Lidnerska knäppar

Jag minns det exakt. Eller så minns jag det inte egentligen, utan har helt enkelt återskapat bilden av en typisk vardagssituation, som skulle kunna stämma överens med händelsen, i minnet.

Hur som helst så satt vi i klassrummet med linoleummattor och parvisa bänkar i tre rader. Låga fönster längs ena långsidan, buskar med smällbär i kant med dem, svarta tavlan längst fram, kritstumpar i rännan under den, lysrör i taket, läraren vid katedern. Han hade en beige kavaj och glasögon, höll i en sådan där liten kritstump, redo att skriva, ivrig för att han ville komma fram till en poäng med det han berättade.

Vi elever satt förmodligen med rätt blanka ansikten framför honom. Eftermiddag, senhöst, ett strilande regn utanför, redan halvmörkt eftersom det var sista lektionen på eftermiddagen. Vi var drygt trettio i klassen. Några var helt säkert sjuka, men ändå många par vandrande ögon, klottrande blyertspennor, sneglande blickar på klockan.

Läraren pratade om svensk 1700-talslitteratur, nämnde Bengt Lidner och berättade anekdoten om den lidnerska knäppen. Det var den som var poängen med alltihop, hur elvaåriga Bengt hade hört en ljudlig knäpp i huvudet och plötsligt gått från medelmåttig till skarpsinnig. I våra eftermiddagströtta elevhuvuden, mitt i årskurs två på gymnasiet, med obegripligt långt kvar till studenten och det riktiga livet efter den, lät det som en önskedröm. Åtminstone i mitt. Att plötsligt en morgon få en intelligensboost och plötsligt vara begåvad med mycket förbättrad uppfattningsförmåga och utmärkt minne.

Tyvärr måste jag erkänna att trots flera års litteraturstudier är den lidnerska knäppen ungefär det enda jag vet om Bengt Lidner, och tyvärr igen kan jag inte påstå att jag har råkat ut för någon sådan där omvälvande intelligensknäpp. Däremot händer det ju då och då att man får aha-upplevelser, att myntet ramlar ner, att man får plötsliga insikter och wow-ögonblick. Så mycket lärde jag mig den där eftermiddagen att jag vet att man inte ska blanda ihop lidnerska knäppar med aha-upplevelser, men eftersom jag tror att de där plötsliga insikterna nog är det närmaste jag kommer en omvälvande intelligenskick så gläds jag extra mycket åt dem.

Härom veckan hände det till exempel när jag satt och kodade och analyserade data till min magisteruppsats - ena ögonblicket hade jag en massa olika trådar i materialet, i nästa såg jag ett exakt mönster, som dessutom visade sig stämma även vid en mer kritisk granskning. Sådana där småknäppar kommer lite då och då, och nu för tiden pratar man kanske mer om flow, ett längre intensivt medvetet och fokuserat tillstånd, än slumpmässiga knäppar, men känslan är fortfarande starkt tillfredsställande.

Lite ironiskt är det ändå att det där ögonblicket då jag hörde talas om fenomenet fortfarande finns så tydligt i mitt minne. Helheten i klassrummet, lärarens iver över en anekdot som han trodde intresserade oss, tyngden av alla armband på min högerarm, kängorna som var lite för små och klämde på tårna, jeansen som var så insydda att de knappt gick att sitta med, blyertssvärtan på handen som jag alltid lyckades dra över anteckningarna. Klockvisarna som långsamt tog ett steg i taget mot dagens slut, ljuden av röster i korridoren, de låga molnen över fotbollsplanerna och gymnastikhallen.

Ett minne som jag i skrivande stund inte ens vet om det är äkta eller konstruerat.