Tekniklängtan

Om det är ett hantverk som jag verkligen önskar att jag hade haft tålamod att lära mig ordentligt så är det fototeknik. Både när det gäller inställningar vid själva fotograferandet och arbetet i mörkrummet. Trots att jag har fotat mycket och entusiastiskt under många år så har jag aldrig riktigt kommit över trial-and-error-fasen, där slumpen till slut blir den avgörande faktorn för om en bild blir bra eller inte.

På en långsam vandring genom Fotografiska museet påmindes jag ännu en gång om den där tekniklängtan.

Första utställningen var ePic Moments med bilder från hundra år av olympiska spel. Där finns alla de idrottshistoriska OS-ögonblicken, foton med temat idrott och politik, foton som ifrågasätter könsroller och könstillhörighet, bilder av svenska idrottsstjärnor i OS-sammanhang osv. Sportbilder måste fånga händelser, rörelser, omständigheter och personligheter för att överhuvudtaget bli intressanta. Det gäller att fotografen prioriterar rätt, är fokuserad, lyckas hitta intressanta vinklar och överbryggar det fysiska avstånd som ofta finns mellan tävlande och media. Starkast blir så klart de foton där människan bakom idrottaren lyser igenom. Tommie Smith och John Carlos 1968 med sina höjda knytnävar och böjda huvuden. 17-åriga Greta Johansson som 1912 vann guld i simhopp och blev den första svenska kvinnliga olympiska mästaren - en allvarlig flicka med håret uppsatt i tidsenlig frisyr, klädd i en baddräkt med nästan knälånga ben och holkärmar. Ara Abrahamians upprörda ansikte när han i vredesmod lämnade prisutdelningen och sin egen bronsmedalj i Peking 2008.

Den andra utställningen är Sally Mann's A Matter of Time, som har ett helt annat anslag. Där finns bilder som är glasklara och skarpa, men också de som är otydliga och abstrakta. Förgänglighet och transformation är två tydliga teman, även om bilderna är tagna vid olika tider och med olika motiv som utgångspunkt. Mann har bland annat fångat sin muskelsjuke mans förtvinande kropp, tolvåringar i gränslandet mellan barndom och tonår, intima bilder av sina barn, kroppar i nedbrytning och förruttnelse. Kombinationen mellan obehag, skönhet och traditionellt tekniskt hantverk får bilderna att bita sig fast i minnet långt efter att man har lämnat utställningshallen.

Tålamod är något som de båda utställningarna har gemensamt, och kanske är det i den änden man ska börja tänka. Förmodligen kommer jag aldrig att lära mig riktigt gammaldags fototeknik så att jag behärskar den riktigt väl. Däremot kan jag stärka mitt tålamod, tålamodet att vänta in motiv och tillfälle, inte hetsa och slösa energi innan ögonblicket är där, slarva med den naturliga kompositionen, missa skuggor eller konstiga detaljer som förstör bilden.

Sally Mann's eget tips i en intervju för Fotosidan inför utställningen på Kulturhuset 2007 var att man ska ta många bilder och ha flera projekt igång. Det vet jag åtminstone att jag klarar av.