Den tredje, fjärde, femte och en del annat

Har varit ledig ett tag nu, det vill säga varit nere på absolut-måste-nivå. Skrivit, kodat intervjuer, läst, men framför allt gjort helt andra saker sedan Almedalsveckan. Kunnat springa på dygnets bästa tider, badat, varit i stora städer och på långa stränder, vilat, träffat människor som jag inte har sett på länge. Dagarna har runnit iväg, tekniken har inte alltid varit tillgänglig.

Nu börjar juli närma sig sitt slut, vardagen kryper närmare, jag påminner mig själv om mina fiktiva karaktärer igen. Inspiration till den tredje, fjärde och femte fick jag helt ofrivilligt i somras. Personerna är unga, ännu inte vuxna, men fysiskt stora och starka. Vana vid att få klara sig själva, ta kritik och tvingas prestera, samtidigt som de vet när och hur de måste underordna sig och lyda.Trots att de egentligen är ganska olika blir de lika.

Från början var karaktärerna ganska anonyma och slätstrukna, men när jag satt och läste reaktionerna som de svenska em-spelarna fick på nätet dagen efter första matchen, hur de blev kallade flator och horor efter förlusten, hörde jag samtidigt ett gäng grabbar i äldre tonåren prata, först om jämnåriga tjejer och därefter recenserade de medelålders kvinnor på stranden. Det fanns något helt självklart i deras småskryt, höga skratt och oemotsagda elakheter, något som mer var ett resultat av situationen och gemenskapen än av deras egentliga personligheter. Därför lät jag de tre yngsta karaktärerna färgas av den insikten. De befinner sig i ett sammanhang, där deras personligheter inte får så mycket utrymme, där de måste anpassa sig till kollektivet. Det gör de lättast genom att vara godmodiga och okritiska i förhållande till varandra och sin grupp, men framför allt genom att göra sig osårbara. Det finns inget ont i de tre killarna, men de är okomplicerade och omogna, och deras utveckling är helt beroende av det sammanhang som kommer att forma dem.

Karaktärerna är fortfarande relativt anonyma, men de har ett fokus som gör dem mer intressanta att följa. Särskilt när en av dem plötsligen inte längre har en plats i den miljö som alltid har varit en självklarhet.