knutar

Idag tänker jag på knutar.

Börjar med att jag ska snabbdammsuga och dammsugarsladden plötsligt har blivit ett trassel av knutar. Egentligen är det omöjligt att det ens ska hända. Sladden dras successivt ut ur dammsugarens inre, jag har i princip bara gått rakt fram med den. Inte skyndat runt, vänt hit och dit, gått fram och tillbaka. Men ändå. Får dra ut kontakten, trassla tillbaka.

Här om dagen fick jag inte av mig kängorna för att jag plötsligt hade en massa små hårda knutar på snörena, som tillsammans hade snott ihop sig till en omöjlig jätteknut. Satt trött och kissnödig på hallmattan och försökte pilla och lirka upp alltihop, en knut i taget. Det tog mig tjugo minuter. Jag är annars den enda vuxna människa jag vet som ofta inte klarar av att knyta mina skosnören alls, som skyndar fram med den daskande runt benen eftersom de löser upp sig efter ett par meter.

Har trasselknutar i håret för att jag aldrig hinner reda ut det ordentligt och en stor stressknut i magen som aldrig riktigt försvinner, men som är olika stor och skaver olika mycket olika dagar.

Så jag funderar på knuten som symbol. Den gordiska knuten. Tetragrammet. Triquetran. Keltiska knuten. Knutar som står för balans, beskydd, kärlek, kontinuitet, evighet och ett liv utan slut.

Tänker att knutar säkert är bra. Åtminstone för det mesta. De får en att stanna upp, tänka till, försöka hitta lösningar. Magstressknuten däremot vet jag inte riktigt. Den är ordentligt invecklad, växer ständigt av alla tankar och känslor, av allt jag borde-och-skulle-och-vill-och-måste, och jag vet ärligt talat inte om det är svärd eller nyckel eller magiska formler som ska lösa upp den. Men kanske mjukar man helt enkelt upp den med mycket snällhet och mildhet. Fokuserar på att få den att verkligen bara binda det goda och stänga ute det onda.