fungera och prestera

De senaste åren har jag jobbat med ett romanprojekt som handlar om ett hockeylag. Eller, egentligen jobbat med ett romanprojekt om hur ett antal människor fungerar och presterar (eller inte) tillsammans i grupp.

I lördags var det match, tredje matchen på en vecka, för "mitt" SHL-lag (alltså inte mitt påhittade, utan mitt riktiga). Inte mycket kvar av grundserien, väldigt viktiga poäng för att gå till slutspel, för att få hemmafördel i slutspel, för att åtminstone komma till play-in, för att undvika kval.

Så vad gör mitt lag?

Förlorar.

Förlorar lördagens match, förlorade de två matcherna innan dess.

Fyra kedjor med vuxna vältränade män som lever, tränar, andas hockey varje dag, som har som yrke att göra mål. Fyra backpar med lika vuxna, vältränade män som har som yrke att i samverkan med målvakten skydda det egna målet. Drygt tjugo man som inte kan göra mål, inte kan försvara sig själva, inte kan hitta ett gemensamt spel.

I sex-sju år har jag undersökt, försökt förstå och i ord gestalta ett lag, de enskilda spelarna och den mentalitet som blir summan av grupp och individer. Ändå är det så svårt att begripa hur ett lag helt kan tappa sitt självförtroende, underprestera, bokstavligen kollektivt låsa sig när det gäller som mest.

Som lärare jobbar jag alltid med grupper på ett eller annat sätt, vet att varje grupps liv är en färskvara, något man ständigt måste förhålla sig till, hantera, forma och aktivt leda.

Gruppens liv och energi, gruppens önskan att prestera och förmåga att samarbeta är så klart beroende av de enskilda medlemmarnas förmåga och motivation, men också av något mer. Något starkare och betydligt svårare att sätta fingret på. Ett kollektivt mål, ett kollektivt självförtroende, en kollektiv identitet. Ett verkligt "vi" istället för jag-du-han-hon-de-ni.

Jag tror själv att den kollektiva grundkänslan måste komma från rötterna, oavsett om det handlar om en klass, en arbetsgrupp eller ett lag. Finns det starka rötter och en solid grund klarar gruppen det mesta.

I lördags gick jag hem fylld av förlust och besvikelse, idag tror och hoppas jag ändå igen. På den grupp jag räknar som min. Och jag tänker att ledarskap ofta inte handlar lika mycket om att dra, gå i täten och peka långt som att hålla handen under, hejda fall och lyfta. Oavsett vad.