söndagstankar

Studentfirande i fredags. Vita mössor, klänningar, kostymer. Unga ansikten, glädjeskrik och skratt, men också mycket tårar.

I takt med årets studentvecka har jag läst om Curtis Sittenfields Prep för fjärde, eller kanske till och med femte, gången. Prep som handlar om Lee Fiora. 14 år gammal och lockad av glansiga broschyrer med bilder på höstgula träd och jämnåriga i stickade tröjor när hon börjar på privatskolan Ault. Ett val som hon gör mot sina föräldrars önskan, mot de traditioner och förväntningar som finns i South Bend, Indiana, där hon vuxit upp, mot hela hennes medelklassbakgrund. Självklart passar Lee inte in, självklart får hon svårt att hävda sig i konkurrensen, både akademiskt och socialt. Så Lee parallellexisterar. Rör sig i utkanterna, observerar, reflekterar. Lär sig allt mer om den miljö hon befinner sig i och de människor som finns omkring henne, fattar beslut efter beslut som stegvis ändå gör henne mer lik sina skolkamrater. Hon blir delvis medveten om sig själv, men framför allt om de koder och det sociala spel som åtminstone i en utomståendes ögon kan få henne att slutligen passera som en Ault-elev.

Man kan så klart distansera sig, göra sig rolig, raljera, vara lite föraktfull. Både gentemot romanens Lee och nittonåringarna med vita mössor som sjunger, hoppar och skriker. Känslan av utanförskap, önskan att passa in, prestations- och separationsångesten, sorgen över att en period i livet för alltid är över, livsglädjen, den vacklande självbilden och förväntan (eller oron) inför framtiden ses på något sätt som lite mindre viktiga när de upplevs och uttrycks av tonåringar. Blir tonårsproblem. Något som inte är på riktigt, som går över, som bara är en fas. Som är överdrivet, överdramatiskt, onödigt högljutt. Och som i jämförelse med vuxnas upplevelser, känslor och problem inte är lika äkta eller relevant. I bästa fall ja-ja-skakar de vuxna mest på sina huvuden, ler lite, fortsätter vidare medan nittonåringarna sjunger, tutar och dricker sig igenom den enda vuxenriten som erbjuds dem.

Tidigare i veckan publicerade Ann Heberlein ett inlägg om politik (eller snarare en egen nyväckt politisk insikt) och problemet som hon anser uppstår om kärlek och godhet blir centrala i det offentliga samtalet och framför allt i politiska beslut. Jag hade svårt att se syftet med inlägget, mer än att det som sagt var någon slags politisk deklaration, men rent generellt uppfattar jag människors godhet som ett väldigt litet samhällsproblem. Om alla människor tänkte och gjorde gott skulle tvärtom många samhällsproblem helt enkelt försvinna. Människors själviskhet, brist på empati, okunskap och trångsynthet gör betydligt mer skada - i verkligheten, i samhällsdebatten och i politiska beslut.

Den banala ondskan skrämmer mig mycket mer än den så kallade banala godheten, men i den debatt jag sporadiskt följde under veckan var inte heller ondska det begrepp som presenterades som godhetens motpol. Det var istället förnuft, fakta, obekväma beslut och gemensamt ansvar. Och när godhet, eller snällhet, reduceras till något känslostyrt, kaotiskt och ogenomtänkt blir den så klart svårare att stå upp för och försvara på ett övertygande vis.

I en intervju i Forskning & medicin bemöter Stefan Einhorn föreställningarna om att snällhet skulle handla om vekhet, feghet eller undfallenhet, hävdar att det istället är tvärtom, att den som är äkta snäll måste hävda sig själv, sin åsikt och sin förmåga: "För hos den äkta snälle är snällheten förankrad i övertygelsen om vissa grundläggande etiska värderingar som handlar om människors lika värde, om att vi har mer att vinna på att samarbeta än att konkurrera." ("Snällhet lönar sig", Forskning & medicin, nr 4, 2005)

Där stannar jag för den här söndagskvällen. Sitter på balkongen medan solen långsamt rör sig ner mot horisonten och en ljummen vind får papper och duk och hår att fladdra, förbereder mig för sista arbetsveckan innan semestern. Och på pin kiv tänker jag använda den veckan till så mycket gott som jag bara klarar av.

×
Stay Informed

When you subscribe to the blog, we will send you an e-mail when there are new updates on the site so you wouldn't miss them.

Vad behöver vi egentligen Almedalen till?
Finaste tiden
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
fredag, 29 mars 2024