Det var bara en punklåt

Fem tjejer i färgglada korta klänningar, med rosa, gröna och gula strumpbyxor, hemgjorda balaclavas i samma färger. De pogohoppar, skriksjunger, studsar omkring. Musiken är snabb och slamrig, texten handlar om presidenten och jungfru Maria, feminism och homosexuella som skickas till Sibirien.

Det skulle ha varit en punklåt, sa jag om Sofia Rapp Johanssons Silverfisken i ett försök att värja mig lite grann.

Nu skulle jag hellre vilja säga: Det var bara en punklåt.

Men de flesta vet att det var mer än en punklåt, mer än ett alternativt feministiskt performance. Det var politik, på riktigt.

De färgglada maskerade flickorna spelar i bandet Pussy Riot. 21 februari i år framförde de låten Punk Prayer i Frälsarkatedralen, Moskva. Framförandet lades också upp på youtube.

På grund av detta har tre av medlemmarna i bandet suttit häktade sedan början av mars, anklagade för huliganism. I dagarna beslutade domstolen att häktningstiden skulle förlängas, och dom förväntas enligt tjejernas advokat falla någon gång i september-oktober. De riskerar då upp till sju års fängelse.

Så, nej, det var inte bara en punklåt. Inte bara färgglad lekfullhet, ungdomlig revolt, höjda knytnävar och brandsläckarsprut, som i andra av bandets youtubefilmer.

Är man uppvuxen i ett samhälle där band fritt får sjunga att de hatar kungahuset, att politiker är perversa, att regeringen är fascister så är det svårt att förstå reaktionen som det minutkorta framträdandet har väckt. Har man hoppat sig svettig till svensk, brittisk, amerikansk, tysk, fransk, finsk samhällskritik, så vet man också att förutom den personliga katharsiseffekten så är resultatet i stort sett obefintligt. Dead Kennedys störtade inte Reagan, Sex Pistols avsatte inte drottningen, Ebba Grön startade inte någon revolution, Rage Against the Machine förändrade inte makten.

Fyra månader har gått, och i Moscow Times kan man se en bild från rätten på en av medlemmarna, Nadezhda Tolokonnikova. Fotot visar en ung flicka med blankkammad page och en prydlig puffärmad blå-och-vitrutig klänning. Hon är avväpnad och oskadliggjord, men hennes blick är fortfarande egensinnig, läpparna lätt krökta.

I nuläget kan man bara hoppas på att hon kommer att kunna behålla den där egensinniga blicken, tron på sig själv och de åsikter som hon riskerade sju år av sin framtid för att framföra. För egentligen var det ju bara en punklåt. Och pogodans, skrålsång och knutna nävar borde verkligen vara en mänsklig rättighet.