min madeleinekaka, mitt kamomillte

Författarbesök i barndomsstaden. Fin höstdag. Lite gråmulen, ljummen, med färgglada löv på träden, på marken, dansande genom luften. Varje gång samma känsla när jag kommer tillbaka. Känslan av att staden har krympt. Att allt är så mycket mindre och närmare än jag minns. Så mycket som är sig precis likt, bara lite i miniatyr. Stationshuset, Storgatan, ån, stadshuset. Husen som förr var bibliotek, polishus, Expert, systembolag. Konditoriet som inte har förändrats det minsta lilla på fyrtio år.

Vi pratade om vad som ger inspiration, hur man kan använda miljöer för att stärka innehållet i en situation. Gör skrivövningar. Pratar om resultaten.

Varje centimeter på vägen från stationen till folkhögskolan andas minnen. Jag går, precis som varje gång jag är här, som en lätt förvuxen Alice i underlandet, med försiktiga kliv, betraktar med mina barndoms-och-tonårsfärgade ögon, andas in dofterna, lyssnar.

Barndomsstaden får mig att känna mig som att jag vandrar i en dröm. Miljön lite förvriden, stämningen starkt närvarande, alla mina åldrar aktiverade samtidigt.

Min madeleinekaka. Mitt kamomillte.