Järnspett och mellocirkus

Första februari. En knapp vecka kvar till OS i Sotji, premiär för årets version av svenska mellocirkusen. Två symbolevenemang med full mediabevakning.

I SVT:s Uppdrag granskning tidigare i veckan berättade en av arbetarna som bygger OS-anläggningen i Sotji om hur han misshandlats och torterats av rysk polis. Efter att mannen hade våldtagits med ett järnspett skrev han slutligen under flera papper, bland annat ett där han avstod från sin lön. Mannen skadades svårt, och kan inte längre försörja sin familj eller ens leva ett vanligt vardagsliv. Mardiros Demirtjan gav ett ansikte åt ett OS-bygge där tiotusentals löner saknas och där arbetarna utsätts för hot och våld, och han väcker en fråga som börjar kännas allt mer angelägen. Var går egentligen gränsen för vad ett evenemang som OS får kosta? För trots att Mardiros Demirtjans historia väcker många känslor och reaktioner så fortsätter OS-maskineriet att rulla. Fokus ligger fortfarande på programmet-dag-för-dag, medaljhoppen, invigningen, vilka som har kommit med i OS-truppen och inte, OS-dräkterna. Allt det där färgglada och roliga. Och någonstans borde det väl ändå finnas en point-of-no-return, en gräns när det inte blir lek och spel och idrott längre, utan något annat som man som människa och land helst inte vill vara en del av. För min personliga del känner jag att den gränsen har överskridits betydligt fler gånger än vad som känns acceptabelt på vägen mot detta OS, och inslaget i Uppdrag Granskning dödade absolut min sista lust att sitta framför tv:n och titta på en storslagen välregisserad invigning eller ens på Tre kronor i hockeyn.

När jag läser i morgontidningarna om svenska Melodifestivalen som startar ikväll, ett event som i sig är helt harmlöst med samma ramar och ungefär samma artister och låtskrivare år efter år, kan jag inte heller låta bli att leka med tanken på hur det skulle se ut om samma ekonomiska resurser och mediautrymme lades på en annan sorts kultur. Kultur med budskap, kultur som ger oss djupare insikter och kan lära oss något om oss själva som människor, som kan förändra hur vi ser på varandra och livet. Kultur som inte är bekväm, utan som tänjer på gränser, leker och experimenterar.

Hur många medaljer tar Sverige? Vilka betyg får kvällens låtar? Tiderna du inte vill missa och Så här följer du OS. Vilka går vidare direkt till finalen i Stockholm, och vilka går till andra chansen? Hur laddar OS-truppen? Och hur laddar melloartisterna?

Just nu måste jag erkänna att intresset är minimalt.