Överdosera skönhet

Midsommardagens morgon med lätt regn och ljusgrå himmel.

Är tillbaka igen med utsikt över asfalt, huskroppar och parkträd efter att ha överdoserat skönhet i en vecka på Gotland.

Sol på en ändlös klarblå himmel. Havet i grönt, turkost och koboltblått. Den vita kalkstenen. Röda vallmo och de där lila blommorna som jag inte vet vad de heter, men som växer sida vid sida med vallmon, överallt längs vägarna och i den vita sanden. Ljuset. Runda små stenar, flata stenar, hjärtformade och avlånga stenar. Solnedgångar i rosa, guld och oxblod.

Ögonen vidöppna, man vänder sig åt alla håll för att inte missa något, försöker stanna upp och ta in, sitta ner, känna det vackra i hela kroppen, fotograferar när och på avstånd, i olika vinklar, med olika fokus.

Ringmuren som slingrar sig runt stadskärnan, utsikten från bilfönstret med solglitter i en vik, tunna strandremsor, vajande gräs, blommor och svarta får som går och betar i förgrunden. Som ett vykort.

Egentligen föredrar jag skönhet som inte är så uppenbar, sådan som man måste anstränga sig för att se. Den trasiga, skeva, gråa skönheten. De nästan osynliga detaljerna, det undflyende, oinställsamma.

Ändå fanns det något kärvt och ursprungligt även i all den här överdådiga skönheten. En enkelhet med klara rena färger, med vatten, sten och ljus som grundbeståndsdelar.

Fortfarande kunde man välja att inte ta in det andra, det som om ett par veckor förmodligen kommer att prägla hela ön. Svettiga rödbrända turister, parkeringsträngsel, prisinflation, butiker med t-shirtar där det står saker som "Dyngrauk" och "Hard Rauk Café".

Att överdosera skönhet är trots allt ett behagligt sätt att rensa huvudet från vardag och tristess, fylla sig själv med energi. Det oinställsamma är ju heller aldrig långt borta, finns i den regnfuktiga asfalten på gatan utanför mitt fönster, i de låga grå molnen, i duvorna på balkongräcket.