större än en själv

Allting 2020 är annorlunda än alla andra år. Livet, vardagen, alla traditioner. Våra val och lösningar visar att det går att göra annorlunda än vi alltid har gjort, men också vad vi förväntar oss och föreställer oss.

I år var det två sällskap som dukade upp långbord och firar midsommar på min gård inne i stan. Vid ena satt en stor släkt som också spände upp ett tennisnät ungefär en decimeter från vår balkong. De grillade, spelade boll, drack öl. Vid andra satt en grupp medelålders med svenska flaggor, sill, färskpotatis, jordgubbar och grädde på bordet. Alla andra år har det vara noll människor på gården på midsommar. Jag antar att de flesta brukar iväg ut på landet eller till släktingar. Utifrån pandemirestriktioner avstår man från att resa, men samlas ändå från några olika familjer och äter och dricker tillsammans. Ganska tätt.

Samma sak med studenterna för en vecka sedan. Utspringen var arrangerade med centimeterprecision och klockades av skolpersonalen medan studenterna själva stod och kramades och blandade tårar i olika konstellationer medan de väntade på sin tur.

Det finns liksom gränser för hur mycket man vill avstå.

Och det finns gränser för hur mycket nytt man vill tänka.

Den senaste tiden har jag funderat mycket på det där med att tänka nytt, oavsett sammanhang. Att det är svårare att bara ta tag i löner och arbetsvillkor inom vården än att stå och applådera vårdpersonal på distans. Att det är lättare att acceptera att man får träffa en åldrig släkting med ett plexiglas emellan än att avstå från student- och midsommarfirande. Att när man pratar om att förnya eller förbättra sig förväntas det att man gör saker på nya sätt, fast det egentligen mest handlar om tankemönster och attityder.

2020 är ett år då vi redan har utmanats och fortfarande utmanas att tänka större, klokare och mindre egoistiskt. Efter toalettpappers- och handspritshamstrande, efter panikinköp av jäst, mjöl och tvål, borde det vara dags att vi lär oss att värdera kvalitet framför kvantitet, att konsekvenstänka utifrån ett större perspektiv än det egna privata, att våga det som inte alltid är självklart och bekvämt.

Årets ljusaste kväll satt jag på balkongen med lite vin och jordnötter, tittade på långborden mellan husen, tänkte att det ändå borde vara möjligt. Stora förändringar börjar alltid inifrån, och en sommar när vi inte kan resa som vanligt, inte trängas och umgås, inte ta alla planer och önskemål för givna borde vara bra för att mentalt tänja på gränserna för vad man är beredd att avstå och hur nytt man faktiskt vågar tänka.

Corona har hårdhänt påmint om vad som är viktigast för de allra flesta: hälsa, frihet, närhet till andra människor och trygghet. Om det i sin tur leder till en insikt om att precis samma gäller oavsett ålder, ursprung, kön, tro, klass eller funktion kan det ta oss ganska långt.

Att tänka nytt behöver inte vara så stort, men åtminstone större än en själv och gärna mer långsiktigt än precis här och nu.