stryker sönernas skjortor

Jag stryker mina söners skjortor. Strykjärnet väser stilla, det luktar sköljmedel. Ren, vindtorkad, varm bomull.

Det är inte så ofta jag stryker. Särskilt inte mina söners vita finskjortor. Senast jag gjorde det riktigt noggrant var till deras studentexamen. Sedan lite snabbt någon nyårsafton. Strykning känns som en gammaldags syssla. Något man måste stå stilla och göra, ta sig tid till. Något ovant och ganska jobbigt.

Jag är inte riktigt en mamma som stryker. Saknar tålamod till det. När jag väl måste så drar jag bara snabbt med järnet över fram- och baksidan av plaggen. Lämnar fållar och ärmar småskrynkliga. Jag är inte heller en mamma som bakar bullar eller packar fina picknickkorgar. Inte en mamma som kommer prydlig och i god tid till viktiga möten.

Istället är jag en mamma som helst lagar starka vegetariska indiska grytor, ziti från Sopranos kokbok och tabbouleh, som köper sockerfria delicatobollar proppfulla med sötningsmedel och gör alldeles för starkt kaffe. En mamma som sitter och skriver och skriver och skriver, som går omkring i lägenheten med näsan i en bok, som kan göra hyfsade rundhussparkar och stå i plankan nästan hur länge som helst. Som har koll på ståplatsmode och kan spontanköpa tröjor, jeans, skor och jackor som alltid blir rätt, som lyssnar på politisk hiphop och följer varenda match med favoritlagen, både i fotboll och hockey.

Den här gången stryker jag till svärmors begravning. Killarnas farmor. Låter arbetet ta tid. Vilar i rörelserna. I att få kragarna rätt, snirkla mig förbi knapparna. Tänker på hur varje generation tänker och prioriterar olika, hur det finns en slags tröst i välstrukna rena skjortor, precis som i småkakor bakade på riktigt smör, mat som står och puttrar länge på spisen, stillheten i ett rum som saknar internet, tv och radio, där solen faller in genom gardinerna och de gula löven lyser på träden utanför. En tröst som inte finns i hårda magmuskler, milslånga löprundor, hockeyarenor, ständigt arbete och rastlösa fingrar på datorns tangentbord.

Hänger skjortorna på varsin galge, borstar av svarta kavajer och kostymbyxor, polerar svarta blanka skor. Allt på en rad. Befinner mig i det en stund. I det ordnade, stillsamma. Hinner tänka på saknad och vemod, på åren som har gått sedan de stora sönerna var små killar som sprang omkring på ostadiga ben i farmors trädgård, åt grönfärgade småkakor, åkte skrinda mellan stånden när det var marknad.

Det finns mycket som oroar, skaver och gör ont i samhället just nu. För att orka hålla blicken lyft, öronen öppna och sinnet skärpt behöver man lite stillhet då och då. Behöver tänka på vemod, prioriteringar och tröst. Reflektera över sig själv, vad man tycker, tänker, vill och gör.