levde i ett skyddat boende.

Insikten om att vi som samhälle fortsätter att fostra pojkar som blir män som inte kan skilja på sina egna behov och andras integritet, som inte rakryggat kan stå för sina handlingar, att vi som samhälle inte kan skydda kvinnor och barn som lever under hot, att vi inte kan bryta normer och skapa verkligt jämställda trygga miljöer i vardagen, att vi inte alltid står upp för allas lika värde och tolerans för det andra och annorlunda triggar just nu vreden mer än sorgen, mycket mer än inte-alla.