Moa Martinson-land

Jobbar sedan två veckor tillbaka i Moa Martinson-land, mitt i Norrköpings industrilandskap. En miljö som inspirerar och väcker tankar. De stora gamla fabriksbyggnaderna, Strömmens brusande vatten, det gula fängelset bakom höga murar. Moa själv som staty, en realistisk avbildning av en kvinna i kjol och dräktjacka, mitt i ett steg och full av energi. Just nu halvt dold av byggställningar och plast, ser ganska liten ut från Dragsområdet på andra sidan vattnet.

Moa Martinsons sätt att beskriva kvinnors och barns vardag i det tidiga 1900-talets fattiga Sverige är unikt på många sätt. Hon var en skarp iakttagare, orädd för att fånga upp och förmedla det hon såg och upplevde. Det finns inget inställsamt hos hennes karaktärer, de är fysiskt starkt närvarande och blir trots sina svårigheter aldrig några hjälplösa offer. Hennes kombinerade klass- och kvinnoperspektiv var ovanligt på trettiotalet, och är fortfarande ovanligt idag. Lena Anderssons Var det bra så?, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland är ändå tre undantag som direkt får mig att associera till Martinson och hennes självbiografiska trilogi om Mia.

Dagens klassamhälle ser inte ut som gårdagens, och de tidiga statar- och arbetarförfattarna tillhör nu det litteraturhistoriska etablissemanget. Tiderna förändras, men påminnelsen om vad Moa Martinson gav ord och liv åt, och på så sätt fick en större allmänhet att ta del av, är fortfarande lika viktig. En kritiker skrev om Mor gifter sig: "Så mycket sammanträngd gråhet, elände, ynkedom och trasor kan knappast ens livet Självt prestera, och om så vore så skall vi be att få slippa att höra om det."

Moa Martinson-land inspirerar till att skildra det gråa, eländiga och trasiga, men också till energi, dynamik, livsvilja och ömhet.