Om källkritik

I veckan skrev några av landets lokaltidningspublicister en gemensam debattartikel om vikten av att källkritik undervisas i skolorna. Förslaget var att källkritik ska bli ett eget ämne, helst redan från lågstadiet.

Själv har jag i stort sett ingen erfarenhet av grundskolan, men däremot många många års erfarenhet av gymnasieskolan och gymnasieelever.

På gymnasiet ingår källkritik och källkritiskt tänkande i flera gymnasiegemensamma kurser. Svenska, historia, samhällskunskap och naturkunskap är exempel på ämnen med delkurser där hantering av källor och källkritik återkommer som en röd tråd. Vi lär elever att söka, samla, sovra och sammanställa information. Att referera och citera. Att källhänvisa korrekt. Att granska och värdera källor. Att använda olika referenssystem. Problemet är inte att eleverna får för lite källkritik i skolan. Problemet är istället att källkritik blir något som bara finns i skolan. Att begreppet "källkritiskt tänkande" är ett nödvändigt ont för att nå målen och få godkända betyg i ett antal kurser, men inte alls något som eleverna upplever att de har glädje och nytta av utanför skolans väggar.

För dagens unga lever i ett samhälle där människors känslor och åsikter värderas lika högt som rena fakta. De lever i ett samhälle där man kan optimera sökträffar, där de som har högsta makten i världens största demokrati talar om "alternativa fakta", där nyheter har twitterformat och saknar djup och analys, där hastighet går före konsekvenstänk, där klickmonster skapas och korta klipp, tagna ur sina sammanhang blir virala.

Unga människor behöver vuxna omkring sig som ifrågasätter information, åsikter och nyheter, som reflekterar och analyserar. Vuxna som inte hetsar och hatar, som inte är likes-ängsliga och inte delar dumheter på sociala medier. De behöver ett samhälle som inte bygger på irrationella känslor och upplevelser, utan premierar det gedigna, kloka och genomtänkta.

Källkritik är inte i första hand en teknik. Det är ett förhållningssätt till sig själv, till sina medmänniskor och till resten av världen. Ett sådant förhållningssätt skapas inte enbart i skolan, det skapas av de vuxna som står närmast sina barn och ungdomar. Av mammor och pappor, far- och morföräldrar, syskon, vänner, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder, äldre kusiner, grannar, idrottsledare, politiker, idoler, personal på förskolan och fritids, bloggare, youtubers och alla andra som är viktiga i den enskilda växande människans tillvaro.