skitår

Hur tar man sig an 2020? Alltså ur ett året-som-gått-perspektiv?

Så klart kan man skriva skitår, värsta någonsin och katastrof. Man kan reflektera igen över smittspridning, intensivvård, långtidssjukdom, galopperande arbetslöshet, isolering, oro och död. Över allt man missat och saknar.

Är man lite mer andligt eller existentiellt lagd kan man också se det som ett år av förändring och kaos som kommer att leda till utveckling och medvetenhet.

Själv gör jag som med alltid annars när jag inte riktigt orkar stanna upp och tänka. Jag arbetar. Tränar. Engagerar mig i saker som jag inte behöver. Skriver. Håller mig sysselsatt.

2020-års sista dagar, de stunder som jag lyckas hålla mig stilla i soffan, läser jag Douglas Stuarts Shuggie Bain. Bokens handling utspelar sig 1980-talets Glasgow. Shuggie är yngsta sonen till Agnes som har stora drömmar, ett stort leende med vita jacketkronor, en otrogen och våldsam man och stora problem med alkohol. Allt omkring familjen är misär, fattigdom, mörker, hunger och kyla.

Shuggie Bain påminner om att skitåren, katastroferna och eländet inte alltid kommer samtidigt för alla, inte alltid har en början och förhoppningsvis ett slut. Skitåren kan lika gärna vara ett tillstånd utan alternativ. En trång gråsmutsig bostad med mögel i tak och på väggar, vuxna som är för upptagna av sig själva och sitt eget beroende för att orka ser sina barn, hunger, köld, förnedring, smärta och en ständig längtan bort.

Igår vaccinerades de första svenskarna mot Covid-19. Gun-Britt, 91, i Mjölby fick premiärsprutan och firades med lite bubbel efteråt.

Bokens Shuggie fortsätter vidare i hopplösheten. Tar hand om sin alkoholiserade mamma tills hon dör, flyttar till ett iskallt deprimerande hyresrum som 16-åring, har ett underbetalt jobb i en mataffär. Lever igenom den ena tomma dagen efter den andra.

Jag tror och hoppas att vårt kollektiva skitår börjar vända snart. Fattigdomens, misärens och tomhetens skitår däremot blir lätt till ett helt liv för den enskilda människan.